FredagsFilmen: Alien

Det har varit en del "Alien" här genom åren, och än är vi inte klara. Eftersom oktober tydligen ska handla om skräck och spökerier, bestämde jag mig för att göra oktobers fredagsfilmstema till skräckfilmer jag sett - och faktiskt tyckt om. Och först ut är alltså "Alien", som fortfarande är min favorit i filmserien.

Bildkälla British cinematographer

Rymdskeppet Nostromo är på väg tillbaka till Jorden med sin besättning, då skeppsdator upptäcker en signal från en planet. Besättningen väcks ur sin kryosömn för att undersöka signalens ursprung.
Några ur besättningen lämnar Nostromo för att undersöka signalens ursprung, och under sin tid på planeten blir en av dem, Kane, överfallen av en varelse som sätter sig fast över hans ansikte.
Trots att han egentligen borde sättas i karantän, släpps han tillbaka ombord på Nostromo. Efter en tid släpper varelsen taget om Kane och dör. Men allt är inte så vanligt som man skulle kunna tro. Snart är något ondskefullt lös i skeppet, som dödar besättningsmedlemmarna en efter en.

Jag har hört att filmen först pitchades för studion som "Hajen", fast i rymden och det är en ganska bra sammanfattning av filmens handling. "Alien" kom redan 1979, och skulle alltså bli den första i en lång radda filmer som mer eller mindre bygger det här rymdmonstret - xenomorphen.
Jag tycker alltså att det är den här första filmen som är den bästa, även om jag tycker att "Aliens", den andra filmen, endast är ett litet snäpp efter.
Det är något med stämningen i den här som gör att den känns extra läskig. De är fångade ombord ett rymdskepp med ingenstans att ta vägen samtidigt som de blir jagade av ett till synes oförstörbart monster. Dessutom är Sigourney Weaver alltid härlig att se när hon kickar rumpa.
Jag har även minnen starkt förknippade med när jag såg den här filmen första gången, så det ligger säkert lite sådant i vågskålen när det gäller varför jag tycker allra bäst om den här. 
Alla filmer i "Alien" finns att streama på Disney+.

Septembers hög med utlästa böcker

Det gick aningen bättre med läsningen i september. Jag hann läsa ut fem böcker, där en fick årets hittills högsta betyg som ensam bok. (Högre betyg på ett par av romanerna i samlingsutgåvan "Romaner" av Hjalmar Söderberg som jag läste förra månaden.)
Som vanligt är de utlästa i den ordning de ligger på bilden.

"Rose Madder" av Stephen King blev septembers favoritbok. Den är en del av min omläsning av King-böcker, och jag var nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om den som jag gjort förut. Och kanske väckte den mig ur ännu en lässvacka. 
Handlar om Rose som flyr från sin våldsamme make, men han är inte redo att ge upp henne. När Rose försöker börja om sitt liv upptäcker hon en tavla i en pantbank som hon känner att hon måste ha, och tavlan verkar vilja ha henne lika mycket.
Årets högsta betyg hittills, med 4,5/5.

"En enda dag" av Carley Fortune är en helt vanlig romance med vissa inslag av teflon. Som i att jag knappt minns att jag läst  den ens en gång. Handlar om Fern och Will som hade en fantastisk dag tillsammans för 10 år sedan, och det var meningen att de skulle ses igen, men Will dök aldrig upp. Nu är han däremot på hotellet hon precis ärvt, och han kan vara räddningen för hotellets framtid - och kanske också Ferns.
Precis det som vi tror ska hända, händer. Betyget blev 3/5

"Candide" av Francois Voltaire är en välkänd litteraturklassiker om ynglingen Candide och hans storslagna äventyr ute i den vida världen, allt för kärleken till den vackra Kunigunda. Trots allt elände som han ser och som händer honom, har han ändå en tro på att allt ska ordna sig till det bästa.
En av upplysningens viktigaste böcker, och här gör Voltaire upp med klassamhället, filosofi och framför allt kyrkan. Satirisk så kallad pikareskroman, och jag uppskattade den även utanför mina litteraturvetenskapsstudier, då jag läste den första gången. Betyget blev det udda 3,75/5.

"De fenomenala fruntimren på Garnd Hôtel" av Ruth Kvarnström Jones har jag läst för Plejadernas räkning. Vi ska ses i helgen, så jag säger inte mer än att jag möjligen skaffat kompisboken/fortsättningen på den här, som handlar om NK.
Baserad på verkliga händelser och personer, men i högsta grad fiktion om kvinnor som arbetade på Grand Hôtel i början av 1900-talet, med hotelldirektören Wilhelmina Skogh i spetsen.

"Wellness" av Yvonne Lin var månadens långbok i september. Den kom ut i början av 2000-talet, och det känns som att den inte åldrats väl. Hela layouten känns konstig, och boken har ett stort och klumpigt format som gör den obekväm att läsa i. Dessutom en lite sådär självgod ton, och ibland med så invecklade formuleringar att den känns mer som en lärobok än en inspirerande bok om att få må bra.
Jag gav den 2/5 i betyg.

Sett på TV: The price of "Glee"

Jag försöker att se på dokumentärer lite så och så. Det är lätt hänt att dessa handlar om true crime, så ibland är det skönt att titta på något annat. Och eftersom jag älskade TV-serien "Glee" blev jag så klart nyfiken på en dokumentärserie på tre avsnitt som heter "The price of Glee". För om man gillade "Glee", som jag alltså gjorde, så vet man att det inte gick alldeles lysande för de flesta av skådespelarna, och att tre av dem inte finns med oss längre.

Bildkälla Metacritic

Jag trodde och hoppades att det här skulle vara en dokumentärserie om produktionen av "Glee", vad som hände lite bakom kulisserna, och vad som hände efteråt. Jag hade väldigt fel.
I stort sett handlar det om de tre skådespelarna som gått bort, allra mest om Cory Monteith och Naya Rivera. Att Mark Salling begick självmord glossades över ganska snabbt, men det kan också bero på att anledningen till att han valde att ta sitt liv troligen hade att göra med att han väntade på att dom skulle falla i det mål gällande barnpornografibrott som han hade förklarat sig skyldig i, en dom som förväntades hamna mellan fyra och sju år i fängelse. Han ville väl inte sitta i fängelse, gissningsvis. 
Då ligger det mer tragik i Cory Monteiths oavsiktliga överdos, och Naya Riveras drunkningsolycka. Och det är det vi grottar ner oss i under tre nästan timslånga avsnitt.
Övriga skådespelare möjligen nämns, och Melissa Benoist och hennes äktenskap med Blake Jebbes får några minuter, och Lea Michele och hennes divaliteter får också lite utrymme. Därutöver - dödsfall. De ovan nämnda, men även några dödsfall bland personal bakom kameran.

Ingen av skådespelarna i huvudensemblen intervjuas, inte heller några av de stora namnen i produktionen. Vi får se klipp från andra intervjuer med dem, men inga som gjorts för den här dokumentären. Den enda som känns som att han hade någon legitim anledning att yttra sig här var Naya Riveras pappa, och det var också de avsnitten som blev mest rörande och kändes som att de gav en nyanserad bild.
Annars var det kameramän, frisörer, assistenter, journalister och diverse scenarbetare som intervjuades. Det pratades om en förbannelse, "men det vill jag inte kalla det". Fast... Nu gjorde du precis det.

Det här är alltså mer en pseudodokumentär, som känns som att den frossar i elände och inte pratar om ensemblen och deras samspel, mer än som skvaller. Det känns spekulativt och sensationssökande, utan att vara sensationell.
Jag såg den här dokumentären så att du slipper. Och jag önskar lite att jag aldrig hade sett den.

