Majfavoriter

Det har hänt massor av kul grejer i maj, så vi hoppar väl in bland favoriterna på en gång.

Bok: Jag har lite kvar att läsa i den andra boken om The Dark Tower, men jag räknar med att  läsa ut den idag. "The drawing of the three" av Stephen King, således.

Film: "Hajen". Fast eftersom jag sett den förut borde jag kanske välja en ny-för-mig-film. Då blir valet "The banshees of Inisherin".

TV: Tredje säsongen av "The Great".

Nagellack: Van Helsing från a England.

Skönhet: Jag har lyckats lägga vantarna på On-the-Glow Blush stick i nyansen Ruby från Pixi, och det får pryda kinder och mun väldigt ofta sedan dess.

Extra speciell rolighet: Älskade makens födelsedag har hänt,men roligast av allt denna månad,och troligen hela våren, var att åka till huvudstaden förra veckan, och gå på konsert på Friends Arena. Nästan bäst på hela upplevelsen var att E äntligen fick se sitt favoritband på scen, något hon har längtat efter i flera år. Fantastiskt bra var det också. Talar så klart om Depeche Mode.

Favoritinlägg: Vad jag pratar om när jag pratar om att gå upp tidigt på morgonen.

Nagellack i maj

Med det lack jag rätt så nyss målat på så blev det fem nagellack på tassarna i maj. Och lite som vanligt bar jag dem i den ordning jag visar dem.

London Grace, Mabel
Ibland är det de hudnära pastellerna som ropar högst i lådan med otestade lack. Som när jag plockade fram Mabel, ett ljust rosa nagellack som skiftar lite i beige. Påminde mig en hel del om sådan där jordgubbsglass i storpack.

a England, Dracula
Sedan tittade solen fram och jag passade på att använda holo. Som Ljuvligt magentarosa Dracula. En ren fröjd både att lacka med och se på.

a England, Van Helsing
Följde så klart upp med Draculas största fiende. Van Helsing är återigen holografiskt, den här gången i vinrött som drar åt lila.

London Grace, Oxford
Begav mig till huvudstaden på festligheter, och bestämde mig för att toppa naglarna med ett marinblått krämlack. Som jag på ett par naglar budade till det med...

a England, The Wizard
... ett holo topcoat från märket som gjort holo till sitt signum. Fast ska vi hårdra det så är det inte holografiskt utan prismatiskt, med sina små holoskimrande glitter i en klar bas. Menat att toppa andra lack med alltså, men jag vill som vanligt testa det även på egen hand. Det här är ett enda lager, så det är rikligt med glitter. Svårt att fånga på bild dock.

Sett på TV: "The Great", säsong 3

Spoileralert, som vanligt.

Jag kunde självklart inte hålla mig någon längre stund när senaste säsongen av "The Great" dök upp på HBOMax häromsistens. Kanske inte direkt kastade mig över den, men snudd på. För jag ville så innerligt veta hur det skulle gå för Catherine och Peter och alla de andra efter säsong tvås rafflande avslutning.

Bildkälla Disney plus informer

Första halvan av den här säsongen var ungefär vad som kunde förväntas. En gnutta humor inblandat i politiska intriger. Allianser och vänskap sätts på prov, och ett och annat kärleksförhållande utsätts för mycket stora prövningar. 
Men ungefär halvvägs in i säsongen kommer en twist som ställer allt på ända, och kastar in de avslutande avsnitten i en mörkare ton. Lite chockartat faktiskt, om än historiskt korrekt (fast inte på det sättet). Här tillåts verkligen skådespelarna att spela ut hela sina register, särskilt Elle Fanning briljerar i sina kast mellan hopp och förtvivlan. 
Vad det här betyder fören eventuell fortsättning av serien är svårt att sia om, men jag ser gärna minst en säsong till för att se hur Catherine reser sig över sin stora sorg och kommer vidare för att bli just "the great". Det känns som att det finns så mycket mer att berätta om henne.
Skulle serien ta slut så kan jag ändå vara till viss del nöjd. Det kändes som att vi lämnade henne på en okej plats, om än inte fantastisk.
Vi fick ta farväl av två karaktärer som betytt mycket för serien, Orlo och Peter, där såklart den sistnämnda kommer kännas av mest. Jag hade hoppats på att Nicholas Hoult kunde vara med i serien ändå, som Peters dubbelgångare Pugachev, men så blir det inte heller. Så om serien fortsätter blir det utan Hoult, och det är lite tråkigt, då hans roll som Petertillförtså mycket dråpligheter till serien.Men, men. Jag kan ju inte få allt. Om jag nu ens får en säsong fyra. Återstår att se.

Junis bullet journal

Tänka sig att det alldeles snart är juni! Min födelsedagsmånad, gubevars. Och som sådan petar jag in min favoritfärg - röd.

