"Alla syndare ska blöda" av S.A. Cosby

Jag brukar säga att jag inte är ett stort fan av deckare, men när jag tänker efter så kanske jag är det trots allt. Det kanske bara är de där svenska deckarna med alla sina mackor jag har svårt för. För ofta när jag läser en osvensk kriminalroman blir det desto bättre, även om det förekommer massa mat.
S.A. Cosby är en ny bekantskap för mig, men "Alla syndare ska blöda" är den tredje av hans kriminalromaner som blivit översatt till svenska. Och den väckte mersmak.

Bildkälla The StoryGraph

Den före detta FBI-agenten Titus Crown har återvänt till sitt barndomscounty i Virginia för att ta hand om sin pappa. Han bestämmer sig för att försöka bli vald till sheriff, och när det lyckas blir han Charon Countys första svarta sheriff.
På dagen ett år efter att han blivit vald, går ett stort larm - en pågående skjutning på en skola. En omtyckt lärare har skjutits av en före detta elev på skolan, och när Titus försöker få kontroll på situationen blir även gärningsmannen skjuten. Det ska visa sig att gärningsmannen och läraren delat en mörk och blodig hemlighet, och en av deras medkonspiratörer är fortfarande på fri fot.
Samtidigt brottas Titus med alla de problem som det innebär att vara en svart sheriff i den amerikanska södern.

Det här var ganska läbbigt, även om boken inte frossade i detaljer. Mycket sägs ändå mellan raderna, och kommer fram i karaktärers reaktioner. Att det inte är så detaljerat känns bara bra, då många av offren i den här boken var barn. Det är ett bra driv i berättelsen, och perspektivet är intressant - med alla problem Titus springer på. Inte bara för att han är sheriff, utan för att han är en färgad sheriff. Han har en del att kämpa mot, milt sagt.
Pö om pö får vi också ta del av Titus bakgrund och får en djupare inblick i det som driver honom. Han har en egen botgöring han försöker göra.
Jag gillade den här och kan tänka mig att läsa fler kriminalromaner av Cosby.

"Alla syndare ska blöda" fick betyget 4/5.

Böckerna jag läste ut i juni

Hoppsan hallå! 6 böcker hann jag läsa ut i juni, och jag kom också en bra bit i en sjunde bok, men inte hela vägen. Fick två nya böcker till min TBR i födelsedagspresent också, så än så länge är det ingen risk för brist på läsmaterial. Passar bra såhär när juli kommer med massor av lata dagar - hoppas jag.

Uppifrån och ner, precis som alltid.

"Hera" av Jennifer Saints vann årets hittills snyggaste omslag, och det har alla andra böcker av Jennifer Saints också gjort, om jag läste dem första halvåret. Det gäller att skaffa sig rätt utgåva. Innehållsmässigt är det inte alltid lika vackert, men mycket i den grekiska mytoligin är ju inte det. Och i den här boken följer vi mytologin genom Heras ögon - från det att de Olympiska gudarna tar makten, tills att de försvinner. Intressant, men lite fladdrig emellanåt. Betyget blev 3,5/5.

"Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins är det femte boken om Hungerspelen, men den andra i kronologisk ordning. Här är det dags för de 50:e Hungerspelen och Heymitch är en av de olyckliga som dras för att tävla till döds för Capitoliums nöjes skull. Blev junis favoritbok med 4/5 i betyg.

"Yoga och meditation" av Josefine Bengtsson var min månadsbok i juni och så där lättläst att jag var klar med den långt i förväg. En ganska lättöverskådlig bok, så inget för den som vill gå på djupet. Nästan så att det var mer bilder än text. Mitt betyg blev 3/5.

"Certain dark things" av Silvia Moreno-Garcia förde mig till ett alternativt Mexico City, där gatupojken Domingo lär känna vampyren Atl. För i den här världen finns det vampyrer av alla de slag, och nu har de råkat i luven på varandra. Lite för många berättarperspektiv och ett ganska långsamt tempo gjorde att jag gav den här boken endast 3/5 i betyg.

"Osmekmånad" av Christina Lauren kändes som en välbehövlig frisk fläkt efter ett gäng ganska mörka böcker. Då passar det finfint med romantisk komedi. Olive och Ethan avskyr varandra, men slumpen gör att det blir just de två som åker på sina respektive syskons bröllopsresa. Och kanske... 
Inte så spicy, vilket jag gillade, men den slutade väldigt dumt och konstlat vilket drog ner betyget för mig till 3/5

"Cthulhu vaknar och andra berättelser" av H.P. Lovecraft är min fösta bekantskap med Lovecrafts författande, och det väckte inte mersmak direkt. Mer intressant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv, än bra och/eller spännande/otäckt. Det här är fyra noveller av varierande längd, och jag tröttnade ganska snart på sättet de var skrivna på. Återberättelser om något som en gång hänt, inte alltid med berättaren som ögonvittne. Njä. Betyget blev även här 3/5.

Mid-year book freak out 2025

Som jag älskar listor av det här slaget, att riktigt kunna gotta ner mig i de böcker jag läst under årets första halvår, och samtidigt blicka framåt. Alltså är det dags för årets mid-year book freak out. 
Hittills i år har jag läst 35 böcker, vilket är 70% av mitt årsmål om 50 böcker. Om jag inte hamnar i en dundersvacka borde jag klara det målet med råge.

Bildkälla The StoryGraph

Bästa bok hittills under 2025?
Här blir det inte helt lätt, eftersom jag inte har tokälskat en enda bok hittills i år. Mitt högsta betyg hittills är 4/5, och det har jag gett till 5 böcker. Hmmmm....
"För in de döda" av Hilary Mantel. Tror jag minsann. 

Bästa uppföljaren hittills under 2025?
Se ovan. Eftersom "För in de döda" är den andra boken om Thomas Cromwell. Finns en avslutande bok också, som jag har att se fram emot.

Ny utgivning som du inte hunnit läsa än, men verkligen vill läsa?
Tre av mina favoritförfattare kom nyligen ut med nya böcker, och jag inte läst någon av dem än. Två fick jag däremot i födelsedagspresent, och hade de inte varit försenade hade jag säkert läst en av dem vid det här laget. Böckerna är "Never flinch" av Stephen King, "The listeners" av Maggie Stiefvater, som jag har, och "Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab som kommer hamna i min ägo så snart jag kommer åt.

Ny utgivning som du ser fram emot under andra halvan av 2025?
Här har jag inte lika bra koll. Vänta lite.
Silvia Moreno-Garcia kommer snart med en ny bok, "The Bewitching", som jag såklart vill läsa. Och senare i år kommer en ny Strike-bok av Robert Galbraith, "The Hallmarked man".

Största besvikelsen?
Det är faktiskt att jag inte har älskat någon bok. Saknar den där känslan av att ha hittat en pärla, en bok jag inte vill sluta läsa och inte kan sluta tänka på.
Sedan blev jag också gruvligt besviken på var "We used to live here" av Matcus Kliwer hamnade. Från vad jag trodde skulle bli en av årets bästa, till att tappa så mycket att den blev en av de sämsta.

Största överraskningen?
Hur pass lätt jag kom in i flytet på Dante Alighieris "Den gudomliga komedin". Trodde den skulle vara betydligt mer trögläst.