Septemberfavoriter

September är snart slut, bara timmar kvar. Det har varit en månad av upp och ner, men på det stora hela har jag mått bra. Lite husproblem och lite sjuk anhörig som oroat, men annars har det varit fint.
Det blir nog inte ens svårt att hitta favoriter den här månaden.

Bok: Eftersom "Rose Madder" av Stephen King är den bok jag gett högst betyg i år*, är det kanske inte så svårt att lista ut att den är favoriten. 
(* Två av romanerna i förra månadens månadsbok med Hjalmar Söderbergs fyra romaner fick högre enskilda betyg, men sammanlagda betyget hamnade under "Rose Madder".)

Film: "Caddo Lake". En lite lagom hjärnskrynklande berättelse som kanske inte helt tog sig den riktining jag trodde. Bitvis sorglig, men ändå fin.

TV: Antar att det blir den tredje säsongen av "American Horror Stories", även om jag inte direkt älskade den.

Nagellack: Digital drift från H&M.

Skönhet: Återanvändbara bomullsrondeller. Jag har haft mina i flera år vid det här laget. De kanske inte är lika vita som de var när de var nya, men eftersom jag använder dem till att ta bort smink med är det bara att förvänta. Huvudsaken är att de är rena, och det blir de i tvättmaskinen.

Extra speciell rolighet: Älskade maken och jag tog en helg i Chilipojkens nya hemstad. Vi bodde på hotell, men fick ändå känna att vi rådde om honom lite grann. Långpromenad, restaurangbesök och så hjälpte vi honom att handla vissa saker som är svåra att frakta på en cykel. Som en ny kontorsstol. Vi hade så trevligt att vi hade bestämt oss för att göra om det i vår, innan vi ens hade kommit ut ur stan på vägen hem.

Favoritinlägg: Om en förträffligt trevlig utflykt.

Septembers nagellack

Blev inte värst mycket lack på naglarna den här månaden heller. Jag har haft massor av andra saker för mig, och nagellacken har fått bli stående i sina lådor. Tre stycken blev det totalt, alla från samma butik.

H&M, Digital drift
Inledde september med en juvelig teal på naglarna. Kändes passande såhär mellan årstiderna. Ett lättmålat krämlack som jag trivdes alldeles utmärkt i.

H&M, White holo
En av anledningarna till att det inte blivit mycket lack, är att jag befunnit mig på mitt extraknäck större delen av månaden, och det kan tyvärr slita en hel del på naglarna. Så när det väl var på lack på, så valde jag lack som kunde slitas utan att det skulle se alltför slarvigt ut. Som det väldigt skira White holo, som inte alls är holografiskt. Det är ett skirt vitt lack med skimmer som skiftar i guld och rosa. Dem som förväntar sig regnbågar på grund av namnet blir gruvligt lurad. Lacket skulle säkert passa utmärkt som effektlack ovanpå någon ljus kräm, men jag valde att bära det ensamt.

H&M, Pink holo
Lilla pink holo, svårfotograferad som få, kom såklart i en duo tillsammans med det vita. Skir rosa bas, med vad jag gissar är samma skimmer, vilket betyder att det bara är de guldiga stråken som märks av. Gulligt på sitt sätt, men jag föredrar det vita av dessa två.
Fast som sagt, det vore kul om lackmärken slutade kalla sina lack för holo när de absolut inte är holografiska.

Sett på TV: Alien Earth

Spoilervarning på TV-inlägg.

En TV-serie med xenomorphen från Alien, kan det vara något? Eftersom jag gillat de flesta Alien filmerna ("Alien" är fortfarande min favorit) så kände jag att det var värt att kolla upp. Särskilt som serien fanns lättillgänglig på Disney+.

Bildkälla Bloody disgusting

Jorden i en inte alltför avlägsen framtid. Här styr nu flera olika företag hela planeten, och konkurrensen mellan dem är stundtals hård. Ett av de företagen är det relativt nya Prodigy Corporation, som leds av Boy Kavalier. Han är ett excentriskt underbarn, som snabbt tjänat ihop en förmögenhet. Han arbetar nu med att garantera människans odödlighet, genom att skapa hybrider där en människas minnen och känslor laddas ner i en syntetisk kropp.
Först av dessa var Wendy. Nu vill hon återfå kontakten med sin älskade bror Joe, och hon håller koll på honom i hans yrke som sjukvårdare i Prodigy Corporations armé.
När ett rymdskepp som ägs av Weyland-Yutani kraschar i Prodigy-ägda staden New Siam, bestämmer Boy Kavalier att all last på skeppet nu tillhör honom. Joes patrull beordras till kraschen, och Wendy ser sin chans att få återse sin bror. Boy Kavalier går med på att skicka henne och hennes hybridkamrater till platsen.
För vad kan gå fel när ett skepp som hade ett flertal fientliga varelser i lasten, nu kraschat på Jorden?

Det började bra, och sedan blev det inte lika bra. Jag som hade hoppats på lite jakt på Alien xenomorph blev besviken. Faktiskt var inte xenomorphen/xenomorpherna med alls så mycket som jag skulle ha önskat. Iställer var det andra mer eller mindre otäcka varelser som tog plats, som den sällsynt vidriga öga-med-tentakler-grejen som visst kallas för en ocellus. Body horror-varning så fort den är i bild.
Men det är inte bristen på alien-jakt som stör mig mest, utan alla dessa irriterande karaktärer.
Hybriderna är nämligen gjorda av döende barn, som laddats ner i en vuxen syntetisk kropp. Skådespelarna är ganska duktiga på att fånga barns manér, men det känns otroligt misslyckat av så pass smarta forskare att låta dessa barn, oavsett hur starka de är och hur vuxna de ser ut att vara, ta så pass stort ansvar som de får. Det blir mest frustrerande att se barn leka vuxna och vara lillgamla avsnitt efter avsnitt.
Lägg därtill att jag får tuppjuck på Wendy, hennes uppspärrade ögon, och att hon plötsligt kan kommunicera med xenomorpherna. Bevare mig väl. Och Boy Kavalier är också en sällsynt störig individ.
Avsnitt 5, där vi fick veta vad som hände på rymdskeppet innan det störtade var det bästa efter pilotavsnittet, och en del av mig önskar att jag hade slutat titta där.
Serien slutar med mer än en cliffhanger, för här bäddas det för minst en säsong till, och gissningsvis kommer serien få det. Jag betvivlar att jag i så fall kommer se den, men man ska aldrig säga aldrig.

FredagsFilmen: People we meet on vacation

Mer bok som blir film, den här gången den romantiska komedin "Sommarmöten", eller "People we meet on vacation" som den heter i original. Boken är skriven av Emily Henry, så det är en romance det handlar om. Så klart med de vanliga förvecklingarna. Jag tyckte boken var sådär när jag läste den förra året, men inser också att den passar utmärkt som film.

Bildkälla Tudum

Poppy och Alex är bästa vänner, trots sina skilda intressen. Alex sitter gärna hemma med en bra bok, Poppy vill ut och uppleva världen. De bor långt ifrån varandra, men har ändå varje år rest på semester tillsammans.

Än så länge finns bara en teaser trailer, men den lyckas ändå hinta rätt så bra om vad det är för sorts film vi kommer få se. Vänskap som växer till kärlek. Möjligen med en gnutta komplikationer på vägen.
Filmen kommer till Netflix i januari.

Trafikvett*

*Med en aning folkvett. 

De senaste veckorna har jag cyklat på en riktig cykel, och inte min motionscykel. Och nog för att jag visste att folk (inte jag så klart, nä-hej då) kan bete sig som fullkomliga idioter i trafiken, men jag hade glömt att det var förenat med livsfara (typ) att cykla till jobbet och hem varje dag.