Vi börjar månaden med en kalenderöversikt, och texten till "Strawberry Fields Forever" av The Beatles, på grund av anledningar.
För vad är rött? Jo, jordgubbar. Och jag har en washitejp med jordgubbar. Pennorna jag använde var Tombows dual brush i färgerna 905 Red och 990 Light sand, samt en rosa och en röd fineliner från Adlibris.

Vad menar ni? Skulle jag ha dragit ett streck lite för långt? Kan jag väl aldrig tro...
Kassabok, månadsbok och nagellack.

Vanor, humör och en rad om dagen.

Min träning och min yoga med Adriene. Mätte inte alls fel. Förstår inte vad ni pratar om.

Och ett veckouppslag, som ser ut precis som de gjort i flera år vid det här laget. Varför laga något som är trasigt, och så där. 

Mer frukt i juli? Kanske?

"Galatea" av Madeline Miller

Ibland behövs en liten kortis. Som en sorts litterär palate cleanser, på ett ungefär. Himla piffigt då att jag precis fått tummen ur rumpan och skaffat mig Madeline Millers lilla bok "Galatea", som tidigare bara fanns i e-format.

Bildkälla Goodreads

I det antika Grekland har en marmorskulptör fått sin innersta längtan uppfylld - hans skulptur av den vackraste kvinnan någonsin har fått liv. Nu förväntar han sig att hon ska vara hans trogna hustru, men hon har egna drömmar. För att straffa henne hålls hon därför inlåst.

Det är alltså berättelsen om Pygmalion (även känd som "My fair lady") vi får berättad för oss i den här novellen, men för en gångs skull inte sedd ur skulptörens synvinkel, utan ur statyns. 
Här blir det en berättelse om frigörelse, att slå sig ur en toxisk och ensidig relation. Statyn har för en gångs skull ett namn, Galatea, och ges en egen röst. För att rädda sin dotter gör hon det ultimata offret och slår tillbaka mot den man som håller dem fången. Det blir en stark berättelse, om moderskärlek, frihet och att stå upp för sin egen person.
Madeline Miller har även skrivit böckerna "Kirke" och "Song of Achilles" (den sistnämnda är bättre enligt mig). Även här befinner vi oss i antikens Grekland, men gudar och gudinnor förekommer knappt alls här. Ursprunget är mer än saga än mytologi.

Madeline Miller skriver på ett sätt som jag tycker mycket om, och jag ser framemot att få grotta ner mig i fler av hennes böcker, när/om de nu kan tänkas komma.

"Galatea" fickbetyget 4/5.

"History keeps me awake at night" av Christy Edwall

Jag har faktiskt träffat Christy. Hon tillhör nämligen älskade makens släkt, den del som härstammar från han den där som emigrerade till Amerikatt när det begav sig. Christy är dock uppvuxen i Sydafrika,men bor numera i England, så hon reste inte så långt när hon var i Sverige på besök för några år sedan, för att kolla in släktens ursprung. 
Det är alltså en roman skriven av en i släkten jag hållit i min hand, om än den ingifta släkten.

Bildkälla The StoryGraph

Margit har nått en plats i livet då allt borde vara ordnat. Hon är gift, har en bra utbildning, får gå på massaroliga fester, men fladdrar ändå från det ena deltidsjobbet till det andra med en känsla av att något fattas.
När hon får se en rubrik om 43 saknade studenter i Mexico, tar hennes liv en ny vändning. Snart överskuggar de 43 allt annat i hennes liv. Hon blir besatt av tanken att veta vad som hänt dem, och hennes egen undersökning i frågan för in henne på oväntade vägar, både i Google maps och i London.

Jag har lite svårt att förstå vad det är den här boken vill säga. Mysteriet med de 43 försvunna studenterna är baserad på en verklig händelse, som hittills inte nått sin lösning. Det blir alltså ett mysterium som aldrig kan få sin lösning i den här boken. Jag har också väldigt svårt att relatera till karaktärerna, eller ens tycka om dem, så jag förstår inte riktigt vad det är Margit kämpar med i sitt inre. För mig faller alltså handlingen lite. Ändå kan jag inte säga att boken är dålig. Den har något den vill berätta, och bara för att jag inte kan relatera till det, betyder det inte att ingen annan kan heller. 
Boken har ett ganska långsamt tempo, och var inte alltid det jag tänkte först på när jag hade en stund över. Den kändes lite som att jag hade kunnat vila den hur länge som helst utan några problem med att trilla in i handlingen igen,för den rörde sig så långsamt framåt. Till de sista kapitlen, vill säga.
Språket är fint och har en viss poesi. Däremot kan jag tycka att det ibland var lite väl många ord. Det är en sådan där bok där det kan ta en halv sida att beskriva en färgnyans, och som ibland svävar ut i sidoberättelser som kanske, kanske inte, är relevanta för berättelsen.

Mitt betyg på "History keeps me awake at night" blev 3/5. (Det finns en liten risk att det blev det betyget för att Christy Edwall är så himla trevlig.)