Ny favoritförfattare?
Kan jag inte påstå att jag hittat någon.

Senaste favoritkaraktär?
Ingen sådan heller.

Senaste litterära förälskelse?
Cthulhu. Skojar bara. Har ingen.

En bok som fick dig att gråta?
Grät inte direkt, men kände ändå av "Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins. Det är inte direkt kul när barn tvingas döda varandra.

En bok som gjorde dig glad?
"Osmekmånad" av Christina Lauren. De var så härligt dissiga mot varandra.

Vackraste bokomslaget hittills?
Jag försökte verkligen komma på någon annan än Jennifer Saints "Hera", men det gick inte. 

Bildkälla The StoryGraph

Vilka böcker behöver du läsa innan året är slut? 
De som väljs i Plejaderna. Sedan vill jag så klart läsa andra böcker också, men jag behöver inte om jag inte vill.

"Cthulhu vaknar och andra berättelser" av H.P. Lovecraft

Det är är första gången jag läser Lovecraft, vilket kanske kan tyckas konstigt med tanke för min kärlek till skräcklitteratur. Men nu har jag kommit förbi min olust för tentakler, och äntligen läst fyra av hans noveller, och fått bekanta mig med vidundret Cthulhu.

Bildkälla The StoryGraph

Novellen "Dagon" handlar om en man som innan han tänker ta sitt lov, skriver ner de händelser som gör att han drivits dit. När inga droger längre hjälper honom att glömma det fruktansvärda han såg, mitt ute på en torrlagd havsslätt. En monolit med ohyggliga inskriptioner, och något oförklarligt och fruktansvärt.

I "Den lurande skräcken" försöker vår hjälte finna orsaken till hundrafemtio människors mystiska död. Vad är det som händer i det övergivna huset på Tempest Hill, och vart tog familjen som bodde där tagit vägen?

"Cthulhu vaknar" är så klart den novellen jag mest av allt ville läsa. Här försöker vår hjälte bringa klarhet i en radda mystiska händelser, som inträffat till synes oberoende av varandra under samma tidsperiod. Poeter och konstnärer över hela jorden börjar drömma om något uråldrigt som bara ligger vilande, men som nu vill vakna igen.

I "Färg bortom tid och rum" slår en meteorit ner på en farm, precis vid brunnen. Forskare och byns invånare fascineras till en början av stenen, men dess underliga beteende får dem snart att dra sig undan. Kvar blir familjen på farmen, som ser hur naturen omkring dem förändras, för att till slut förinta dem alla.

Jag tror faktiskt jag tyckte bäst om "Färg bortom tid och rum" men de lider alla av ålderns tand. Jag tycker inte de är värst otäcka, eller ens särskilt spännande. Mest är de bara pladdriga, då det är en stor brist på dialoger och istället är återberättande av något som redan hänt, kanske till och med för länge sedan, och det är inte alltid berättaren är ett ögonvittne, utan han återger det han har hört. Jag skriver han för att det är ganska få kvinnor med i de här berättelserna, på rak arm kan jag bara komma på en... Inte så stor variation på karaktärerna alltså.
Det krävs inte vare sig förstoringsglas eller lupp för att se Lovecrafts påverkan på andra författare, eller populärkultur i stort. Jag känner igen mycket från Stephen King, som alltid hyllats Lovecrafts mardrömsvärld, men också från annan litteratur och film. Som Arkham, som här är namnet på en landsbygd, men i Batman är namnet på Gothams mentalsjukhus. Bara som ett enda exempel.
Det här var mest intressant att läsa ur ett litteraturhistoriskt perspektiv, för jag tyckte inte att det var jättebra. Jag hade dock också svårt att bortse från att jag vet att Lovecraft var både antisemit och rasist. Bara det att han hade en katt som hette N-ordet säger ganska mycket.

Mitt betyg på "Cthulhu vaknar och andra berättelser" blev 3/5.

"Osmekmånad" av Christina Lauren

Bakom pseudonymen Christina Lauren döljer sig Christina Hobbs och Lauren Billings Luhrs. Den genre jag hört talas om dem i är romance, men de skriver visst annat också. "Osmekmåand" är min första bekantskap med författarduon, och jag är inte helt avskräckt.

Bildkälla The StoryGraph

Olives tvillingsyster Ami ska precis gifta sig med sin kärlek Dane. När allt inte går som tänkt blir det dock Olive som får åka på smekmånaden, tillsammans med Danes bror Ethan som hon avskyr.
Planen är att de ska hålla sig på varsin kant, men de finner sig snart spendera mer och mer tid tillsammans. Han kanske inte är så tokig ändå, den där Ethan.

Ganska typisk rapp-i-käften-romance. Här med upplägget fiender till vänner till älskande. Går allt smidigt och är en dans på rosor? Självklart inte. Och jag kan ganska ofta uppskatta de där konflikterna som kan uppstå i den här typen av bok, särskilt om de får en bra och trovärdig lösning. I "Osmekmånad" - not so much. Det var till och med så billigt och dumt att jag 1) himlade med ögon, och 2) sänkte mitt betyg.
Uppskattar annars att kärleksscenerna inte var alltför explicita, eller spicy som de visst kallas numera. Tycker också mycket om karaktärerna, särskilt så klart Olive som är vår hjältinna, men också resten av hennes bullriga familj. Det är faktiskt bara en karaktär jag ogillar, men det är en spoiler.

Jag gav "Osmekmånad" betyget 3/5. Det hade fått en halva till, minst, om det inte varit för det ganska sopiga slutet. Som en fanfiction av det mer mediokra slaget. Känner mig dock inte avskräckt från duons andra böcker, så det är inte omöjligt att den här kommer följas av fler Christina Lauren.

Junifavoriter

Juni - månaden då allt kan hända. särskilt med vädret. Det har varit kallt, det har varit varmt, det har regnat massor, har till och med hört lite åska, och det har blåst. Massor av blåst. Glad blåsdag, liksom.
Juni är också månaden då jag fyller år och det är midsommar, vilket kan vara trevligt, men inte sker med samma glädje sedan min pappa och min storebror gick bort. De saknas verkligen, och av födelsedagsveckan är det inte mycket kvar nu. Bara de två yngsta syskonen kvar, och jag tror att både jag och min lille storebror saknar den store storebrodern något alldeles förskräckligt på hans och våra egna dagar. (Vi fyllde år 13, 15 och 17 juni.)
Så klart har det ändå funnits favoritsaker att ta vara på. Som de här.

Sommarkatt

Bok: Jag lyckades läsa ut 6 böcker i juni, och bäst av dem var "Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins. Jag har dock hittills i år inte gett en bok högre betyg än 4/5, så jag hoppas kunna slå det snart.

Film: Jag har faktiskt bara sett två filmer hela juni, superdåligt. Har helt enkelt prioriterat altanhäng. Bäst av dessa två var "Ghostbusters: Frozen empire".

TV: "The Rookie" säsong 6. För att det varit den enda serie jag tittat slut på under juni.

Nagellack: Techno rose från H&M.

Skönhet: Har klippt mig. Som i, tjongat av mer än en decimeter på längden. Känns väldigt skönt.