Bildkälla Körkort online

Skylten här ovan till exempel, den verkar inte folk veta vad den betyder. Eller att den gäller alla fordon - inklusive cyklar, och mitt nya hatobjekt elscootern.
Skylten betyder så klart att vägen är enkelriktad. Du får alltså bara köra åt ett håll på en väg där den här skylten finns, och ser du den här skylten får du inte, icke, nej, köra in på den vägen. Ändå har jag sett både cyklar och bilar bryta mot det förbudet mer än en gång bara igår. Såatte... 
Och vet ni vad som kan hända om man bryter mot trafikregler? Som enkelriktat, väjningsplikt, förkörsrätt? Olyckor. Är vad som kan hända. Som han jag pratade med för ett tag sedan som hade blivit påkörd av en (ta-dah!) elscooter - och brutit ett revben. 
Mängden trafikbrott jag sett den senaste tiden, alltså. Folk som cyklar på trottoaren, folk som går på cykelbanan, folk som går och cyklar i bredd så att andra trafikanter får väja. Bilar parkerade på gångbanor, så att den som går får gå ut i trafiken för att komma förbi. Folk som bara kliver rätt ut i cykelbanor eller på vägar utan att se sig för. Mer än en person på elscooter - tror det är en vanligare syn än den där enda personen som det ska vara. Elscootrar som kör på gångbanor, fort och kryssar mellan fotgängare. 
Och så alla dessa mobiler som man tydligen måste ha näsan i hela tiden. Blir dåligt med uppmärksamheten om man glor på TikTok när man cyklar, går eller kör. Har jag märkt. Dessutom - varför tror dessa mobilzombies att alla andra vill veta vad de lyssnar på, eller höra hela konversationer de har med den de pratar med - på högtalare. Hörlurar! För bövelen! Fast ena örat fritt så att du kan höra trafiken omkring dig.

Orkar inte gnälla mer, men tro mig - det finns mer att gnälla på. Jag har bara skrapat på ytan.

Oktobers bullet journal

Spooktober är snart här! I år bestämde jag mig för att gå all in med spöken i min bullet journal för oktober, fastän att jag tillhör skaran som inte blir alldeles till mig av Halloween. Det var bara det att jag hittade söta klistermärken och en fin washi med just spökmotiv, och jag kunde som synes inte låta bli.

Klistermärkena och washin kommer återigen från Willwa. Eftersom det var med en gnutta rosa bestämde jag mig för att använda svart och just rosa som mina färger den här månaden. Alla mina fineliners från Sakura, Pigma Micron. En rosa fineliner från Stabilo och en Tombow dual brush i färgen 703, Pink rose.
Som vanligt inleds månaden med en sida för jag-vet-inte-vad-än, och en månadsöversikt.

Månadens första uppslag är son vanligt kassaboken, plats för månadens långläsningsbok, som jag inte har bestämt än, och vad som kommer bli månadens nagellack.
Jag hade funderingar på att placera mina uppslag i en annan ordning den här månaden, men se - det glömde jag helt bort. Rasslade på av gammal vana. Jag tror dock att jag kanske kan komma på en bättre ordning, för det är något litet som stör mig i den ordning jag har nu. Känns som att jag bläddrar mycket. Ska fundera ett varv till, så får vi se om jag kom fram till något bättre nästa månad, eller om jag glömmer bort det. Igen.

Sidorna för min träningskoll ser ut som vanligt de också. Jag har kanske varit lite dålig på motionerandet (särskilt yogan och stretchen) även i september, men det finns alltid en ny chans i oktober. Eller månaden efter det.

Vad som händer och vad som hände, vanor och humör. Jag hoppas att jag sätter lite fler kryss i vanekollen i oktober, för septembers ser bra gles ut.

Och slutligen, ett veckouppslag som ser ut som vanligt. Alla citat den här månaden har så klart spöktema.

Jag tror att november kommer bli grå. Både i min bullet journal och utanför fönstret. Jag kan ju ändra mig, men det lutar ditåt.

Veckans vego: Grekisk plåt

Det här receptet har sitt ursprung på ICA och hittas lätt i deras receptarkiv. Då innehåller det dock lammkorv, och vet ni hur ofta jag äter lamm? Just det - aldrig. Man kan så klart använda annan korv också, men det har jag heller aldrig gjort. Jag håller receptet vegetariskt, och har en lite annan metod än i originalet. Så här gör jag.

 Grekisk plåt

500 g potatis
1 förpackning kokta kikärter
oliver efter smak, urkärnade
(Haricot vertes)
olivolja
2 tsk torkad oregano
½ tsk salt
1 rödlök
2 vanliga tomater, eller motsvarande mängd småtomater
150 g fetaost

Värm ugnen till 225℃.
Skala potatisen och skär den i mindre bitar. Skölj kikärterna och torka dem (hyfsat) torra med hushållspapper. Blanda potatis, kikärter, oliver, olja, oregano och salt på en plåt och ställ in i ugnen 15 minuter.
Senast hade vi även i haricot vertes, eller gröna bönor, eftersom vi hade skördat de sista några dagar tidigare. Det brukar vi inte ha med andra ord, men det blev gott. De fick följa med in samtidigt som potatisen.
Skala löken och skiva den tunt. Tärna tomaterna, eller halvera körsbärstomater.
När 15 minuter gått, ta ut plåten och rör ner lök, tomat och smulad fetaost. Ställ in i ugnen 10 minuter till, eller tills potatisen är klar och allt fått fin färg.

Ät som den är, eller servera med tzatziki till.
God även i lunchlåda dagen efter. Som jag ätit den idag.

Utflykt

Förra lördagen var jag på en liten utflykt tillsammans med älskade maken, E och hennes sambo A. Redan förra året var E och A och gjorde det vi nu skulle göra - plockade majs.
E hade helt enkelt googlat efter ställen för självplock, och hittat en liten gård några mil bort som erbjöd just det. Självplock av majs, men också pumpor och solrosor.
Eftersom det hade regnat massor dagarna innan var det gummistövlar på som gällde, och en egen sekatör och något att lägga sina plockade skatter i. Sedan var det bara att traska ut och sätta igång.
Eftersom vi var där på premiärdagen var vi absolut inte ensamma och kön för att betala blev lång. Det gjorde liksom ingenting, för vi hade så trevligt i kön. Att älskade maken och A stod i kön medan jag och E plundrade pumpabutiken hjälpte också en hel del.
Dessutom - det fanns fika att köpa, i form av äppelmust och munk. Mums!
Jag tyckte det var så roligt att jag vill göra om det. Fast det får vänta ett år antar jag, för just nu har vi majs och annat så att det (kanske) räcker. 

FredagsFilmen: The Odyssey

När Christopher Nolan berättar för omvärlden att han har en ny film på gång, då lyssnar jag. Jag har hittills inte sett en Nolan-film jag inte tycker om (även om jag hade/har svårt att hänga med i svängarna i "Tenet"), och jag när fortfarande förhoppningar om att han en dag ska regissera en Bond-film.

Bildkälla Glitched

Den kommande filmen är baserad på litterär förlaga, nämligen Homeros episka dikter om det Trojanska kriget, och främst en av de stridande och hans återresa hem, Odysseus. 
"The Odyssey" har premiärdatum satt till 17 juli 2025, så än får vi vänta. Jag är till och med så tidigt ute med att fangirla över den här filmen att det inte finns en riktig trailer, inte ens en teasertrailer. Om jag inte vill länka till något fan-skapat med en massa ai i, och det vill jag inte.