Tömt sedan sist

Nu ni. Massor av tomma förpackningar sedan sist. En enda ska sorteras mest som glas, annars är det plast för hela slanten. Elva förpackningar ska vi hinna med, så det är väl bara att börja.

Flux. Soft mint.
Det är inte första gången jag tömmer en flaska munskölj, men det är första gången jag tänker på att ta med den i ett sådant här inlägg. Jag har provar många olika munskölj innan jag kom fram till att jag tycker allra bäst om Flux. Allra helst i "smaken" Soft mint. Tur förmig att det var erbjudande på just Soft mint när det var dags att skaffa en ny efter den här.
Betyg 5/5

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Favoriten.
5/5

Apotek Hjärtat. pH5. Duscholja. Oparfymerad.
Jag har faktiskt inte skaffat någon ny duscholja än, så det är lite panik i duschen när jag får hålla tillgodo med vanlig duschtvål. Kan dock tänka mig att snart ställa in en ny duscholja på duschhyllan. Kanske till och med den här, även om den gärna skulle få återfukta ännu lite till.

Betyg 4/5

Atrix. Intensive protection cream.
Jag har självklart köpt en ny likadan.
5/5

Scratch nails. Nail food.

Storfavorit bland nageloljor. Gör sin grej med bravur, och luktar smaskens. Ersatt både med en ny likadan, och så testar jag en annan också, bara för att det är kul.
Betyg 5/5

Depend. 7day. Steg 1. Cleanser.
Det funkar att göra rent nageln med vinäger innan lackning, men den här nagelrengöringen är faktiskt snäppet bättre,och lacket håller längre. Önskar den fanns i större förpackning. Ersatt med en likadan.
Betyg 5/5

Burt's bees. Lip balm. Vanilla bean.
Som älskare av allting vanilj var det nästan lite tråkigt att skrapa ur den sista appliceringen ur hylsan. Har en annan Burt's bees just nu,men kan absolut tänka mig återköp.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Ni vet att jag gillar den här väldigt mycket. Kanske vet ni till och med att konsistensen på den kan variera kraftigt mellan olika tuber. Den här gången var den av det där hårda slaget, som nästan är lite torr och svårapplicerad. För att inte tala om hur jobbig den var att få ut ur tuben. Så jag gillar den fortfarande,men just nu har jag en annan kräm i badrummet.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Den här gillar jag också väldigt mycket, och köpte en ny likadan.
Betyg 5/5

Apoliva. Lugnande ansiktsmask. 
Lugnande? Verkligen? Min hud reagerade inte positivt på den här. Inte näsan heller. Vet inte vad i innehållsförteckningen huden inte gillade, men troligtvis parfymen. 

Betyg 1/5

It's skin. Power 10 formula. Vb. Mask sheet.
Blev inte riktigt kompis med den här heller. Masken satt bra och hade lagom med essens och allt det där. Kändes lugnande och svalkande på huden, men lite i kladdigaste laget. Tyckte att den luktade pyton. Som en blandning av omklädningsrum och sjukhus.
Betyg 2/5

Sett på TV: "The Pentaverete"

En aning spoilervarning.

Som jag skrev redan i fredags så har älskade maken och jag något av en gemensam favoritfilm, "So I married an axe murderer". Inte bara för att vi varje gång vi jubilerar brister ut i filmens Happy Anniversary-sång, utan också för att den är rolig bara därför att. I en av filmens roligaste scener sitter Charlies pappa, spelad av Mike Meyers, och berättar om sin egen konspirationsteori, den om att världen styrs av en samling om fem personer, däribland Colonel Sanders (han med KFC) och Vatikanen. Denna organisation skulle heta "The Pentaverete"!
När vi såg filmen senast, på vår bröllopsdag, blev älskade maken nyfiken på vad Mike Meyers haft för sig på sista tiden, och trillade då över en liten komediserie på sex avsnitt på Netflix. Som heter "The Pentaverete". Kvällsnöjet fixat!

Bildkälla Rotten tomatoes

Serien handlar om den gemytlige kanadensiske tv-reportern Ken Scarborugh, som måste göra ett scoop för att rädda sitt jobb. På ett konvent för konspirationsteorier får han höra talas om The Pentaverete, en mycket hemlig organisation, och han bestämmer sig för att försöka gå till botten med vad organisationen går ut på.
Samtidigt väljs en ny medlem in i The Pentaverete, och hjulen sätts i snurrning för något nytt.