Extra speciell rolighet: Nått en stor milstolpe i mitt mediterande, och kunde i onsdags klocka in session 2000 med Headspace. Som i att jag mediterat 2000 dagar i rad. Det är nästan 5 och ett halvt år. 

Favoritinlägg: Hade en liten bloggpaus den här månaden, så jag har inte dundermånga inlägg att välja på. Får väl bli bokhögen, för böcker är ändå en av de bästa sakerna jag vet.

Nagellacken i juni

Jag som var helt övertygad om att jag skulle måla naglarna massor i juni. Tillfällen fanns - födelsedag, midsommar, andra roligheter. Och så blev det bara tre lack. Kan dock meddela att jag återvunnit lite lackglädje, och numera har flera otestade lack som väntar. Bland annat en hel kollektion, där det första lacket ut kommer synas senare i detta inlägg.

Depend, #5081 Hello world
Det här lacket kommer dock från arkivet och Depend-kollektionen Miss Robot. Älskade maken efterlyste ett grönt lack, och egentligen var det ett helt annat jag letade efter när ögonen föll på det här. Mörk skir bas med skimmer som skiftar i lila och just grönt. Kan ärligt erkänna att jag blev lite besviken på mitt eget val, men men.

H&M Beauty, Techno rose
Det är svårt för mig att besöka H&M utan att gå ut med ett eller flera lack. Som det här neonliknade rosa krämlacket. Mer Barbierosa än cerise, men med en aning av neonknallighet över sig. Väldigt trevligt.

Essie, Good things glow
Här är det där lacket som tillhör en kollektion. Essie har nämligen gjort en Snow White-kollektion, som så klart hör till filmen som jag inte har någon lust att se. Men lacken verkade fina, och jag fick tag på hela kollektionens åtta lack till reducerat pris, så jag slog till.
Älskade maken fastnade lite för kollektionens guldlack, och här tänker jag på Snövits guldgula kjol. Lacket är ett klart lack med guldgult skimmer, och är säkert egentligen tänkt som en topper. Nu kan jag ändå gilla när lacken blir lite skira och får en mer diskret färg, så jag provade det på egen hand. Det är dock tre lager på min bild, så det kräver en del jobb. Ändå väldigt tjusigt och jag har trivts bra med det i flera dagar vid det här laget.

"Certain dark things" av Silvia Moreno-Garcia

Min femte bok av Silvia Moreno-Garcia, och den här är inte en historisk roman som de andra jag har läst av henne, utan en mer nutida bok. Fantasy är det dock fortfarande, då det är många vampyrer och en och annan genetiskt modifierad hund. Vår värld med annorlunda, alltså. Skådeplatsen är dock fortfarande Mexiko.

Bildkälla The StoryGraph

När vampyrernas existens blev känd, drevs många av dem ut från sina länder och flydde till andra, mer välkomnande länder. Som Mexiko. Bland alla dessa vampyrklaner och deras inbördes stridigheter är Mexico City en fristad, där inga vampyrer tillåts. Därför märks det ganska tydligt att minst en vampyr tagit sig över stadens gränser, när ett söndertuggat lik hittas i en gränd.
I staden bor Domingo som levt många år ute på gatan. En kväll i tunnelbanan möter han den mystiska och vackra Atl. Hon är en vampyr som härstammar från de gamla aztekiska vampyrerna, och nu har hon flytt till Mexico City i ett försök att komma undan en vampyrklan som försöker utrota hela hennes klan. Hennes tanke är att erbjuda Domingo pengar för att få en måltid och sedan skicka iväg honom, men Domingo vägrar ge sig av. Snart tvingas de fly från flera olika hot, och det ska visa sig att Domingos gatusmarta attityd ska komma till nytta.

Här bjussas det på en helt annan vampyr än den jag är van vid från Dracula eller Twilight. Mer än en faktiskt, då det ska visa sig finnas flera olika typer av vampyrer, som alla har olika utseende, förmågor och sätt att inta föda på. Dieten består dock i samtliga fall av människor.
Hade boken fått koncentrera sitt berättande kring Domingo och Atl hade jag kanske tyckt bättre om den här boken. Nu innehåller den minst fem olika berättarvinklar, och då kände jag att det blev lite väl spretigt i berättandet. Tempot i boken var också ganska långsamt, och det hände och berättades om en massa saker som egentligen vare sig tillförde något till berättelsen, eller gjorde den mer intressant. Jag tycker alltså inte att det här är en av Moreno-Garcias bästa böcker, men helt klart läsvärd för den som gillar vampyrböcker. Väldigt snyggt omslag har den också. 

Jag gav "Certain dark things" 3/5 i betyg.

Sett på TV: The Rookie, säsong 6

Spoilervarning på TV-inläggen.

Glädjande nog upptäckte jag att "The Rookie" fanns även på Disney+, och inte bara på Netflix där jag tittade på de första 5 säsongerna. Och helt plötsligt en dag fanns även säsong 6 att se på Disney+, och när jag upptäckte det dröjde det inte länge innan den hamnade på mitt dagliga schema, som sällskap under mina motionscykelturer.

Bildkälla Bleeding cool

Säsong 6 tar vid där den femte slutade, och Nolan och hans kollegor hamnar mitt i ett stort rån mot den Federala banken. 
Några veckor senare återvänder Thorsen till jobbet, men måste bli godkänd av polisens psykolog innan han får delta i aktiv tjänst. 
Nolan och Bailey gifter sig, efter många turer, men lyckas inte hålla sig undan brottslighet ens på sin smekmånad. 
Bradford och Lucy verkar lyckliga, men när Bradford ställer in en dejt börjar det knaka mellan dem. Lägg där till att det inte går så bra för Lucy på provet till kriminalare.
När en advokat utsätts för ett mordförsök visar det sig att fallet innehåller större konspiration än vad de kunnat ana. Och så rymmer Oscar och Baileys ex-man från fängelset. Så klart.

Den kortaste säsongen, med bara 10 avsnitt. Och lite känner jag att det börjar spåra ur. Många väldigt osannolika fall. Som varför i allsin dar skulle Bailey och Nolan råka hamna på samma semesterö som en efterlyst mördare? Eller varför är Oscar med i så många avsnitt, om inte för att kunna sabba lite mer för Nolan, men det dyker nog upp först nästa säsong. Det känns som att fallen som utreds blir alltmer högprofilerade, som gängtoppar, seriemördare och storrån, och de mer vardagliga händelserna där en polis rycker ut - de som gjorde serien bra från början - får stryka på foten.
"The Rookie" är förnyad för en åttonde säsong, och jag antar att jag kommer titta på den också när den nu behagar komma till Sverige. Och jag väntar lite otåligt på säsong 7 också. Kommer väl om ett år, eller så.

Bullet journal för juli

Bara några dagar kvar till nästa månad, och då passar det finfint att visa upp mina sprillans nya sidor jag har gjort i ordning  till min bullet journal.

Att det skulle bli rosa visste jag sedan tidigare, men annars var jag inte säker på hur det skulle bli. Jag har en washi med vattenmeloner i gömmarna, så jag letade fram till. Tyvärr har den blivit sådär tråkig i limmet att den släpper från sidorna, så jag kanske kommer byta ut den. Beror på hur sur jag blir på den.
Två rosa Tombow, 703 Pink rose och 761 Carnation. Ursprungsplanen var att bara ha svart Stabilo fineliner, men någonstans på vägen slank det med en mörkrosa också.
Annars ser min bullet journal ut precis som alla andra månader. Första uppslaget kommer få något fint skrivet, och så finns här en månadsöversikt.