Det är många kända skådespelare som knutits till projektet, men hittills är det bara klart att Matt Damon spelar Odysseus och Tom Holland hans son Telemachos. Med i rollistan finns Anne Hathaway, Zendaya, Robert Pattinson, Charlize Theron, Eliot Page och Jon Bernthal - bland annat.

Gissningsvis kommer inte filmen följa Homeros berättelse till punkt och pricka, men jag gissar att han kan få ut en bra och spännande film ändå. Och säkert en som är väldigt lång.
Längtar jag? Så klart jag gör.

"Candide, eller Optimismen" av Francois Voltaire

Jenny läser klassiker. I det här fallet en omläsning, även om det var många år sedan jag läste litteraturvetenskap och "Candide" var med i studiematerialet. Jag minns att jag tyckte om den då, och det är alltid spännande att se om en gammal förtjusning håller i sig.

Bildkälla The StoryGraph

Den unge Candide har efter ett snedsteg med baronens vackra dotter, Kunigunda, blivit utkastad från slottet. Han har ändå en tro på att han lever i den bästa av världar och att allt ska ordna sig, trots att han möter orättvisor, brutalitet och lurendrejeri i alla dess skepnader. Han reser vida över världen, alltid i förhoppningen att återse sin älskade Kunigunda.

Det här var en ganska så spektakulär bok redan när den kom ut 1759. Den är stark kritisk till klassamhället, till kyrkan och till föreställningen att allt bara skulle ordna sig. Voltaire förespråkade snarare ett hårt arbete för att nå framgång, allt i upplysningstidens anda. 
Boken är skarpt satirisk, och inte så lite rolig. Jag skrattade högt flera gånger åt träffsäkra iakttagelser och underfundiga formuleringar. Kritiken mot kyrkan är särskilt framträdande och här förekommer den ena religiösa gestalten efter den andra som inte speglas från en vacker sida. Det är präster, munkar, påvar och biskopar som ljuger, stjäl, begår otukt och dödar i sin religions namn. Men även högfärdigheter och klassicism får en stor del av sleven, för att inte tala om vissa filosofiska inriktningar.
Jag gillade boken den här gången också. Den är snabbläst, fräck och rå i tonen, och vissa bitar av den känns fortfarande skrämmande aktuella. Eller vad sägs om att läsa rader som "Jag utgår i allmänhet från att de som blandar sig i politiska angelägenheter stundtals omkommer ömkligen, och att de så förtjänar" bara några dagar efter ett visst uppmärksammat mord i USA.

Mitt betyg på "Candide" blev 3,75/5.

Wishlist Wednesday - bara därför att

När regnet piskar mot fönsterrutan är det lätt hänt att man drömmer sig bort lite. Till en annan dag, eller bara till en och annan sak som är fin och som man vill ha. Bara därför att. Som det här.

Bildkälla ZaOnline

Om man jobbar med klockor är det lätt att förälska sig i varje fin klocka som kommer i ens väg. Det är också ganska lätt att tröttna på att allt ser så likadant ut. Jag har känt den där tröttnaden ett bra tag nu, och varit nöjd med mina gamla trotjänare. Men så plötsligt var den där. En Hanowa med guldfärgad boett, grönt läderband och grön tavla. Med röda detaljer. Jag föll pladask. Ligger så högt upp på önskelistan att det är fånigt.

Bildkälla Lagerhaus

Vi fortsätter med gröna grejer. Jag hade en grön gua sha tills för ett par veckor sedan. Då tappade jag den i golvet - via en studs på en stol. Det höll den visst inte för. Så nu har jag ingen gua sha längre, i någon färg alls. Så jag önskar mig en ny.

Bildkälla Power

På tal om saker jag har dängt i golv. Gissa var min mobil hamnade för en vecka sedan. Gissa nu om det var ett klinkergolv. Gissa igen om min skärm fortfarande är hel. Det är den inte, nej. Så jag önskar mig en ny mobil. Har en Motorola just nu (med sprucken skärm) och kan absolut tänka mig samma märke igen. Kanske till och med en röd. Av ingen anledning alls, mer än att det är min favoritfärg.

Bildkälla Adlibris

Men dra på trissor! Tillverkaren av mina favoritpussel har ett Kung Arthur-pussel! Hur har jag kunnat missa det? Har precis pusslat klart Tudor-pusslet, så villhovet av ett nytt pussel är stort. Allra helst det här.

Bildkälla Impecta

Odlingssäsongen är i stort sett över. Vi har lite kvar att skörda, innan det är dags att natta trädgården - och sätta vitlök. Så jag börjar så klart redan titta efter fröer för nästa säsong. I lördags var jag med, älskade maken, E och hennes sambo A på självplock av majs, och passade även på att köpa oss lite pumpor och solrosor. Och nu vill jag så klart odla ungefär allt, men jag kan vara nöjd med en och annan rolig pumpa. Hokkaidopumpa kanske? 
Just nu blommar vår zucchini och vår skruvhalspumpa av bara den i trädgårdslandet. Känns ju en aning sent på året... Fina att titta på, i varje fall.

"En enda dag" av Carley Fortune

För lite mer än ett år sedan läste jag min första bok av Carley Fortune, och nu var det dags igen. Romance från Kanada, i ett välkänt koncept vid det här laget.

Bildkälla The StoryGraph

För tio år sedan mötte Fern och Will varandra, och spenderade ett fantastiskt dygn i varandras sällskap. Tajmingen är dock fel, och de bestämmer att ses prick ett år senare på båtbryggan vid semesteranläggningen som drivs av Ferns mamma. Fern är där, men Will dyker aldrig upp.
Nio år efter att Ferns hjärta krossades är hon tillbaka på semesteranläggningen, som hon nu ärvt efter sin mammas plötsliga bortgång. Anläggningen går lite knackigt och Fern skulle behöva hjälp att komma tillrätta med affärerna. Hjälpen dyker upp i form av Will, som anlitades av Ferns mamma innan hon dog. Frågan är nu om Fern ska kunna lita på honom igen, och om hon kan tygla alla de känslor som bubblar upp inom henne.

Gissa hur det går? Precis så.
Så pass förutsebart att det faktiskt blev lite tråkigt. Lite väl sötsliskigt slut, där både den ena och den andra lägger sig ett förhållande som de egentligen inte har något med att göra. Skittråkiga sexscener - precis som vanligt för jag har kommit fram till att anledningen att jag är så trött på dem är att det är samma sak varenda jävla gång. Orka.
Även den här boken berättas i olika tidslinjer med ett kapitel i "nu" och ett i "för 10 år sedan", och här tröttnar jag på det ungefär halvvägs in i boken. Det känns inte alls nyskapande, utan bara tråkigt och alldeles för välutnyttjat som berättargrepp. Olika tidslinjer är något jag inte alltid uppskattar i mina böcker, och i det här fallet gjorde jag det inte. 
Jag kände dessutom att den här bokens karaktärer inte riktigt landade hos mig, och jag brydde mig inte om dem, så där som man annars kan göra i en bra text: De kändes alla lite schabloniga och platta, inget att ta tag i. Och vad var det som var så upprörande med mammans dagböcker att Fern var tvungen att flippa ur i värsta tonårsupproret? Mer upprörande i så fall att hon läste någons dagbok. Det kanske borde ha varit mamman som flippade ut istället?

Nåväl, en ganska snabbläst bok. Hade jag brytt mig om karaktärerna och/eller varit nyfiken på hur det skulle gå, hade jag nog till och med plöjt den ännu lite snabbare. Nu tyckte jag mest att den var ganska medioker, men helt okej som tidsfördriv.

"En enda dag" fick 3/5 i betyg.