Mike Meyers spelar åtta roller i den här serien, och ibland blir det lite för mycket Mike i rutan. Annars är det här vad en kan förvänta sig, massa humor under bältet, dråpligheter, förväxlingar och ganska kul emellanåt. Inte lysande, men underhållande. Du behöver inte ha sett filmen innan, Jeremy Irons berättar för dig vad serien handlar om inför varje avsnitt. Hoppa INTE över introt.

a England, Bram Stoker & the Count

När ett av favoritnagellacksmärkena släpper en kollektion med inspiration från vampyrernas vampyr - Dracula - så är det hyfsat självklart att denna vampyrfantast vill ha hela kollektionen. Och det har jag. Det mesta fick jag under granen i julas,men några har jag köpt själv också. Här är de, i den ordning jag bar dem.

Bat wings
Oavsett vad mina bilder kommer visa så är alla lack i den här kollektionen med holofinish. Inte direkt ovanligt när det kommer till a England, å andra sidan.
Bat wings blev första lacket ut, för som vanligt började jag med det som var minst spännande och jobbade mig uppåt. Just den här svarta har ett litet stråk av rött i sig. Namnet kommer såklart från Draculas förmåga att förvandla sig till en fladdermus. (Batman!)

Mina
Mina Harker är i filmen "Bram Stoker's Dracula" kärleksintresse för Dracula. Inte i boken dock, men det är hennes brev och dagboksanteckningar som driver berättelsen framåt.
Lacket är väldigt ljust blått, även om det ser grått ut på mina bilder. Drar även lite åt det lavendellila hållet.

The wild rose
Eftersom rosor tros kunna hålla vampyren kvar i graven, eller hindra den från att återvända till densamma, så placeras en ros på Draculas kista för att hindra honom från att återvända till den.
Lacket är olivgrönt med en guldig skiftning.

Whitby Abbey
Bram Stoker fick en hel del inspiration till "Dracula" när han besökte biblioteket i Whitby. Dessutom finns där en gammal klosterruin, som nämns i boken, så gissningsvis påverkades han även av miljön i Whitby.
Ett mellangrått lack som tydligt drar åt det lila hållet.

Love song for a vampire
Annie Lennox sjöng den väldigt vackra sången "Love song for a vampire" i eftertexterna till filmen "Bram Stoker's Dracula".
En helt underbar blå nyans, som drar en liten aning åt teal.

Transylvania
Det är kanske inte så värst överraskande att det finns ett lack med inspiration från Transylvanien, den del av Rumänien som Dracula bor i. 
Det sägs att en i Transylvanien kan se en blå låga lysa över de platser där en skatt finns begravd, så lacket lånar sin mörkare blå nyans från den tron.

Dracula
Hade jag gjort ett lack som heter Dracula så hade jag gjort det rött, men det är ju jag det. Magentarosa funkar det med. Särskilt när det blir så här rasande snyggt.

Van Helsing
Är Abraham van Helsing den ultimata vampyrjägaren? Högst troligt. Om inte annat så den mest berömda.
Här odödliggjord i lackform i en färg som känns vinröd och lila på samma gång. Det här är lacket jag trodde jag skulle tycka bäst om i kollektionen, för det är så speciellt, och det höll för favorittrycket.

Come ease my worried mind-Dagens

 

Låt: "Just around the corner" med Cock Robin. Det därmed att plötsligt få en låt från ens ungdom på hjärnan.
Outfit: Randiga byxor, randig tisha och mönstrad kofta. Allt från H&M.
Smink: vilodag
Nagellack: Van Helsing från a England.
Doft: A scent of sensibilty. Doftolja från Etsy-butiken The book-nerd gift shop. Jane Austen-inspirerad, så klart.
Läser: Månadsboken "Killers of the Flower Moon" av David Grann, och "History keeps me awake at night" av Christy Edwall.
Frukost: Te och macka.
Fika: Te och chocolate chipcookie som E bakade igår. Nomnomnom.
Middag: Vegonuggets med frittar.
Pryl: De fina klistermärkena jag fick med som freebie i min leverans av parfymoljan här ovan. Och dess kompisar. Beställde knappast bara en när jag kunde beställa fyra.
Motion: Cykel, yoga och stretcha.
Kvällsnöje: Läskväll.
Att tillägga: Inget särskilt.

Sett på TV: "Queen Charlotte: a Bridgerton story"

Spoileralert.

Det blev alltså så att jag i väntan på säsong tre av "Bridgerton" valde att se den helt nya prequelserien om några av karaktärerna från den serien - "Queen Charlotte". (Med tillägget "A Bridgerton story" men det tänker jag strunta i.)

Bildkälla UPI

Hela Netflix Bridgerton-version utspelar sig i ett slags parallellt universum med vårt. Ett där även människor med en annan hudfärg än vit kunde tillhöra noblessen. "Queen Charlotte" behandlar de frågorna djupare, då Charlotte är mörkare än väntat när hon anländer för att gifta sig med kung George.
Många händelser i den här serien har sin bas i verklighetens historia. Den kung George det handlar om i Bridgerton är George III, som skulle bli känd som den galne kungen. Även det läggs det fokus på i den här serien, på ett kärleksfullt sätt. Man vet inte vad det var som drabbade George III, men en teori är att han var bipolär och senare i sitt liv även dement. Den vanligaste och mest troliga teorin är dock att det var porfyri, en ärftlig sjukdom som gör att kroppen har svårt att bilda hemoglobin.

