Riktigt långa böcker som jag undrar varför jag skaffat överhuvudtaget, passar utmärkt att läsa som månadsbok. När de är 800+ sidor långa, kan de till och med få sträcka sig över två månader. "The priory of the Orange tree" var en sådan bok. Nästan ett år låg den och jäste på hyllan innan jag bestämde mig för att läsa den i januari och februari, eller helt enkelt sortera ut den. Med tanke på att jag skriver det här inlägget vet du vad jag gjorde.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
I tusen år har ätten Berethnet regerat i Inys. Nu måste deras drottning gifta sig och avla en arvinga, för att förhindra en uråldrig profetia att slå igenom. Så länge en Berethnet sitter på Inys tron, så kan Den Namnlöse inte återvända från det djup där han är fjättrad.
Den Namnlöse är en gigantisk elddrake, som besegrats en gång, men inte dödats. Nu börjar hans anhängare, mindre elddrakar, plåga länderna kring det stora havet. Den Namnlöses återkomst närmar sig.
Ead är en av drottningens hovdamer. En främling i landet, agerar hon som spion för Ordern av Apelsinträdet, och har fått i uppdrag att skydda drottning Sabran i lönndom. Tack vare trädets frukter behärskar hon magi som gör att hon kan utföra sitt uppdrag, men magi är förbjudet i Inys, så hon måste verka i det dolda.
På andra sidan havet har Tané tränat hela sitt liv för chansen att få bli drakryttare. Innan det kan ske tvingas hon fatta ett beslut som kan bli ödesdigert, inte bara för henne utan även för människor som står henne nära.
Påminn mig om att jag inte gillar den här typen av böcker. Jag har till och med sagt till älskade maken att han får kasta boken i huvudet på mig om jag skaffar en annan bok i serien. Hittills finns det två, och den andra är en prequel.
Jag har under läsningens gång tvekat fram och tillbaka mellan om jag ville läsa vidare i serien eller inte, och jag har bestämt mig för att inte göra det, trots att flera av bokens berättare får öppna slut.
Boken har fyra berättare, två på var sida av det stora havet The Abyss. Det är ju inte svårt att lista ut att dessa så småningom kommer mötas, och det gör de också, men resan dit är lång. Alldeles för lång, tycker jag. Boken är som sagt över 800 sidor lång, och innehåller kartor, persongalleri och ordförklaringar. Kunde behövas ibland, för med de krångliga namn som ges till karaktärerna är det ibland lätt att glömma vem som var vem nu igen. Jag blandade ihop vissa så pass mycket att jag hade svårt att hänga med i vissa plotlines, och då kan jag känna att författaren kanske har misslyckats lite. Nu älskar ju inte jag den här genren från början, så det kan så klart ha spelat in, men...
Det är inte bara namn på personer och platser som är jobbiga att sortera. Här bygger författaren också upp en helt ny värld, med flera vita fläckat på kartan. I den här världen finns det olika religioner, olika politiska system och styranden, och olika typer av magi. Ena sidan gillar inte drakar, den andra sidan gör det. Inte den sort som sprutar eld så klart, utan vattendrakarna, som till och med tillbeds som levande gudar.
Hela boken känns som en enda lång transportsträcka mot något storartat. Det händer så klart massor av saker på vägen till målet, men så här med boken utläst kan jag inte se att jag brydde mig värst mycket om någon av dem. Det är världsbyggande i 750 sidor, sedan brakar det loss i slutet. Lite pyspunka på den. Så nej, inga fler böcker i serien, och jag ska hålla mig borta från genren överlag tror jag. High fantasy/romantasy är inte min grej. Tydligen.
Fanns det något jag tyckte var bra? Ibland glimtade boken till, så klart. Annars hade jag nog slutat läsa. Jag gillade flera av karaktärerna, kanske främst Ead och Tané. Flera av relationerna, vänskapliga såväl som romantiska, var helt okej. Och ibland var det till och med lite spännande. Mellan de där spännande tillfällena kunder det dock vara sövande tråkigt mycket politik och smidande av olika planer. I mina ögon hade den här boken vunnit mycket på att kortas ner betydligt. Vi kanske inte behöver veta precis allt som händer precis överallt i den världen? Men det är ju jag det.
Mitt betyg på "The priory of the Orange tree" blev 2,5/5.
Påminn mig om att jag inte gillar den här typen av böcker. Jag har till och med sagt till älskade maken att han får kasta boken i huvudet på mig om jag skaffar en annan bok i serien. Hittills finns det två, och den andra är en prequel.
Jag har under läsningens gång tvekat fram och tillbaka mellan om jag ville läsa vidare i serien eller inte, och jag har bestämt mig för att inte göra det, trots att flera av bokens berättare får öppna slut.
Boken har fyra berättare, två på var sida av det stora havet The Abyss. Det är ju inte svårt att lista ut att dessa så småningom kommer mötas, och det gör de också, men resan dit är lång. Alldeles för lång, tycker jag. Boken är som sagt över 800 sidor lång, och innehåller kartor, persongalleri och ordförklaringar. Kunde behövas ibland, för med de krångliga namn som ges till karaktärerna är det ibland lätt att glömma vem som var vem nu igen. Jag blandade ihop vissa så pass mycket att jag hade svårt att hänga med i vissa plotlines, och då kan jag känna att författaren kanske har misslyckats lite. Nu älskar ju inte jag den här genren från början, så det kan så klart ha spelat in, men...
Det är inte bara namn på personer och platser som är jobbiga att sortera. Här bygger författaren också upp en helt ny värld, med flera vita fläckat på kartan. I den här världen finns det olika religioner, olika politiska system och styranden, och olika typer av magi. Ena sidan gillar inte drakar, den andra sidan gör det. Inte den sort som sprutar eld så klart, utan vattendrakarna, som till och med tillbeds som levande gudar.
Hela boken känns som en enda lång transportsträcka mot något storartat. Det händer så klart massor av saker på vägen till målet, men så här med boken utläst kan jag inte se att jag brydde mig värst mycket om någon av dem. Det är världsbyggande i 750 sidor, sedan brakar det loss i slutet. Lite pyspunka på den. Så nej, inga fler böcker i serien, och jag ska hålla mig borta från genren överlag tror jag. High fantasy/romantasy är inte min grej. Tydligen.
Fanns det något jag tyckte var bra? Ibland glimtade boken till, så klart. Annars hade jag nog slutat läsa. Jag gillade flera av karaktärerna, kanske främst Ead och Tané. Flera av relationerna, vänskapliga såväl som romantiska, var helt okej. Och ibland var det till och med lite spännande. Mellan de där spännande tillfällena kunder det dock vara sövande tråkigt mycket politik och smidande av olika planer. I mina ögon hade den här boken vunnit mycket på att kortas ner betydligt. Vi kanske inte behöver veta precis allt som händer precis överallt i den världen? Men det är ju jag det.
Mitt betyg på "The priory of the Orange tree" blev 2,5/5.