Tomma grejer

Dags för månadens tomma förpackningar. Den här gången är de 6 till antalet. Kunde ha varit fler, för jag har en del slattar att ta slut på, men de antar jag kommer på bild nästa månad istället.

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Gissa om jag redan öppnat en ny? För det har jag.
Betyg 5/5

Hjärtat pH5. Duscholja. Oparfymerad.
Jag gillar duscholja som känns rejält oljig, och inte som parfymerat blask som bott i samma rum som en bild av en oljetank. Det här är en av de bättre. Plus för att den fanns som oparfymerad. Bildar aningen av ett lödder när den kommer i kontakt med vatten, lätt att skölja av. Har ingen duscholja i duschen just nu, men det här är en bra kandidat till nästa köp.
Betyg 5/5

Lumene. Hellä. Moisturizing cleansing mousse. Dry skin.
Jag önskar att jag tyckte bättre om den här rengöringsmossen, för jag gillar doften, att man kan se hur mycket som är kvar i förpackningen och själva grejen med mousse som rengörare. Men. I just det här fallet var pumpen ganska bedrövlig, och liksom fastnade. När jag testade den sist var det inte likadant (för det här är min andra flaska). Dessutom tycker jag att själva moussen är i klenaste laget. Det känns som att det mest är blöt luft som luktar gott, jag känner liksom inte av själva produkten utan mitt intryck är att den försvinner bort så fort jag börjar gno med den. Lite som billigt och tråkigt badskum som bara höll bubblorna ett par minuter. Inte omöjligt att jag köper om, men just nu testar jag annat.
Betyg 3/5

Maybelline. Sky high. Mascara. Burgundy haze.

Föll för hypen och testade en vinröd mascara och älskade den! Väldigt smickrande till mina ögon, och härligt vattenfast tills jag vill ta av den, då räcker det med vatten om jag vill. Valde ändå att testa en annan när det var dags för byte. Kommer högst troligt bli omköp. Kanske i en annan färg? Är sugen på den lila...
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream.
Lika vanligt förekommande som min hudlotion, så det här har ni sett förut och kommer se igen.
Betyg 5/5

It's skin. Moisture & vitality. Mask sheet.
Mjukgörande, särskilt för torr hy. Rosdoften är extra härlig nu när sommaren lider mot sitt slut. Kommer säkert hitta hem till mig igen.
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Frankenstein

Boken "Frankenstein" av Mary Shelley har filmatiserats många gånger. Faktiskt är det två filmer på gång med Frankenstein-tema, men Maggie Gyllenhaal har förlagt sin film till 1930-talet, och den koncentrerar sig på Frankensteins brud, och är således inte direkt adapterad från boken.
Nej, idag är det Guillermo Del Toros adaption som är föremål för mitt intresse. Här axlar Oscar Isaac rollen som doktor Frankenstein, Mia Goth är hans fästmö Elizabeth och Jacob Elordi spelar Varelsen.

Bildkälla CineMaterial

Victor Frankenstein är en framstående vetenskapsman. Hans briljans leder dock till arrogans, och när han bestämmer sig för att försöka skapa liv ur död överskrider han gränsen. Hans skapelse kommer leda till inte bara hans egen undergång, utan också för den varelse han skapat - och de som kommer i dess väg.

Det står att filmen kommer till Netflix i november, men jag har också sett oktober, fast det kanske är för några veckor på bioduken innan den blir lättstreamad. Jag vet dock att den hyllades på filmfestivalen i Venedig, där den fick en 14 minuter lång stående ovation.
Boken har som sagt filamatiserats många gånger, med mer eller mindre lyckat resultat. Ofta mindre lyckat. Filmskaparna har också tagit sig stora friheter med ursprungsmaterialet, och numera känns det som att det mesta som kommer i Frankenstein-väg mest är baserat på Hollywoodfilmen från 1931 med Boris Karloff i i rollen som monstret. Det kanske är den mest kända, men den har faktiskt inte så jättemycket att göra med Mary Shelleys roman.
Jag hoppas alltså på en mer trogen adaption den här gången, som visar att monstret inte är den odöda varelsen - utan den som skapade den.

Sett på TV: American Horror Stories, säsong 3

Alltid spoilervarning på TV-inlägg. 

Senaste serien ett tittas på när jag motionscyklar var den tredje säsongen av "American Horror Stories". Där kompisserien "AMerican Horror Story" har ny handling varje säsong, så har "Stories" ny handling varje avsnitt. Lite som "Twilight zone" eller "Black mirror", men ofta skräckigare. 
Den tredje säsongen har funnits ute ett tag, två år tror jag, men det är först nu jag har sett den. Jag har nämligen inte känt mig vidare upplags för serien den här gången, särskilt ett avsnitt var jag väldigt osugen på att se, men till slut tog jag tag i det. Brukar sällan ångra det när det gäller "AHStories".

Bildkälla JoBlo

3x01 "Bestie" När Shelby byter skola hamnar hon snart utanför och tar sin tillflykt till internet och YouTubekanalen Anna Rexhia. Här blir hon kompis med en tjej som bara kallar sig Bestie, och snart blir de bästa vänner. Shelby påverkas av Bestie att göra allt mer vågade saker, men en dag går det för långt.
Egentligen ett ganska bra avsnitt, men slutet var sådär. Lite förutsebart, och lite jaha.

3x02 "Daphne" När en ny pandemi återigen isolerar folk i sina hem, får en rik konsthandlare en ny personlig assistent i AI-form av en vän. Snart blir Daphne, som hon kallas, oumbärlig för honom, och känslor uppstår. Särskilt från Daphnes sida.
Det här avsnittet gillade jag. Daphnes röst görs av Gwyneth Paltrow.

3x03 "Tapeworm" En ung tjej från enliten stad gör precis vad som helst för att lyckas som modell.
Det här avsnittet var jag inte alls sugen på att se, för... binnikemask. Blä. Funderade till och med på att hoppa över det helt, men eftersom just det avsnittet hade så högt betyg på IMdB valde jag ändå att se det. Blundade dock vissa bitar. Med tanke på betyget hade jag kanske väntat mig något mer, för det var hyfsat mediokert.

3x04 "Organ" En sexistisk kille som utnyttjar tjejer på löpande band, finner att hans senaste swipe på datingappen var av det farligare slaget.
Det här avsnittet gillade jag. Kanske säsongens bästa i mitt tycke.

3x05 "Backrooms" En manusförfattare försöker balansera sitt yrke med förlusten av sin son som mystiskt försvunnit. En dag när han går genom en dörr upptäcker han att han är på en okänd plats, som verkar befinna sig på ett annat verklighetsplan. Kanske finns svaret på vad som hänt hans son i de olika rum han befinner sig i.
Jag tar tillbaka. Det här var säsongens bästa. Kanske inte en helt oväntad twist om man lägger ihop ledtrådarna, men vägen dit var ändå spännande.

3x06 "Clone" Efter en stroke ersätter en rik affärsman sig själv med en verklighetstrogen android. För att androiden ska kännas mer mänsklig behöver han interagera med hans pojkvän, som till en början har svårt att acceptera sin älskares ersättare.
Också ett bra avsnitt, med ett lite oväntat slut. Snacka om självkärlek. Också - om avsnittet heter "Clone" är det så klart en klon jag förväntar mig. Så jag blev rätt förvånad när det var en android.

3x07 "X" En sköterska går på djupet i mysteriet kring en patient som plötsligt dykt upp på sjukhuset där hon jobbar. Patienten är klädd i sjukhuskläder, och har ett oläsligt band om handleden, och verkar lida av en okänd sjukdom.
Nja. Hela avsnitte var i svart-vitt vilket gav lite 50-talsvibbar, med det var ändå väldigt modernt. Hur långt går vi för att hitta botemedel på svåra sjukdomar?