Andra uppslaget innehåller plats för att pricka av min månadslångläsning, och för att skriva något om nagellacken jag bär. Inte mågellack, som jag lyckades skriva, så för att inte få tuppjuck på det fick en nyckelpiga vara med på vattenmelonfest.
Och så kassaboken, så klart.

Lite träningsupplägg finns det plats för. Hur mycket träning det verkligen kommer bli återstår att se. Juli är semestermånad, så möjligheten finns att jag kommer falla in i ett ganska slött beteende. Som sig bör.

Vanor och humör, och en sida för det som händer och har hänt. Hoppas kunna inrapportera många glassar.

Och slutligen ett veckouppslag. Jag sa ju det - precis som vanligt. 

Har redan börjat fundera på om jag kan få till något mintgrönt för augusti. Kanske.

"Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins

Innehåller spoilers för "Hungerspelen".

Det blev en liten bloggpaus där, då jag tog en hel vecka för att bara lata mig. Och fylla år. Men nu kör vi igen.

Sedan sist har jag läst ut den senaste boken i Hungerspelen-serien. Den femte utgivna, men nummer två i ordningen rent kronologiskt. 

Bildkälla The StoryGraph

Det är dags för de 50:e Hungerspelen, och ute i distrikten ska snart de tävlande lottas. Den här gången, för att fira jubileet, är det fyra ungdomar från varje distrikt som ska lottas, två pojkar och två flickor.
Haymitch försöker att inte fundera så mycket över vad som ska hända, utan planerar istället för vad han ska göra när dragningen är över - hjälpa sin mamma och träffa sin flickvän.
När Haymitch ändå väljs inser han att den framtid han hoppats på inte kommer finnas där. När han också förstår att oddsen absolut inte är till hans fördel är han nästan redo att ge upp. För vad finns kvar att kämpa för om du redan förlorat allt du har kärt.

Boken är skriven i första person, och berättas helt från Haymitch synvinkel. Det är en ganska sorglös pojke vi möter i boken början, men med tidens gång blir han allt mer uppgiven. Det känns även av i bokens ton. ordvalen. Känslan i boken ändras allteftersom Haymitch gör det.
Om man kan sitt Hungerspel så vet man hur det går för Haymitch, men det gör inte händelserna på arenan mindre spännande för det. Här får vi veta vad som händer för att bryta ner Haymitch från den glad pojke med framtidsplaner som vi möter i bokens inledning, till den deprimerade alkoholist vi möter i den ursprungliga trilogin. Hur lyckades Snow/Kapitolium bryta ner honom så totalt. Och det är inte mysigt eller snällt, allt det han utsätts för och får uppleva. 
Boken var lätt att komma in i, och lätt att läsa trots sitt ganska jobbiga ämne. Det var så där spännande att jag bara ville läsa vidare, tills jag hade fått veta allt.

Mitt betyg på "Sunrise on the reaping" blev 4/5.

Cevapi

För massor av år sedan skrev jag ett inlägg om Cevapcici där jag gissade att den äkta varan var en bra bit från mitt försvenskade recept. Jag hade rätt. För nu har jag en människa i min närhet från ett cevapciciland, då E:s pojkvän har sina rötter i Bosnien. Mycket gott han har öppnat mina ögon för, och cevapi (inget -cici) är en av dem. Busenkelt skulle det visa sig, när hans moster var snäll nog att dela med sig att sitt recept. 

Cevapi

1 kg nötfärs (eller annan färs, lamm är vanligt)
1 liten klyfta vitlök
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
peppar

Hacka vitlöken så fint det går, helst riv eller mosa den. Blanda allt till en smidig färs, går lättast med händerna. Smaka helst av färsen.
Låt färsen vila kallt i kylskåp över natten, eller minst 6 timmar.
Forma färsen till järpar. Stek i stekpanna med lite olja, eller olja dem och grilla. Det sistnämnda blir allra godast. (Funkar med en grillolja för extra smak om man vill.)
Servera med bröd, creme fraishe eller kajmak och grönsaker. Lök är vanligt till, men oftast inte med när jag gör själv.

FredagsFilmen: Karate Kid

Idag skulle min äldsta storebror fyllt 62 år. Nu kommer han inte göra det, eftersom cancer hände, men jag vill ändå uppmärksamma hans födelsedag lite. En roligare dag att minnas än den han dog på.
Min bror var väldigt duktig på en kampkonst som heter aikido, men det är inte den som dagens inlägg handlar om. Det var dock ungefär i den här vevan, 1984, som brorsan började träna aikido. Kampsport blev riktigt poppis ett tag där, och "Karate Kid" var en av anledningarna till det. 

Bildkälla Peak px

Daniel och hans mamma har precis flyttat till Kalifornien. Daniel har svårt att få nya vänner, och blir istället mobbad. Särskilt när han blir förtjust i Ali. En annan som gillar Ali är nämligen Johnny, som tar karatelektioner under den hårdföre tränaren Kreese.
När Daniel upptäcker att vaktmästaren där han bor, mr Miyagi, kan karate, ber han om att han ska lära upp honom så att Daniel ska kunna slå Johnny i en tävling. Mr Miyagi har dock lite annorlunda metoder än vad Daniel förväntat sig.

Jag har sett uppföljaren till den här filmen, men efter st tog det stopp. Möjligen att jag såg den med Jayden Smith och Jackie Chan, men i fall var den inte minnesvärd eftersom jag i så fall inte kommer ihåg det. Jag har inte heller sett "Kobra Kai". Jag är dock en aning nyfiken på att se den "Karate Kid" som ska komma i sommar, men bara lite.
Jag är alldeles för nostalgiskt över originalfilmen nämligen. Hjärta, humor och spänning i ett - vad mer kan man begära.

"Hera" av Jennifer Saint

Det där med att läsa böcker som baseras på karaktärer från den grekiska mytologin (eller annan mytologi) är något jag återkommer till då och då. Och sedan läser jag mig trött på genren och behöver pausa, men det är en annan femma. Just precis nu känner jag mig lite mytologitrött, men så kan det bli om man läser en bok som speglar hela mytologin, sett ut en karaktärs synvinkel - gudinnan Hera.

Bildkälla The StoryGraph

När Hera hjälper sin bror Zeus att störta titanerna gör hon det med förhoppningen om att de ska regera tillsammans och skapa något bättre än vad titanerna gjorde. När Zeus så går bakom hennes rygg och tar makten börjar hon misstänka att han är lika maktlysten och grym som deras far var.
Hon blir drottning över gudarna, men känner ändå att hon var ämnad för något annat och bättre. 