Seriens handling tar sin början när Charlotte anländer från Tyskland för att gifta sig med kung George, en man hon aldrig mött. Till en början är deras förhållande ansträngt, men snart kommer de varandra nära.
Vi får även följa Lady Agatha Danbury, som tillhör den nyligen upphöjda noblessen. Hon utses som en av Charlottes hovdamer och får på så sätt en nära inblick i förehavandena i kungahuset. Vi träffar även på Violet Bridgerton som mycket ung, och hennes pappa.
Parallellt med drottningar, kungar, hovdamer och fotbetjänter som unga, så får vi även träffa dem i Bridgerton-tid, som verkar utspela sig mellan säsong två och tre av "Bridgerton". Här ligger stort fokus på Lady Danbury, men också Violet Bridgerton, och drottning Charlottes besvär med att säkra kungalinjen.

Gissningsvis är det här en fristående serie om sex avsnitt. Den kändes väldigt avslutad i varje fall. Jag kan så klart ha fel och kassakon ska mjölkas lite till, men jag tycker det här var en utmärkt serie i sin helhet, och jag är fullkomligt tillfreds med hur den slutade.

FredagsFilmen: "So I married an axe murderer"

Jag fuskar lite idag, för jag har redan skrivit om den här filmen ett par gånger. Den håller nämligen en särskild plats i mitt och älskade makens hjärta, och är troligen den roligaste filmen Mike Myers har gjort (nej, jag gillar inte "Waynes world"). Dessutom dyker det upp en sak i filmen som jag kommer gå närmare inpå nästa vecka, så jag tyckte det kunde vara en bra idé att fräscha upp minnet lite. Och så såg vi den igen i lördags, på vår bröllopsdag.
"So I married an axe murderer" fick den svenska titeln "En brud på hugget", men det låtsas vi inte om.

Bildkälla Collider

Charlie är en inbiten ungkarl som hittar fel i alla tjejer han börjar bli kär i. Tills han träffar Harriet, en ung tjej som driver sin egen kötthandel. Allt är verkligen toppen, tills Charlie börjar misstänka att Harriet är Mrs X, också känd som smekmånadsmördaren. 

Tack och lov spelar Mike Myers bara två roller i den här filmen, som Charlie och Charlies pappa. Och han är lika rolig i båda rollerna. Faktiskt är hela filmen rolig, och bjussar på många skratt. Dagens filmtips, således. 

"Ingenting mindre än ett mirakel" av Markus Zusak

"Ingenting mindre än ett mirakel" var egentligen tänkt som sommarläsning för Plejaderna förra året,men på grund av tråkiga anledningar så blev det inte så. Boken har därför legat oläst i min tbr-hög sedan dess, lite i väntan på om den skulle bli omvald vid ett senare tillfälle. Eller tills nu, när jag tröttnade på att se den där och bestämde mig för att bara göra det. Läsa den alltså.

Bildkälla Goodreads

Det bor fem Dunbar-bröder i det lilla huset utanför Sydney. Här reder de sig själva utan någon inblandning från vuxna, tillsammans med en brokig skara djur och ett ostämt piano.
En dag dyker Mördaren upp. Det är pojkarnas pappa, och han ber dem om hjälp att bygga en bro över floden Amahnu. Det är bara en av bröderna, Clay, som väljer att följa med pappan. Bron ska bli ett minnesmärke över familjens förflutna, och gottgöra pappans alla misstag.

Markus Zusak har skrivit en av mina favoritböcker någonsin, "Boktjuven". Det är därför alltid lite vanskligt att närma sig en annan bok av samma författare, för det kan sällan bli lika bra. Och det blev det inte heller.
Det tog lång tid för mig att komma in i texten, trots att den med korta kapitel egentligen är ganska lätt att ta sig vidare i. När jag väl satte mig ner och läste så gick det också lätt att komma framåt i boken, men jag hade väldigt ofta inte alls lust att läsa den. Den är en bok som av en eller annan anledning inte alls grep tag i mig.
Det kan bero på bokens allt annat än raka tidslinje. Vi hoppar fram och tillbaka i berättelsen om bröderna Dunbar och deras föräldrar, och även om det ofta reder sig ganska snabbt var i tiden vi befinner oss, så kan det också vara förvirrande ibland. Persongalleriet är ganska rörigt det med. Jag har jättesvårt att hålla isär de tre bröder som inte är Clay eller Matthew, och flera andra namn blir också hopblandade i sinnet och kunde göra mig förvirrad. Jag blev faktiskt inte riktigt klok på vad boken egentligen ville säga mig, vad den ville berätta. Något om familjesammanhållning, gissar jag.
Det här är också en bok som är duktig på att plantera saker. Det där ska jag förklara mer ingående senare, är en fras som återkommer i texten vid flera tillfällen. Och när den förklaringen väl kommer, så är det inte alltid det känns som ett tillfredsställande svar.
Jag tyckte inte boken var dålig, bara inte så värst intressant,och jag hade så klart hoppats på något mer.

