"Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov

En sak jag har på min mentala bucket list över böcker att läsa, är fler ryska klassiker. Bland dessa finns Bulgakovs "Mästaren och Margarita", som älskade maken gav mig i födelsedagspresent förra året. Nu var det äntligen dags.

Bildkälla The StoryGraph

I 1930-talets Moskva dyker plötsligt en främling upp. I sitt sällskap har han bland annat en naken kvinna och en katt som talar och röker cigarr. Runt honom börjar märkliga saker hända och oro sprids bland litteratörer, svartabörshajar och diverse pampar. När främlingen börjar berätta om Pontus Pilatus och hans möte med en ung man som gripits i Jerusalem, tätnar intrigen ytterligare.

En sak som är hyfsat jobbig med ryska romaner är namnen. Inte nog med att de har förnamn, ofta två, och efternamn - de har smeknamn också, och beroende på vem som talar till dem kan de tilltalas med vilket som helst av dessa namn. När flera av karaktärerna dessutom heter snarlika saker, så tappar jag snabbt bort mig bland namnen. Vem är det jag läser om nu? Är det han eller han eller han? Till slut släppte jag det och försökte hänga med i berättelsen ändå.
Och här har vi nästa problem, för jag tyckte inte vidare värst mycket om den heller. Det är en rörig handling, och det känns ofta som att karaktärerna står på kö för att berättas om. Så gick han och han kom in, och sedan kom han. För förutom titeln Margarita så är det nästan bara karlar i den här boken. Hon dyker för övrigt upp först i bokens andra del, så länge känns bokens titel svårbegriplig. Det är också när Margarita dyker upp som det känns som att det äntligen blir någon handling, istället för randomiserade berättelser som inte riktigt verkar höra ihop. Kan vara jag som var förvirrad igen, för som sagt - jag tyckte den här boken var väldigt rörig.
På ett sätt kan jag förstå storheten i den. Boken skrevs under Sovjettiden, och det var nog inte helt lätt att vara författare då, särskilt inte om man skrev en så pass kritisk bok som den här. För att det är satir och kritik det rör sig om, det råder det ingen tvekan om. Pamparna får på nöten mest hela tiden, och det är deras världsbild som ruckas i ramarna.
Jag förstår dock inte vad den här boken vill säga mig. Vad gör berättelsen om Pontus Pilatus här? Även om det är de kapitlen jag tyckte bäst om, för det var de som det var lättast att hänga med i. 

Jag gav "Mästaren och Margarita" 2/5 i betyg. Nu har jag läst den, men jag tyckte inte det var kul. Snarare förvirrande och ganska långtråkigt.