Boken börjar med segern över titanerna och följer sedan Hera ända till slutet för Olympens gudar. Genom hennes ögon får vi se hur gudarna tar makten, skapar människorna för sitt nöjes skull och hur hon, ofta med ilska och avund, försöker hålla alla Zeus oäkta barn borta från Olympens troner. Det blir mycket grubblerier då, och det mesta berättas i Heras tankar och beskrivningar av det hon gör, inte så mycket i dialoger. Och här känner jag att det ibland kan bli lite långsamt och repetitivt. Slutet på boken känns också det onödigt utdraget och grubbligt.
I övrigt glossar vi över hela grekiska mytologin. Det är gudar, hjältar, myter och legender. Och så alla dessa kvinnliga gestalter som far illa. Gudinnor och dödliga som våldtas av gudarna, lite i förbigående så där, men ändå. Lojaliteter, barn som föds, kuppförsök. Även om allt berättas av Hera känns det som att det blir båda för många karaktärer och för många bihandlingar. Kanske hade jag tyckt att boken var bättre om den hade koncentrerat sig på några punkter, och inte fladdrat ut överallt så mycket.
Jag hade svårt att komma in i boken, och tyckte ofta att tempot kändes långsamt. Det betyder inte att jag tyckte det var dåligt, för det är ändå intressant, och intressantast av allt är att ge Hera en egen röst. Här är hon inte bara en svartsjuk hustru och en elak styvmor, utan hennes handlingar sker med motiv - inte bara därför att. Mest därför att  - Zeus ständigt är otrogen och skaffar barn överallt. Han håller alltså inte så hårt på äktenskapslöftena till Hera, som är äktenskapets gudinna. Och ja - Zeus och Hera är gifta och syskon. Allt i den grekiska mytologin känns inte så fräscht. 

"Hera" fick betyget 3,5/5 av mig.

Wishlist Wednesday - Fylla år!

Om mindre än en vecka fyller jag år. Hurra hurra och allt sånt där. Och när man fyller år ska man visst önska sig grejer, så då gör jag väl det.

Bildkälla Adlibris

Tre av mina favoritförfattare har nyligen kommit ut med nya böcker, och jag önskar mig så klart alla tre. Kanske allra mest "Never flinch" av Stephen King, för King är alltid King. Men också så klart "Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab och "The Listeners" av Maggie Stiefvater. Eller presentkort så jag kan handla själv. Ack, att få strosa i bokaffär.

Bildkälla Adlibris

Jag gillar att pussla också, och de senaste åren har jag alltid önskat mig pussel från "The world of"-serien, för de är både fina och väldigt roliga att pussla. Högst upp på önskelistan just nu är "The world of the Tudors", men det finns också "King Arthur" och "The Brontës" som ligger väldigt högt upp på önskelistan. 

Bildkälla Lego

Jag tycker också att det är kul att bygga Lego, och det finns många fina byggsatster jag vill ha. Nightmare before Christmas, booknook med Sherlock Holmes, Jaws, Ghostbusters-bilen, och så Botanicals. Rätt så ny bland de sistnämnda finns den här japanska blodlönnen, och den skulle göra sig fin tillsammans med min andra bonsai. Tycker jag.

Bildkälla IKEA

När jag var på IKEA sist så såg jag de här roliga filurerna uppställda i en av rumsmiljöerna. Och det var ju taskigt, eftersom jag blev kär i dem och de inte säljs på min närmaste IKEA. Inte undra på att jag inte hittade dem när jag letade....

Bildkälla Penstore

Jag är fortfarande sugen på att börja måla med akvarell igen, och eftersom att jag varit för lat (eller snål) för att klicka hem material för att börja, så kan jag ju önska mig i stället. Kanske inte precis det här färgsetet, men färg, penslar och papper vore fint att hitta i ett paket.

Men mest av allt önskar jag mig en snäll katt som låter mig sova på nätterna. Mkay?

Tomma

Det har inte blivit så mycket tömt sedan sist det begav sig, men fyra tomma förpackningar finns det i varje fall att titta närmare på idag.

Holika Holika. Pure essence maek sheet. Green tea.
En återfuktande och lugnande mask som vi har sett förut, och säkert kommer se igen.
Betyg 5/5

It's skin. Olive nutition & firming mask sheet.
En anti-age mask, som återfuktar rejält och ska verka utjämnande på hudtonen. Om man använder den oftare än då och då. Jag gillar det mest för att det alltid känns skönt med en ansiktsmask.
Betyg 5/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream. With vitamin C & ginger lily root extract.
Jag har haft lite roligt åt beskrivningen av den här dagkrämen. Ginger lily root är liksom samma sak som... ingefära. Varför krångla till det? Ingefäradoften är för övrigt ganska stark, men försvinner fort. Bra hudkräm med ganska kass tub, och därför kan den inte få full poäng trots att jag återigen har köpt en ny precis likadan.
Betyg 4,5/5

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Jag är väl ett vanedjur. Solklara favoriten.
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Mickey 17

Förra månadens favoritfilm blir dagens fredagsfilm. "Mickey 17" är en sådan där film som man gissningsvis älskar eller hatar, och jag tyckte alltså väldigt bra om den. Kanske inte älskar, men jag var underhållen hela vägen.

Bildkälla Prime video

Mickey och hans kompis Timo är skyldiga några synnerligen obehagliga typer pengar. För att fly undan från dem beslutar de sig för att lämna planeten. I sin iver att bli antagen till en expedition råkar Mickey ange att han kan tänka sig rollen som Utbytbar. Som i att han kan användas i experimentellt syfte, och om han dör printas han i en ny upplaga - komplett med minnen och allt. 
Nu har expeditionen nått isplaneten Niflheim, och Mickey 17 ser ut att bli nästa offer för planetens invånare. Men han överlever på ett oväntat sätt, bara för att finna att Mickey 18 redan hunnit printas ut.

Det här är en härligt absurd liten film. Bong Joon-Ho ("Parasite") har både regisserat och skrivit manus, baserat på en roman av Edward Ashton. Filmen försenades på grund av skådespelar- och manusförfattarstrejken. Med tanke på dagens politiska världsläge finns det en och annan sak som känns väldigt mitt i prick med den här filmen, inte minst Mark Ruffalos roll som en dystopisk politisk ledare som främst ser till sig själv och en utvald elit.

"Mickey 17" finns att streama på Max.

Vad jag läste ut i maj

Överraskade mig själv med att hinna läsa ut 6 böcker i maj. Två av dem var förvisso rätt så korta, men så finns där också ett par som är hyfsat långa, bland annat årets längsta bok - hittills.
Uppifrån och ner är ordningen jag läste ut dem i.

"The Talisman" av Stephen King och Peter Straub är den där allra längsta boken. Den hadlar om pojken Jack som får i uppdrag att hämta en Talisman och på så sätt rädda både sin mamma och drottningen som bor i parallellvärlden Territorierna.
Omläsning av en bok jag älskade som tonåring, men inte läst sedan dess. Nu upplevde jag som ganska segläst, och jag hade svårt att komma in i den. Betyget blev 3,5/5.

"Medusa" av Jessie Burton blev majs favoritbok. Handlar föga överraskande om Medusa, men ändrar om hennes historia något. Handlar mycket om hennes längtan, och hopplösheten hon känner över sitt straff för någon annans brott. Om hur kvinnor används som spelbrickor i männens maktspel. En stark berättelse om systerskap, även utanför blodsbanden. 4/5 i betyg.