3x08 "Leprechaun" I en liten stad som verkar vara drabbad av en förbannelse är arbetslösheten stor. Arbetslöse Colin ska snart bli pappa, och känner ett desperat behov av snabba pengar. Han och hans kompisar bestämmer sig för att råna en bank. Vad som borde bli en lätt stöt för att lägga vantarna på bankens guldlager, visar sig snart vara både svårare och farligare än vad de kunnat ana.
Pratar men verkligen så där öppet om sina rånarplaner på en bar? Vittnen i överflöd, kan tyckas. Ja ja. Ändå inte ett dåligt avsnitt, bara inte bland de bättre.

3x09 "The thing under the bed" När Jillians man försvinner har polisen svårt att tro på henne när hon påstår att det var något under sängen som tog honom. Istället misstänks hon för mord, och det blir upp till henne själv att en gång för alla konfrontera de mardrömmar hon haft sedan hon var barn.
Jag tror jag hade tankarna på annat håll under det här avsnittet, för jag minns knappt att jag sett det. Det var väl okej, tror jag.

Okej, blir också mitt samlade omdöme på hela säsongen.
Jag vet inte om det kommer någon mer säsong av "American Horror Stories", men jag antar att jag kommer glo på det också någon gång om det blir så. Seriens alla säsonger finns att streama på Disney+.

What I eat in a day #44: Solokvist

I fredags var det dags igen för en ganska ensam dag. Älskade maken huserade på kontoret, och kom hem lagom till ösregnet, som han sedan cyklade ut i för baluns utan mig. Vi har deal han och jag - när han har sina balunskvällar och jag äter middag solo, så får jag äta grillade revbensspjäll. Det gör så att jag nästan kan längta efter att han ska äta middag inte hemma, för revbensspjäll... mmmm...

Innan vi kom till de där revbensspjällen åt jag såklart andra saker. Till frukost var det gröt. Här på ett av mina favoritsätt, men kanel, banan, pumpakärnor och lönnsirap. Drack så klart te till. Och intog mina vitaminer och allergimedicinen.

Lunchen var rester från dagen innan, och då hade vi ätit grönsakssoppa. Här simmar det runt lök, morot, broccolistjälk, en skvätt överbliven tomatsås och en skvätt creme fraishe. Blev riktigt lyckat, och möjligen ännu godare dagen därpå. Åt till soppan en knäckemacka med ost, och drack vatten som måltidsdryck.

Innan det utlovade regnet kom hann jag med en fika på altanen. Nybakad äppelkaka, som var så god att det här är den första biten av två. Till det drack jag kaffe med mycket mjölk. 

Här är de, revbensspjällen. Åt pommes frites till, och tomater och gurka från trädgården. Vaniljcolan fick hänga med in på filmgodiset också.

Solokvistkvällar är också filmkvällar. Och på filmkvällar äter man popcorn. 

Ej med på bild. En och annan halstablett från Vicks. 

"Rose Madder" av Stephen King

Om inte mitt minne sviker mig helt och hållet så var det en gång boken "Rose Madder" (eller "Rasande Rose" som den fick heta på svenska) som tog mig ur en flerårig lässvacka. Jag läste enbart kurslitteratur under en lång period, innan jag kom mig för att läsa en roman igen, och då var det den här boken som väckte upp läslusten igen, och dessutom återuppväckte min kärlek till Stephen King.
Så när jag började planera för att läsa om King-böcker, (helst på engelska) så var "Rose Madder" högt upp på listan av böcker som jag ville läsa om. 

Bildkälla The StoryGraph

Det är till sist en enda droppe blod som väcker Rosie och får henne att inse att om hon inte flyr så kommer hennes make, polisen Norman, döda henne. Så hon flyr - med hans kreditkort.
I en ny stad långt borta påbörjar Rosie sitt nya liv. Den dag hon bestämmer sig för att gå in i en pantbank/second hand-butik, kommer hennes liv att ändras. Där träffar hon Bill, hon får erbjudande om ett jobb, och hon hittar tavlan "Rose Madder" som verkar vilja komma in i hennes liv precis lika mycket som Rosie vill ha den.
Men Norman tänker inte bara låta sin fru komma undan. Med all sin kunskap från polisutredningar, och laddad med den galenskap som finns dold under ytan, tar sig Norman steg för steg närmare Rosie. 
Rosie känner att han är på väg, och det gör också Rose Madder. 

Den här boken lånar en del från mytologin, främst berättelsen om Minotaurus. Här får dock Rosie agera som både Ariadne och Theuseus för att rädda sig själv från det monster Norman förvandlas till., - eller alltid har varit.
Vi får vissa inblickar i Normans uppväxtår och på så sätt en förklaring till varför han blev som han blev. Det är dock ingen vidare bra ursäkt för allt ont han gör. Norman kan mycket väl vara en av Stephen Kings otäckaste skurkar. Inte bara i hur han plågat Rosie genom hela deras äktenskap, utan också i saker han gjort som polis, och i handlingar han begår mot andra i sin jakt på Rosie. Han skyr inga medel, kan vi säga.
Rosie själv börjar som en väldigt rädd kvinna, men allteftersom växer hon sig starkare, för att i slutändan få kraft och mod att bekämpa Norman och hans ondska. Bitvis kanske hon till och med går överstyr åt fel håll.
Höll boken för en omläsning då? Var den så bra som jag ville minnas att den var? Absolut. Även om Rosie är en väldigt kuvad individ bär hon på mycket styrka inom sig, och det är härligt att se hennes utveckling. Boken är också lagom ruggig, och i det här fallet är det en högst mänsklig ondska vi möter, även om boken har stora element av magisk realism. Jag tror att det här var första gången King gav en tavla egen makt, men absolut inte den sista. 

Mitt betyg på "Rose Madder" blev 4,5/5. Det högsta betyget jag gett en bok i år.

Långfika-Dagens

 

Spännig.

Låt: Av någon anledning har jag fått "Love and marrige" med Frank Sinatra på hjärnan. Ni vet, ledmotivet till "Married with children".
Outfit: Beatles t-shirt och rostbruna coulottes. Från H&M, som vanligt.
Smink: Inget alls, för första gången den här veckan.
Doft: Bergamott från min deo.
Nagellack: Vilodag för naglarna.
Läser: Månadsboken "Wellness" av Yvonne Lin, som jag köpte för massor av år sedan men läser ordentligt först nu. Har precis börjat i "Bara en dag" av Carley Fortune. Kände behov av feelgood.
Frukost: Te, kokt ägg, flingor med mjölk, äpple.
Fika: Kanelbullar, och äppelkaka som jag tog med, när vi blev bjudna på fika hos E och A. Drack te till.
Middag: Parmesankyckling med pasta.
Motion: Yoga och motionscykel. 
Kvällsnöje: Filmtajm!
Att tillägga: Kan jag inte påstå.

FredagsFilmen: Project Hail Mary

Månadens filmtema fortsätter lite på förra månadens, men nu är det kommande filmer som baseras på litterär förlaga i största allmänhet, och inte bara Stephen King. Jag ska gärna ha läst boken också, och "Projekt Hail Mary" har jag läst två gånger och båda gångerna gett den högsta betyg.

Bildkälla No film school

Naturkunskapsläraren Ryland Grace vaknar utan minnen. Snart inser han att han befinner sig i ett rymdskepp många ljusår från hemplaneten Jorden. Allteftersom minnena återvänder inser han att det ligger på hans ansvar att ensam lösa gåtan med den mystiska substans som hotar att släcka vår sol. Han behöver ta till all sin kunskap i arbetet, och kanske är han inte så ensam som han trott.