Mitt betyg på "Ingenting mindre än ett mirakel" blev 3,5/5.

Vad jag pratar om när jag pratar om att gå upp tidigt på morgonen

Jag har märkt att det kan vara fruktansvärt provocerande för andra människor att jag går upp tidigt på morgonen, fast jag inte "måste". Jag har inte, som barnen, ett jobb som börjar 5:15 på morgonen. Jag har eget och bestämmer själv över mitt schema. Så varför?
För att jag märker att jag mår bra av det. Bättre än vad jag gjort på många år. 

Jag har varit en nattmänniska, när jag var ung och något av det bästa som fanns var att nattsudda med mina kompisar. Ändlösa timmar och koppar te och allvarliga samtal. Fester. Skratt och glada upptåg. Filmmaraton.
Men var sak har sin tid, och min tid som nattuggla har gått.

Numera går jag upp 4:45 på morgonen alla veckans dagar. Då hinner jag vinka av barnen innan de åker till jobbet. Och jag hinner börja min dag i lugn takt. 
Meditera.
Läsa.
Yoga.
Stretcha.
Äta frukost.
Göra mig i ordning.
Sätta igång.

Jo, jag går och lägger mig tidigt. Men det är värt det. Att vakna tillsammans med världen utanför har gett mig en annan sorts lugn, som jag inte vill byta bort mot något.
Och mina morgonvanor påverkar dessutom bara mig och min närmsta familj, så jag förstår verkligen inte varför andra är jag och dem ska tycka något om det. De borde ju istället vara glada över att jag har hittat något som fungerar för mig och mitt mentala välmående.

You do you. I do me.

5 favoriter: Blommor

I lördags firade jag och älskade maken att det var 23 år sedan vi gifte oss. Det gjorde vi bland annat genom att gå på fikadejt, och besöka kyrkan vi gifte oss i. Och så fick vi fina blommor. E är duktig på det mesta som växer, och har blivit så poppis på lokala blomsterhandeln att hon själv får gå och plocka det hon vill ha när det är bukettdags. Så gissningsvis är det hon som lagt ner största delen av jobbet på de vackra blommorna vi fick.
Och blommor är ju verkligen något sjusärdeles trevligt, trots allergier. Jag kom alltså att fundera på andra blommor jag tycker om,och hur jag ska lyckas kora bara fem favoritblommor är det ingen som vet. Men jag gör väl ett försök.

Tulpaner är självklara på den här listan, inte minst för att de finns i så många olika varianter och alla färger i världen, känns det som. Vi har planterat massor av tulpanlökar i trädgården, i allt från vitt till nästan svart, enkla till fyllda, med och utan flikiga blad. Om bara rådjuren kunde låta bli dem skulle allt vara frid och fröjd.

Pion är en annan favorit sedan barnsben. Det växer fortfarande en vit pion bredvid trappen hemma hos mamma, som jag minns sedan jag var liten. I min trädgård finns det också pion, en vacker rosa med fyllda blommor som brukar blomma lagom till min födelsedag. 

Om jag säger att en annan favorit är ranunkel, så kan ni nästan gissa att jag tycker väldigt mycket om blommor med många kronblad. Det är något med det där bulliga överflödet jag faller handlöst för. Tycker om dem i precis alla färger jag kan få dem i.

Förgät-mig-ej däremot är inte alls lika varierad som blommorna här ovan,men precis lika fin för det. Finns i rosa och vita varianter, men det är de blå jag tycker allra bäst om.

Det är mycket i mitt blomälskande som kom redan i min barndom. Som att jag hade gula rosmönstrade tapeter i mitt rum som liten. Eller att jag ofta fick en gul ros på frukostbrickan på födelsedagen, för då blommade de, de gula rosorna som finns kvar i rabatten hos mamma de med. Rosor är alltså en favorit, och även om jag tycker om dem i alla färger, så är det de gula jag ändå alltid tycker är finast. Vi planterade en hel rosrabatt förra sommaren. Ska bli spännande att se vilka som överlevde till i år.

Sett på TV: "Bridgerton", säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om TV.

Jag tror minsann jag sällar mig till skaran som tycker att säsong två av "Bridgerton" är bättre än säsong ett. Även om jag inte gillade allt, som tropen kärlekstriangel, så fanns det mycket här att tycka om. Corgin Newton framför allt.