"Frukost på Tiffany's" av Truman Capote är den senaste boken att läsas av Plejaderna, och det var jag som valde den. En kort bok som mest handlar om unga Holly Golightly, och det händelserika liv hon levt trots sina unga år. Vi gav betyg från 1 till 3,75/5. Jag gav det allra högsta. Medelbetyget blev 2,8/5.

"Icebreaker" av Hannah Grace är en spicy romance mellan en konståkerska och en hockeyspelare. De går på samma universitet, och tvingas efter sabotage mot hockeyrinken att dela rink. Snart gnistrar det till rejält mellan dem, och de explicita sexscenerna tar vid. Och jag tröttnade. Hyfsat förutsebar, och jag kommer inte läsa vidare i serien om Maple Hill. Gillade ändå kemin mellan huvudkaraktärerna, så mitt betyg blev 2,5/5.

"Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri var månadsbok i maj, och trots att jag läste den över hela månaden kände jag efteråt att den kunde fått ta ännu mer tid. En klassiker från medeltiden där författaren färdas genom Helvetet, Skärselden och Paradiset. Eposet är skrivet i versmåttet terzin, och när jag fått in rytmen gick det ganska fort att läsa. Så inte svårläst, men kräver kanske sin eftertanke. Betyget blev 3/5.

"We used to live here" av Marcus Kliewer blev sist ut att läsas klart i maj. En familj knackar på hemme hos Eve och pappan påstår sig ha växt upp i huset och vill nu visa det för sin familj. Efter viss tvekan går Eve med på det. Det skulle hon inte ha gjort.
Började med att vara så creepy att den gav mig mardrömmar, men sedan blev det mest osammanhängande och rörigt och gav inga svar alls på några av frågorna den ställde. Något av en rip off på "House of leaves", fast inte alls lika bra. Faktiskt månadens bottennapp, om jag valde sådana. Betyget blev 1,5/5.

"We used to live here" av Marcus Kliewer

"We used to live here" är en sådan där bok som jag sett på varenda topplista och favoritlista över skrämmande böcker den senaste tiden. Till sist blev jag helt enkelt nednött och skaffade den. Föll för hypen, med andra ord. Sådant som brukar straffa sig.

Bildkälla The StoryGraph

Eve och hennes flickvän Charlie har nyligen köpt ett förfallet hus till vrakpris. Planen är att rusta upp det och sälja det vidare, som de gjort många gånger förut. 
En dag när Eve är ensam hemma knackar det på dörren. På trappan står en familj med tre barn, och pappan påstår sig vara uppväxt i huset och frågar om det skulle gå för sig att han visar sin familj hur det ser ut. Eve tvekar först, men ger till sist med sig. Ett val hon ska komma att ångra.

Jag drömde mardrömmar om den här boken. Den kändes väldigt opålitlig, som en creepy pasta och/eller uncanny valley. Jag visste inte vad det var som hände riktigt och hade svårt att släppa den. Därav mardrömmar.
Men. Efter ungefär en tredjedel av boken, eller mindre, blev det helt enkelt för mycket. Det blev mest rörigt och osammanhängande och jag tröttnade ganska fort på att försöka hänga med i vad sióm hände. Särskilt som så mycket byggdes upp som det sedan inte blev något av. Många lösa trådar och ett så pass öppet slut att det inte kändes som ett slut. Jag fick verkligen inte svar på något alls.
Boken har jämförts med filmen "Parasite" och det finns det fog för, men mest av alt tyckte jag att det var en rip off på "House of leaves" och då föredrar jag "House of leaves" alla dagar på året. Mellan kapitlen förekommer det dokument som ska handla om huset och allt mystiskt som tydligen hänt där, och det förekommer även morsetext, som jag tog mig tid att tyda. 

Jag gav "We used to live here" betyget 1,5/5.

"Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri

Kan det bli mer klassiker än en bok från medeltiden? Skulle vara från antiken då, men därifrån finns det ännu mindre bevarat. Älskade maken har en kollega och vän som ibland rensar i sin bokhylla, och då hon vet att jag älskar böcker så frågar hon ofta om jag vill ha de utrensade böckerna. Det är från henne "Den gudomliga komedin" kommer, och det var ju kul för mig att få tag på ett eget exemplar, så jag slapp fråga E om jag fick låna hennes.

Bildkälla The StoryGraph

Bokens berättare, Dante himself, finner sig vara vilse och vägen framåt är blockerad av vilda djur. Då dyker diktaren Vergilius upp och erbjuder honom en väg till målet. Hans älskade Beatrice har nämligen talat för hans sak, och nu ska Dante få komma framåt på vägen genom att först gå genom Helvetet, sedan Skärselden och slutligen Paradiset, innan han kan få återvända och vittna om allt han sett.

Jag är så himla glad att jag läste den här boken. Den var månadsbok i maj, och jag läste ungefär 14 sidor om dagen. Kanske hade jag så här i efterhand önskat att jag läst den ännu långsammare, och det är inte omöjligt att jag gör det någon gång. Boken är såklart skriven i tre olika delar - Helvetet, Skärselden och Paradiset - och varje del består av 33 sånger på ungefär 150 rader vardera. Hela eposet är skriven på terzin, ett versmått skapat av Dante, som bygger på en elvastavig vers. Varje strof har tre rader med ett särskilt rimmönster (aba-bcb-cdc-ded) som den här moderna svenska översättningen bortser från. Inga rim, alltså, men versmåttet stämmer i övrigt.
Jag upplevde inte att det var svårläst att läsa så pass lång text på ett ganska obekant versmått. Jag kom ganska snabbt in i det och det flöt på bra. Däremot kan så här i efterhand önskat jag valt att läsa en sång om dagen, och sedan textanalyserat den. Nu kanske kanske inte jag kollade fotnötterna längst bak i boken, men oftast inte. Blev ändå nästan överdrivet förtjust då jag hittade illustrationer över Dantes vandring längst bak i boken. Äntligen förstod jag bättre hur dessa platser var befattade. Helvetet med sina kretsar som en tratt, Skärselden med sitt berg att ta sig uppför, och Paradiset i all sin glans.
Även om det inte var svårläst, tyckte jag ändå att det var svårt att ta till sig helt enkelt för att Dante beskriver en värld som ligger långt ifrån mig. Boken utspelas år 1300, och då såg ju det mesta annorlunda ut mot idag. Dessutom vet jag inte vilka alla de personer han möter på sin vandring är, även om de på den tiden säkert var välkända.

Jag är alltså glad att jag läste "Den gudomliga komedin", och gav den betyget 3/5. Väldigt intressant läsning ur ett litteraturhistoriskt perspektiv.

Majfavoriter

Maj har varit en sisådärmånad för mig. Jag kunde ha haft roligare, helt enkelt. Nu blev det en ganska sorglig månad, med vissa inslag av kul. Så går det när ens moster avlider - på silverbröllopsdagen. Det som skulle bli en rolig dag blev en sorglig dag, och den där ledsenheten har legat som en filt över hela månaden. Och då har jag inte ens tagit upp det här med det usla vädret. 
Nåväl. Idag besöker jag Chilipojken i hans nya hemstad, och han är min favoritson (har bara en, så bli inte arg nu). Andra favoriter i maj har varit de här grejerna.