Kanske inte titta på trailern om du inte läst boken och vill göra det innan du ser filmen, för trailern SPOILAR den stora plot twisten. Borde finnas förbud mot sådant.

Jag har längtat efter den här filmen sedan jag fick veta att den skulle göras. Känner också att Ryan Gosling är ett utmärkt val att spela Grace.
Filmen har premiär någon gång 2026, jag har sett 20 mars. Kommer jag inte iväg på bio så lär jag få vänta bortemot ett år innan jag får se den. Och med tanke på att det är en Amazon/MGM-film så kan det dröja ännu längre.
Är filmen hälften så bra som boken kommer dock väntan vara värd det. 

Sett på TV: And just like that, säsong 3

Spoilervarning på TV-inlägg, precis som vanligt.

Sista säsongen om Carrie, Miranda och Charlotte och de nya vännerna Lisa och Seema. Hur ska det gå med olika förhållanden, och vad kan framtiden ha med sig för gåvor?

Bildkälla TVinsider

Carrie försöker hålla distansförhållandet med Aidan levande, men ingen av hennes vänner förstår vad det är som händer mellan dem. Carrie försöker dock ta det med ro, och bestämmer sig istället för att utforska nya marker i sin författarkarriär och ge sig på att skriva en roman. När Duncan, också han författare, flyttar in i våningen under Carries blir de snabbt osams, men så småningom inleds en trevande vänskap då de hjälper varandra med sina texter.
Charlotte försöker hänga med i konstvärlden, men känner att hon halkar efter sina unga och obundna kollegor som ofta kommer direkt till jobbet från krogen. Hon kommer dock till insikt om att familjen är det som betyder mest för henne, när Harry drabbas av sjukdom.
Miranda söker ny bostad, och efter ett omvälvande one night stand bestämmer hon sig för att försöka sig på ett riktigt förhållande igen, när hon förälskar sig i kollegan Joy. Brady kommer med en stor och oväntad nyhet.
Lisa jobbar vidare med sin dokumentär, men problem uppstår när hon fattar tycke för sin nye klippare, Marion (It can be a man's name too!). Samlivet med Herbert har blivit hektisk, då han kampanjar politiskt medan hon jobbar långa dagar och samtidigt försöker hålla ordning på hushållet.
Seema bestämmer sig för att gå vidare i sin karriär och starta eget. Dessutom faller hon för Adam, Carries trädgårdsmästare, även om hon försöker förneka sin attraktion.
Anthony och Guiseppe tar sitt förhållande till nästa nivå, trots att Guiseppes mamma absolut inte tycker om Anthony.

Det blev ett litet rabalder där, när det definitiva nedläggningsbeskedet för "And just like that" kom under tiden som den tredje säsongen visades. Jag blev mer förvånad över att det tydligen var en överraskning för folk, för det visste jag redan när jag tittade på den andra säsongen, att det skulle bli en avslutande tredje säsong. Det verkar som att det inte var absolut klart att det skulle bli så, jag antar att det alltid är kul att tjäna pengar, men seriens skapare tyckte att säsongsavslutningen även kändes som ett bara ställe att släppa hela serien. Det kan vi vara hyfsat överens om, även om det finns flera oknutna trådar nu när det slutar. Lite som livet i stort.
Jag kan också tycka att det känns lite tråkigt att det ska sluta nu, när Carrie äntligen blivit fri från Aidan efter att ha tragglat med honom i större delen av två säsonger. Jag gillade inte riktigt honom här. Hela den relationen kändes så krystad och dödsdömd. Klängig och med stora krav och stora förväntningar på att Carrie ska vänta och ha tålamod och inte göra några fel. Jag gillade inte det, och hela grejen med Aidan kändes mest som fanservice. Det hade varit kul att få se hur Carrie kunde utvecklas utan de två stora kärlekarna Big och Aidan i sitt liv. Hur hon hade blivit på egen hand.
En annan sak - det saknades två karaktärer från de tidigare säsongerna den här tredje, och det rörde de vid minsta lilla. Jag saknade inte Che minsta lilla, och det tog ett bra tag innan jag insåg att hen också saknades, men Nya? Vad hände med henne? Vart tog hon vägen? Eller är det något jag bara glömt bort?

Nåväl, nu är serien slut. Om det inte blir filmer den här gången också. Som i så fall kanske kan ge svar på de där frågorna jag har.

Augustis utlästa böcker

Det märks att jag hade annat att tänka på i augusti än att läsa böcker. För i den här bokhögen finns det bara tre böcker, och så få var det länge sedan jag samlade på mig under en månad. Månadsboken innehöll dock fyra romaner, så i den här högen ligger det tre böcker, men 6 romaner.

"Barnvakten" av Joyce Carol Oates är en stor anledning till att det inte blev så många böcker i augusti. För den tog tid - lång tid. Dels var tempot långsamt, men dessutom hittade jag aldrig flödet i texten och jag tyckte inte om en enda av karaktärerna. Boken var intressant uppbyggd, och språkligt fascinerande, men ändå stötte jag på patrull mest hela tiden. Dessutom tyckte jag att hela grejen med seriemördare Barnvakten försvann, och mest blev hemmafrun Hannahs repetitiva beteende och ojande fram och tillbaka. Underlig tidslinje, många obesvarade frågor, varav den största är - vad hände egentligen? Betyget blev inte mer än 2/5 .

"De dödas sång" av Jesmyn Ward är den senaste boken som bokcirkeln Plejaderna satt tänderna i. Boken handlar (mest) om Jojo som bor hos sin morfar och sin döende mormor. Mamma är ofta borta och festar, och hans vite pappa sitter i fängelse, så ansvaret för lillasyster Kayla faller ofta på honom. Det här är bok som utspelar sig i dagens södra USA, men det hade lika gärna kunnat 1960-tal eller 1800-tal. Rasmotsättningarna är stora, och Jojo har aldrig blivit accepterad av sin farfar eftersom han, och hans mamma och lillasyster, är färgade. Det förekommer också spöken, både från familjen, men också från det förflutna, och det kanske går att ta sig an dem, men de är svåra att bli av med. 
Fint språk, viktig berättelse, vidrig mamma, och alldeles för många spöken.
Plejadernas medelbetyg blev 2,5/5 efter att vi gav den betyg mellan 2 och 3. Jag gav den 3/5.

"Romaner" av Hjalmar Söderberg är en samling av hans fyra romaner och jag läste den som augustis månadsbok. Samlingen fick 4/5 i betyg av mig. Jag tyckte om att läsa alla romanerna på varandra, för jag fick en annan blick för hur han utvecklades som författare. Stockholmsskildringarna är något han är berömd för, med rätta. Och språket blir bara vackrare och vackrare.
"Förvillelser" 2/5. "Martin Bircks ungdom" 3,5/5,."Doktor Glas" 5/5, dessutom månadens favoritbok. "Den allvarsamma leken" 5/5.

"Romaner" av Hjalmar Söderberg

Månadsboken i augusti var en samlingsvolym med fyra romaner av Hjalmar Söderberg. Det var ett spännande sätt att fördjupa sig i skrivkonsten hos författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker - som finns med i den här samlingen, så klart. De här fyra är trots allt de fyra romaner han skrev.

