Det är plättlätt faktiskt.
Drabbas av ångest. Gärna utdragen med några inslag i veckan av panikångestattacker. Tappa aptiten så att du mår illa varje gång du äter och bara klarar av att äta ungefär hälften av dina normala portioner, inga mellanmål och livnär dig på ungefär en banan och ett par koppar te.
För extra effekt är det toppen om du kan få lite dödsångest över din krånglande mage. Tro gärna att det är gallstensbesvär eller en tumör stor som Halland som känns som om den liksom skaver mot revbenen varje gång du böjer dig ner för att knyta skorna.
Göm dig i duschen och panikgråt för att dölja dina snyftningar från din familj för att du inte vill oroa dem. Få sömnsvårigheter. Bli oförmögen att släppa saker som oroar dig, oroa dig hellre lite extra.
Känn hur livet liksom kryper sig på och kväver dig. Tappa förmågan att skratta, le och lyssna koncentrerat på dina vänner.
Tror ni att det är en metod jag rekommenderar? Självklart inte. Dock har denna ångest jag precis beskrivit varit min verklighet de senaste veckorna.
Det började som ett projekt i skolan jag tyckte var jobbigt. Till det lades bördan av att vissa i lärarkollegiet fick för sig att göra en övning i härskarteknik som i en redan skör tillvaro drog fram en massa gammalt skit som jag absolut inte är färdig med men som oftast är hanterbart. Nu blev det inte hanterbart igen.
Sedan blev jag dålig i magen och på det gjorde den där diffusa smärtan i högra sidan av magen sig än mer påmind. Den jag har känt av och till under det senaste halvåret eller mer. Insåg att om det var en tumör jag tyckte mig känna där inne, så var det antagligen kört med tanke på hur länge jag hade känt obehag.
Jag åt inte ordentligt på två veckor. Rasade i vikt. Och nog för att jag har några kilon att ta av, men det ska inte gå så fort. Man ska inte tappa 1½ kilo på 5 dagar om man mår bra.
Jag mådde inte bra. Jag mådde skitdåligt.
Så käbblet som var på Facebook häromdagen var bara ytterligare en börda och jag kände att nu får det fanimej vara nog. Jag behövde säga stopp och jag gjorde det omedelbart. Jag släppte Blå Måndag på Mrs Data målar naglarna och jag kommer aldrig mer delta i den. Jag gick ur gruppen på FB där käbblet var. Jag tog bort ett orosmoment.
I onsdags var jag äntligen iväg till läkaren med min mage och nu vet jag att jag har en segdragen inflammation i ett muskelfäste i bukmuskulaturen. Vila och antiinflammatoriska tabletter blev min medicin. Det var som om någon lyfte av ett berg från mina axlar. Helt plötsligt kan jag äta igen.
Jag är fortfarande ledsen i hjärtat ungefär hela tiden, men så sakteliga är jag på väg tillbaka till den jag var förut. Innan livet blev en kamp. Hade jag inte haft några exceptionellt underbara vänner, snälla barn och världens bästa älskade make så vet jag inte hur det hade gått.
Är det lätt för mig att publicera det här? Nej. Det är därför jag stoppar kommentarsmöjligheterna på det här inlägget. Nu går jag vidare och blickar framåt istället.