Förgätmigej. Dalslands landskapsblomma, som är det landskap min mamma och hennes syskon kommer från. Just de här växer i min trädgård.

Bok: Jag läste ut 6 böcker i maj, och av dem tyckte jag bäst om "Medusa" av Jessie Burton.

Film: "Mickey 17". Jag har förstått att den är lite av en vattendelare och att många tycker att den är dålig, men jag tyckte mycket om den i all sin absurditet. 

TV: "Adolescence". Bäst hittills under 2025, till och med.

Nagellack: Av de två jag bar/bär blev favoriten A royal welcome från H&M.

Skönhet: Mitt uppblåsbara fotbad från Normal. Har inte testat det än, men bara tanken på att äntligen kunna ta ett riktigt fotbad igen. Mmmm.

Extra speciell rolighet: Älskade maken har fyllt år, vi firade silverbröllop, och jag träffade Plejaderna. Roligast var ändå absintträffen med goda vänner. Det var kul! Och ja, jag blev ganska lullig. Jag antar att jag kommer tycka att idag är väldigt rolig också, men det vet jag inte riktigt än, i skrivande stund.

Favoritinlägg: Det jag lade upp med anledning av att ha varit gift med min bästis i Tjugofem år. 

Månadens Schumi, bara för att hon är så söt.

Nagellacken i maj

Alla två. Maj har varit en ickeinspirerande månad lackmässigt, vilket ledde till att jag bara målade naglarna två gånger. En gång med ett nytt-för-mig-lack, och en gång med ett från djupt inne i arkivet. Nämligen dessa två.

H&M, A royal welcome
Med det namnet trodde man kanske att det skulle vara royalblått, men icke. Ett mellanblått lite dammigt krämlack däremot. Mitt i prick.

a England, Holy Grail
E:s pojkvän har nyligen köpt en bil med en spännande färg. Jag trodde att jag kanske skulle kunna ha ett lack som matchade den, och jag tror att jag kan ha lyckats här. Har inte hållit handen mot hans bil än så jag vet inte till hundra procent om jag har rätt, men väldigt nära i varje fall. 
Jag letade långt in i gömmorna för att hitta det här lacket. Holy Grail är från a Englands allra första kollektion, och just det här lacket (och Excalibur) gjordes om några år senare. Det här är dock originalet. Ett skimrigt guldlack som drar åt gult.

Sett på TV: Adolescence

Spoilervarning på TV-inlägg.

När "Adolescence" släpptes på Netflix för ett tag sedan så flög den upp på topplistorna. Jag väntade med att titta på den fram till förra veckan, men nu är det gjort. Och det var precis så jobbigt som jag trodde att det skulle vara.

Bildkälla Rotten Tomatoes

En tidig morgon slår polisen in dörren hos familjen Miller. De tar sig snabbt in i huset och arresterar yngsta barnet, Jamie 13 år, som misstänkt för mordet på en skolkamrat.
Familjen står nu inför sin värsta mardröm, och tvingas försöka förstå vad som hänt och vad de hade kunnat göra annorlunda.

Det här är en extremt välgjord serie. På bara fyra avsnitt, filmade i en tagning, byggs en historia upp som är mycket viktig att berätta. Den handlar förvisso om ett brott, men serien går djupare än så och visar på faran med toxisk maskulinitet, radikalisering över internet och konsekvenser av nätmobbing och påverkan från misogyna influencers på sociala medier.
Den här serien känns, och även om det finns ett riktigt offer som behöver få upprättelse, så är det svårt att inte också känna med familjen Miller, och förfäras över hur det här kunde ske med så unga personer.
Seriens handling löper över lite mer än ett år, från det mordet begicks, till året därpå när fallet snart ska upp i rätten. Vi får följa poliserna i deras arbete, men också följa en psykolog som gör en utredning kring Jamie, och hur hans brott fortfarande påverkar familjen, särskilt pappan, mer än ett år senare.
Bland det bästa jag har sett på TV i år.

"Icebreaker" av Hannah Grace

Under årets bokrea hittade jag en så kallad Booktok-favorit på rean på min lokala Ica Maxi. Eftersom den inte var värst dyr, bestämde jag mig för att testa och framför allt för att se om mina fördomar mot Booktok skulle infrias. De gjorde de. Med råge.

Bildkälla The StoryGraph

Anastasia är konståkare med siktet inställt på en plats i Team USA. Målet kommer närmare när hon kommer in på University of California Maple Hill och deras prestigefulla konståkningsutbildning. Tillsammans med sin nya partner Aaron går allt enligt hennes noga uträknade planer - tills de inte gör det.
Nate är kapten för Maple Hills hockeylag, och han tar sin roll på stort allvar. När sabotage leder till att hockelagets rink tas ur bruk, tvingas de dela rink med konståkningslaget. Han lägger snabbt märke till Anastasia, som till en början inte verkar kunna tåla honom.
När Aaron skadas erbjuder sig Nate att hjälpa Anastasia träna. Kemin mellan dem är påtaglig, men Anastasia är inte orolig för hon skulle ju aldrig kunna falla för en hockeyspelare.

Gissa hur det går. 
Tropen är fiender till älskande, och steget där var väldigt kort. Det är också en spicy romance, och det tar inte alls lång tid innan våra huvudkaraktärer börjar ha sex med varandra. Förvånansvärt kort tid, med tanke på vad tjockleken på boken och tropen låter ana. Genren är spicy romance och det är här mina fördomar kommer fram. Förutsägbart, onödiga och långdragna sexbeskrivningar, missförstånd, en bad guy som försöker separera paret, roliga sidekicks. Alla infrias. Väldigt grovt språk i sexakterna också. Läste en av dem för älskade maken, och han blev nästan lite chockad. Jag tyckte däremot att det var så tråkigt att jag skummade eller helt hoppade över de sidor det var med. Jag är bara totalt ointresserad över tekniken kring hur de har sex. Jag trodde inte jag var pryd, men tydligen är jag det. Eller så har jag bara tröttnat.
Annara är det en snabbläst bok, som drivs fram av sina karaktärer snarare än handlingen. Det finns karaktärer att tycka om, och jag hade antagligen gett boken ett högre betyg om den hade varit lite mer överraskande och inte så grov i språket. Jag tyckte ändå om Anastasia och Nate, och gillade hur de utvecklades tillsammans. Men jag tyckte inte om boken så mycket att jag är intresserad av att läsa de andra böckerna i Maple Hill-serien, hittills är det en trilogi.

Mitt betyg på "Icebreaker" blev 2,5/5.

Sett på TV: Resident Alien, säsong 2

Alltid spoilervarning när jag skriver om TV.

Säsong 4 av "Resident Alien" har premiär på Syfy i början av juni, men med tanke på i vilken takt säsongerna gått upp på Netflix så lär det dröja innan jag ser den, eller den tredje för den delen. Säsong två kom i början på året, och det gick ganska långsamt för mig och älskade maken att se den, men nu är det gjort.
 