Bildkälla The StoryGraph

"Förvillelser" handlar om den unge medicinstudenten Thomas Weber. Boken kom ut första gången 1895 och var Söderbergs debutroman. Den anklagades för att vara omoralisk, och på den tiden var den det. Thomas både förför unga flickor och hamnar i skulder och förfalskar lte underskrifter innan romanen tar slut på ett sätt som Thomas kanske inte riktigt förtjänade. Även om handlingen i den här romanen inte så lite påminde mig om Ratata-låten "Pojkar", så blev jag inte överdrivet förtjust. Det går att hitta fröet till det författararv han skulle lämna efter sig, men det här är, i mitt tycke, inte Hjalmar Söderbergs bästa. Jag gav "Förvillelser" betyget 2/5

"Martin Bircks ungdom" (1901) har jag läst förut, men bara en gång för länge sedan. Minnet fanns alltså inte där, men jag kände igen vissa saker i romanen. Det här är en delvis självbiografisk uppväxtskildring, och vi följer Martin från barnaåren fram tills han ska försörja sig själv. Det är många tankar kring religion i den här romanen, och det märks ganska tydligt att Söderberg själv inte var troende. Martin förlorar under romanens gång sin barnatro. "Martin Bircks ungdom" fick 3,5/5 i betyg.

"Doktor Glas" (1905) är och förblir en av mina favoritböcker. Inte bara av Hjalmar Söderberg, utan överhuvudtaget. Här tampar boktitelns doktor med frågor om moral, sexualitet och samhälle. Romanen har också underbara skildringar av Stockholm, och en poesi i språket som alltid fångar mig. Romanen är skriven i dagboksform, och handlar om hur Doktor Glas vill hjälpa den unga Helga att slippa från sin åldrige make, pastor Gregorius. Som alltid 5/5 i betyg

"Den allvarsamma leken" (1912) börjar lite ovanligt med ett kvinnligt perspektiv. Romanen byter dock snart från Lydia till hennes kärleksintresse Arvid, och det är han som är den drivande karaktären resten av romanen. Lydia och Arvid är unga när de förälskar sig, men livet driver isär dem. När de återser varandra är de båda gifta med andra, men de inleder ändå en stormig och stormande relation. Även här märker jag av Söderberg egna tankar kring kärleksförhållanden och äktenskap. Det finns också här religiösa tankar, grubblerier kring människans sociala konventioner, ensamhet och ansvar för andra människor. Det här var en förstagångsläsning för mig, och jag blev så imponeras att "Den allvarsamma leken"  fick 5/5 i betyg även den.

En sak som slog mig under läsningens gång är att han återanvänder karaktärer. I Hjalmar Söderbergs fiktiva värld känns Stockholm väldigt verkligt, men persongalleriet desto mer fiktivt. Roligt då att många karaktärer får återvända. Som att Glas sitter och dricker visky med Martin Birck, Markel jobbar på tidningar i flera av romanerna, och jag hittar också en fiktiv version av författaren själv i Henrik Rissler. Det tycker jag om!
Jag tycker också om sättet Söderberg skrev på. Jag har många gånger sagt att jag tycker om den nästan poetiska tonen i "Doktor Glas", och den kommer igen i de andra romanerna också, särskilt i "Den allvarsamma leken". Och det var inte så att det fina språket saknades i "Förvillelser", där var det storyn jag inte tyckte så vidare värst om.
Jag tycker också om att han tar upp stora frågor, viktiga frågor. Är det rätt att döda någon för att rädda en annan? Behöver man verkligen leva i ett äktenskap där ingen är lycklig? Är inte ensamheten bättre? Varför hamnar allt ansvar för (utomäktenskapliga) barn på kvinnan? Vad ska andra tycka? Och har de någon rätt att tycka om någon annans privatliv - egentligen?
Att ha läst alla fyra romanerna i följd var verkligen spännande. Det blev så tydligt hur Söderberg växte i sitt författarskap och gick från klarhet till klarhet.

Samlat betyg på "Romaner" får bli 4/5.

Augustifavoriter

Augusti har varit en ganska tung månad för mig. Motsatsen till juli med sin semesterlunk. Nu har jag brottats med hälsoproblem (som ännu inte är överstökade), det har varit sorg över årsdagarna för min brors och min pappas bortgång, och jag har sett närstående inte må så bra - vilket så klart oroar. 
Det har så klart funnits fina och bra dagar också. Som att brorsonen hälsade på ett par dagar, när han var hemma i Sverige och hälsade på. Jag har träffat Plejaderna igen. Två av mina barn har fyllt år. Och jag har haft favoritsaker, precis som vanligt.

Bok: Det har av en och annan anledning inte blivit så många utlästa böcker i augusti, men jag har läst "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg, igen, och det är en av mina favoritböcker sedan tonåren, och kommer så förbli.

Film: Jag trodde inte att jag skulle gilla "The old guard" vidare värst, men det gjorde jag.

TV: "American crime story: Impeachement". Tredje säsongen om välkända brott i USA var inte den bästa i serien, men ändå bra. Om Clinton/Lewinsky och hans riksrättsåtal.

Nagellack: Det känns som att det alltid är H&M här, och den här månaden var det Viva Verde som vann.

Skönhet: Tror inte jag har haft mer än mascara en enda dag i augusti. Hudvårdsrutinen sitter som en smäck. Jag använder SPF och dricker mycket vatten.  Så. Det.

Extra speciell rolighet: Jag har redan nämnt att det va kul med brorsonbesök, födelsedagar och Plejadträff. Men det bästa av allt är egentligen inte något som händer mig, men jag tycker ändå att det är extra speciellt roligt att min lilla E flyttat ihop med sin pojkvän i helgen. Även om hon har haft ordentliga flyttnerver. Det kommer bli så bra, och de är så fina tillsammans.

Favoritinlägg: Det tog en massa tid att skriva, men jag älskar ju mina böcker. #shelfie

Augustis nagellack

Fyra lack hamnade på mina naglar i augusti, tre av dem från samma märke och samma kollektion. Ska vi ta en titt på dem? Ja, det ska vi.

H&M, Viva verde
Ett väldigt trevligt krämlack i en sjusärdeles fin grön nyans. Pistageglass någon? Fast inte sådan där naturlig pistageglass, utan en som fått lite extra schwung av karamellfärg. 

Essie, No prince needed
Dags att ta itu på riktigt med SNoe White-kollektionen från Essie. Här valde jag det jag var minst sugen på, för jag tyckte det såg så trist ut i flaskan. Väl på trivdes jag däremot bra i det. Det blev en mer gammelrosa nyans än den lite plåstriga rosabeiga tonen det såg ut att ha i flaskan.

Essie, Reclaim the mirror
Här blev känslan precis det motsatta. I flaskan såg det väldigt lovande ut, och jag trodde jag skulle få ett skimrande silvrigt lack med en beige ton. Resultatet blev dock ett frostigt lack som visade upp varenda skavank på naglarna med förstoringsglas. Jag gillade nyansen på lacket, då det blev lite sådär skuggat i kanterna, och precis så silvrigt beige som jag hoppats på. Ändå vantrivdes jag i det, och det åkte av efter bara ett par dagar.

Essie, Fiercest of them all
Det här lacket valde älsakde maken, så att det blev ännu ett lack från Snow White-kollektionen var mest en slump. Hade jag tänkt ett varv extra så hade jag på minst en nagel lagt en annan basfärg, men så smart var inte jag. Jag märkte ju fort hur skirt det var, det här är tre lager, och för att få de där iridicierande flakiserna att komma till sin rätt hade det varit bättre med en mörk bakgrund som de kunde få poppa mot. Nu är det fint ändå, men mer diskret.
Ett väldigt skirt bärrosa lack, med flakies ton i ton. Påminde mig om en rosa version av det där Nubar-lacket (2010?) som vi alla ville ha i våra samlingar för en massa år sedan.

Sådärja. Nu ska jag hjälpa E att bli sambo med sin pojkvän.