Bildkälla Den of geek

Det är dags att lära känna det äldsta syskonet Bridgerton, viscounten himself, Anthony. En bister ung man som ser det mesta som sin plikt. Nu till exempel är det hans plikt att gifta sig och skaffa arvingar till familjens förmögenhet och titel. Hans val faller på säsongens "diamant", den unga fröken Edwina Sharma, som rest från Bombay (Mumbai) till London för att skaffa sig en bra make. Med på resan är hennes mamma, och storasyster Kate, som agerar grindvakt för alla uppvaktande herrar. Och då hon snabbt börjar ogilla Anthony Bridgerton har han många hinder att övervinna. Inte minst sina komplicerade känslor för Kate, snarare än hans tilltänkta Edwina.
Samtidigt har Lady Whistledown återigen börjat ge ut sin skvallertidning. Inte bara Eloise är besatt av att få veta vem som döljer sig bakom den anonyma skriften, utan också drottningen gör sitt yttersta för att avslöja hemligheten. 

Vi som sett säsong ett vet såklart redan vem Lady Whistledown är, eftersom det avslöjades i sista avsnittet. Nu får vi se alla (SPOILER!) Penelopes försök att dölja sitt extraknäck, till och med för sin bästa vän. Vilket så klart inte blir lätt, och till slut leder det till katastrofala konsekvenser för vänskapen mellan Penelope och Eloise.
Det förekommer en del tillbakablickar den här säsongen.Bland annat får vi här möta pappa Bridgerton, han som plötsligt rycktes från familjen och gjorde en oförberedd Anthony till familjens överhuvud. Det ger oss en ökad förståelse för Anthony som tidigare verkat lite bufflig och känslokall. Pliktkänslan mot familjen är stor, men allteftersom tiden går öppnar han upp mer och mer och visar även sina mjuka sidor. Inte bara mot familjen, utan till sist även mot sig själv.
Tyvärr är det med en kärlekstriangel, och jag tycker sådana är så väldigt tråkiga. Särskilt när en vet från början att någon kommer bli väldigt sårad, eftersom det är så uppenbart vilka som kommer bli tillsammans i slutändan. Nämligen de där som ägnar sig åt ännu en trope - fiender till älskande. Hade räckt bra med bara den. 

Har jag blivit sugen på att läsa böckerna ännu? Kanske lite. Men allra mest har jag blivit sugen på säsong tre. Kanske skulle titta på spin offen "Queen Charlotte" medan jag väntar?

FredagsFilmen: Troll

Förra året kom en film till Netflix med ett ganska ovanligt tema - Troll. Ja, sådana där sagoväsen med svans som spricker i solen. O aj aj aj aj buff, och så där. Vi tittade på den förra veckan. Underhållande, minst sagt.

Bildkälla Heaven of horror

Under ett tunnelarbete vid Dovrefjället i Norge, väcks någon ur sin tusenåriga dvala. Efter alla år i fångenskap går färden ner mot Oslo rasande fort. Paleontologen Nora blir inkallad för att hjälpa till att stoppa den jättelika varelsens framfart.

Underhållande absolut, men kanske inte jättebra. Kändes ändå kul att se en actionspäckad film med ett jättelikt monster i titelrollen. Dessutom ett så pass folkloristiskt monster som ett troll. Även om jag vill sätta " " kring ordet monster, för ärligt talat tyckte jag lite synd om den här filmens troll. 
Helt okej underhållning en trött fredag, när jag inte riktigt orkade tänka, var det i varje fall.

May the 4th be with you-Dagens

 

Är icke så här pigg och glad på riktigt idag. Sovit som en kratta och har huvudvärk. Men annars är det bra.

Låt: Temat till Star Wars, kanske.
Outfit: Svarta byxor och vinröd polotröja, båda från H&M.
Smink: orkade jag inte med idag.
Nagellack: Mabel från London Grace.
Doft: Lite rökelse.
Läser: "Killers of the Flower Moon" av David Grann är månadsboken. "Ingenting mindre än ett mirakel" av Markus Zusak läser jag ändå.
Frukost: Te och gröt.
Fika: Kaffe med mjölk, och vetelängd.
Middag: Kikärtssallad och bröd.
Pryl: Hydrokorisonsalva och ipren. Hej hudinflammation. 
Motion: Yoga, motionscykel och promenad.
Kvällsnöje: Varm dusch och tidig sänggång.
Att tillägga: May the 4th be with you. 

Böckerna jag läste ut i april

Dra mig på en liten vagn! Hela sju böcker utlästa i april! Kan bero på att det inte varit jättelånga någon av dem, två av dem till och med sådana där böcker som kan läsas på någon timme eller så. Men ändå, sju! Det var länge sedan jag hade så många titlar att sammanfatta. Så klart i den ordning jag läste ut dem.

"Synth-Kids!" av Tomas Z Westberg är en av de där snabba böckerna. Jag tillbringade några timmar i sällskap med Tomas och hans vänner under uppväxten som synthare. Hög igenkänning, och en gedigen spellista. En grafisk roman jag tyckte om så pass att den fick 4/5 i betyg.