Bildkälla Syfy

Harry hade bestämt sig för att inte förinta Jorden, och fara tillbaka till sin egen planet. När det visar sig att Max smugit ombord på skeppet tvingas han dock återvända, och råkar då krascha sitt skepp igen. 
Han blir kontaktad av en annan alien, Goliath i New York, och får via honom veta att hans folk inte längre är intresserade av att förinta Jorden, men en annan alien-ras är det. 
Ännu ett mord har begåtts i Patience, vilket får Ben att oroa sig för att det är det enda staden kommer förknippas med. Han bestämmer sig för att försöka öppna en skidresort i staden, något som möts av protester. 
D'Arcy har egna bekymmer. Hon bestämmer sig för att börja tävla igen, men hennes gamla skada ställer till bekymmer, som hon tacklar på ett osunt sätt som till slut driver bort hennes vänner. 
Samtidigt verkar staden invaderas av aliens, alienskeptiker och alienjägare. Det blir inte lätt för Harry att hålla sig undan och veta vilka han kan lita på.

Säsong två hade 16 avsnitt, och det kändes faktiskt lite i längsta laget. Det hände mycket och blev många trådar att hålla i, och lite av det skedde på bekostnad av seriens kvalitet. Det här ska vara humor, men ibland glömdes det bort, för det var helt enkelt inte lika roligt den här säsongen. En del seriösa berättarlinjer är jag fullkomligt med på, men viss del av dråpligheten av krocken mellan Harry som alien och hans försök att smälta in som människa försvinner den här säsongen. Så det är roligt, men inte lika roligt som säsong ett. Dessutom lite väl mycket av ett cliffhanger-slut på säsongen, även om en del frågetecken rätades ut.

De två första säsongerna av "Resident Alien" finns att streama på Netflix.

Sett på TV: American Horror Story, säsong 12: Delicate

Alltid spoilervarning när jag skriver om TV. 

American Horror Story har hunnit bli en riktig långkörare vid det här laget. Det är till och med klart för en säsong 13, som kommer någon gång nästa år. Sedan borde det kanske ta slut? 13 säsonger känns som ett passande antal säsonger för en skräckserie. Dessutom är inte Ryan Murphy och Brad Falchuk med på samma sätt i produktionen längre, och det märks faktiskt.

Bildkälla Tech Tudo

Anna Victoria Alcott är en ung skådespelerska som äntligen ser sin karriär ta fart efter att ha medverkat i den feministiska  skräckfilmen "The Auteur". Med hjälp av sin agent och bästa vän Siobhan börjar nu kampen för att vinna priser för rollen - hela vägen upp till en Oscar.
Samtidigt genomgår Anna och hennes man Dexter IVF-befruktning för att äntligen nå målet att bli föräldrar. Det har varit slitsamt, men bytet till en ny prestigefylld fertilitetsklinik verkar vara det som fungerar. När Anna äntligen blir gravid börjar märkliga saker hända kring henne. Hon känner sig förföljd och tycker sig se underliga saker och personer. Efter ett inbrott lånar de ett hus i Hamptons för att få vara ifred och låta Anna vila. 
Frågan är dock varför hon har så underliga cravings, och inbillar hon sig verkligen eller händer det märkliga saker omkring henne.

"Delicate" är det första säsongen som är baserad på en litterär förlaga, boken "Delicate condition" av Danielle Valentine. Jag är inte sugen på att läsa den. Jag var faktiskt inte ens värst sugen på att se den här säsongen, vare sig överhuvudtaget eller under tittningens gång. För det här är i mitt tycke den sämsta säsongen av American Horror Story - hittills i varje fall. Storyn håller inte hela vägen, slutet är extremt dåligt, och redan ett par avsnitt in känner jag att jag inte bryr mig minsta lilla om hur det ska gå för Anna. Det är liksom så självklart. Lägg sedan till en satanistisk feministisk sekt, som misslyckas helt med att vara feministisk, så är eländespaketet inslaget och knutet med ett blodrött band.
American Horror Story är en antologiserie, med olika handlingar i varje säsong, men med återkommande skådespelare. Den här säsongen märks det att många av de tidigare skådespelarna inte är med. I stället har de kastat in stolpskott som Cara Delevinge och Kim Kardashian i stora roller, och kära nån what's up with that? Jag har hittills inte sett Cara Delevinge spela bra i någon serie eller film, och Kim Kardashian må inte vara katastrofalt dålig, men det är inte långt ifrån. Hela serien vilar således på Emma Roberts axlar, och det är en tung börda att bära även om storyn känns tunn.

Alla säsonger av American Horror Story finns att streama på Disney+. De tre första säsongerna är bäst. Tycker jag.

FredagsFilmen: Casino Royale

I min serie om filmer som är bättre än sin litterära förlaga har turen nu kommit till Bond, James Bond. Alla de filmer som bygger på Ian Flemings böcker är bättre än boken, för Flemings böcker var helt enkelt inte värst bra. De dryper av misogyni, rasism, homofobi, alkohol och långdragna beskrivningar som inte tillför handlingen något. Inte för att filmernas Bond är en värst trevlig prick han heller alla gånger, men vissa av hans sämre sidor har dämpats.
"Casino Royale" är den först boken om James Bond, men film nummer 21 i ordningen (av hittills 25) - den första med Daniel Craig i huvudrollen. 

Bildkälla PX Fuel

Efter att ha fått sin licens att döda tilldelas 007 ett viktigt uppdrag. Han ska besegra Le Chiffre, bankir åt många terrorister, i ett parti poker och på så sätt förhindra att pengarna når terroristerna. Till sin hjälp får Bond Vesper Lynd, som ska förse Bond med pengarna. Men allt går inte som planerat, och Bond vet snart inte vem han kan lita på.

 

Filmen innehåller många maffiga actionscener, som den inledande parkour-jakten och ett visst rekord i antal snurrar med en bil, sju, som hölls i 20 år innan "Fall guy" kom och gjorde fler. 
Det här är alltså Craigs första film som Bond, och han axlar manteln med bravur. Jag som först var skeptisk fick äta upp min hatt, för det skulle ju visa sig att Daniel Craig skulle bli min favorit-Bond. Han gick från klarhet till klarhet i sina filmer, och skapade en Bond med ett stort hjärta som han håller nära sig då han blivit svårt bränd, både i privatlivet och yrkeslivet. "Casino Royale" är en reboot av Bond-franchisen, vilket märks på många sätt. Inte minst i att han har får sin licens att döda i öppningsscenerna, och därmed blir en fullvärdig 00-agent.
En av de bästa filmerna om Bond, tycker jag. Och klart bättre än boken. 

Bullet journal för juni

Juni är månaden då jag fyller år, och därför fyller jag junis bullet journal med saker jag tycker om - rött och rävar.

Som vanligt en sida att fylla med något fint. Brukar bli en dikt eller en sångtext där. På andra sidan en månadsöversikt. Väldigt rött här, med pennor från Tombow i nyansen 835 Persimmon, samt fineliners från Stabilo, där det även finns en svart med. Washitejpen har jag haft ett tag och jag gissar att jag köpt den från Etsy.

Följande uppslag har plats för kassabok, månadsbok (som kommer handla om yoga) och nagellacken jag kanske, kanske inte bär.

Efter det blir det så klart träningssidorna.

Som följs av junis händer och hände, samt vanor och humör.

Och efter det blir det fyra veckouppslag som alla ser likadana ut. Citaten i juni handlar om kalas och att bli äldre. 

Det var det. Undrar just vad jag ska göra i juli...