Idag är det World Mental Health Day, en dag som jag tycker är väl värd att uppmärksamma.
Tyvärr har mental ohälsa blivit allt vanligare och kryper allt längre ner i åldrarna. Det finns fortfarande ett viss stigma kring mental ohälsa, men tack och lov börjar det försvinna allt mer. Det är inte längre samma skam att man lider av depressioner, ångestproblematik, stress, panikattacker - you name it. Det finns en ökad förståelse, men vi har ändå långt kvar att gå.
När jag försökte förklara mina problem för en i viss mån oförstående omgivning, förklarade jag det som att jag hade typ en förkylning - fast i hjärnan. Jag var sjuk i sinnet och behövde ta hand om den för att kunna bli frisk. Eller som i mitt fall, friskare. Jag tror nämligen att jag aldrig kommer bli fri från mina mentala problem, men det är okej för jag har lärt mig saker som fungerar för mig som gör att jag kan hantera dem.
Jag har inte panikångest lika ofta längre, det var länge sedan jag hade en dag full med ångest och panik. Jag gråter mig inte igenom mina dagar längre. Men det fanns en tid då det var min verklighet. Då det enda jag orkade en dag var att borsta håret och kanske klä på mig.
Till slut blev den tillvaron ohållbar och jag fick göra det där jobbiga - inse att jag inte fixade det själv den här gången. Inse att jag behövde hjälp. Det är svårt att be om hjälp, har ni tänkt på det?
Men jag bad om hjälp och jag fick hjälp. Jag hade tur som fick en kurator direkt som jag kände förtroende för och som kunde hjälpa mig. Jag fick olika verktyg att ta till, både sådana när läget var akut och sådana som fungerade lite mer långsiktigt. Och jag blev bättre, det tog tid men jag blev bättre.
Sedan började jag meditera med hjälp av en app. Jag har länge mediterat på egen hand, men nu när jag fick den hjälp med meditationen som Headspace gav mig, så blev det lättare för mig att göra det regelbundet. Och ja - det hjälper. Jag känner själv att jag har en annan ro inom mig, en sorts tillit och förtröstan över att jag kan fixa det här.
15 minuter om dagen sitter jag i stillhet. Det är som att duscha hjärnan. Alla dagar är inte tipp topp, men det är okej. Det är det där, att inse att det inte alltid funkat men att det ändå kan vara okej, som har varit svårast att inse. En vill ju så gärna ha en quick fix.
Men nu. Andas in. Andas ut.
Ta hand om dig, för du är värdefull.