"Den hemliga våningen" av Kelly Bowen läste jag för Plejaderna, till den enda träff hittills jag inte varit med på själv.Synd,för det hade varit intressant att höra hur snacket gick då den lyckades skrapa ihop 2,3/5 i medelbetyg. Själv gav jag den 1,5/5, såatte. Enligt mig en sådan där övertydlig bok sompresenterar sig handling så att ingenting känns spännande när det sedan "avslöjas".

"Husband material" av Alexis Hall är fortsättningen på "Boyfriend material" och tar sin början två år efter handlingarna i den boken. Inte lika bra som den första, och ibland känns det inte ens som att Luc och Oliver tycker om varandra. De ser alla i sin omgivning gifta sig och bilda familj,och känner att det kanske borde göra samma sak. Upplägget liknar det i filmen "Fyra bröllop och en begravning", så egentligen är ju inte slutet värst överraskande. Betyget blev 3/5.

"Senseis portfölj" av Hiromi Kawakami handlar om Tsukiko som i vuxen ålder blir vän med sin gamla gymnasieläsare, som hon hela tiden kallar sensei. Jag hade svårt för den här boken.Jag tyckte relationen mellan Tsukiko och sensei kändes problematisk, särskilt med tanke på att det dricks väldigt mycket, och dynamiken mellan dem känns ojämställd. Betyget blev 2/5.

"The gunslinger" av Stephen King är den första boken i Dark Tower-serien,som jag har tänkt läsa igen. Inte den bästa boken i serien,och med sitt betyg på 3/5 inte ens dan bok som ficks högst betyg i april. Ändå blev den månadens favoritbok, helt enkelt för att att den (som alltid) drar in mig i Rolands fascinerande värld. Ser fram emot också denna resa mot det mörka tornet i alltings mitt.

"The Gentleman's guide to getting lucky" var den andra snabblästa boken. En långnovell som finns inklämd mellan bok 1 och 2 i serien om syskonen Montague. Här är det Monty som brottas med alla sina starka känslor för Percy. Gullig liten bok, men du bör ha läst bok 1 för att få någon behållning av den. Gav den 3/5 i betyg.

"Konsten att skära i kroppar" av Lindsey Fitzharris var aprils månadsbok. Medicinsk historia har jag inte mycket i bokhyllan, så det här var kanske att oväntat val. Ändå intressant att få lära mig mer om Joseph Lister,som var en företrädare inom kirurgkonsten, och som vigde sitt liv åt att försöka rädda livet på de patienter han opererade. Genom att tvätta händerna, till exempel. Betyget blev 3/5.

"Konsten att skära i kroppar" av Lindsey Fitzharris

Hela titeln på månadsboken från april lyder som så: "Konsten att skära i kroppar. Joseph Lister & den moderna kirurgins födelse."
Att jag skulle fastna för en bok om medicinhistoria var ganska otippat, men den låg där och lockade i utbudet från årets bokrea, och som synes kunde jag inte låta bli. En utmärkt bok att läsa som månadsbok, tänkte jag, och så fick det bli.

Bildkälla The StoryGraph

Den som hade oturen att behöva en operation under den victorianska tiden kom sällan undan med livet i behåll. Om det var operationen i sig som tog död på en, så var risken stor att en smittades av den mystiska sjukhusfeber som härjade på sjukhus över hela Europa.
In på arenan träder så kirurgen Joseph Lister, som gjorde det till sitt livsverk att inte bara operera, utan dessutom bota sina patienter - och få dem att överleva.

Det är klart att det stundtals blir äckligt när en läser en bok om kirurgi och sjukdomar. Dessutom förekommer grafiska beskrivningar av minst ett djurförsök, så om det inte är din tekopp kanske det är en bra idé att skippa den här boken. Annars är den faktiskt betydligt mer intressant än vad jag kanske trodde från början. Så gillar jag också faktaböcker där någon tvingas kämpa lite för att nå fram med de teorier vi idag ser som så självklara. Som att det är bakterier som får sår att vara,och inte någon mystisk miasma som svävade omkring i luften. Att det kan vara en bra idé att rengöra både sina instrument och sig själv mellan patienterna, och inte klafsa omkring med blod upp till armbågarna och en allt annat än ren skalpell i näven. Inte undra på att folk dog nästan bara av att titta in på sjukhusen på den tiden. 

Trots sitt bitvis äckliga och svårbegripliga ämne, så var den här boken inte alls svår att läsa eller ta till sig. Den är skriven på ett sätt som gör den lätt att läsa, tempot känns ganska snabbt, fastän vi här får beskrivet en hel livsgärning. Hade jag varit mer intresserad av ämnet hade jag säkert tyckt ännu bättre om den. Som det var nu var jag mest glad över att läkarkonsten har tagit sig långt bort från de situationer som beskrivs här. 

Mitt betyg på "Konsten att skära i kroppar" blev 3/5.