Raindrops keep falling on my head...

I dag kom jag på ytterligare en bra anledning till att sminka sig på jobbet om man har cyklat dit. Förutom att man kan bli svettig så kan man bli regnad på också. I dag hann jag 10 minuter hemifrån innan himlen öppnade sig. Jag hade för all del en liten regnkappa jag köpt för 20 kronor med mig. Att den varit så billig förstod jag snabbt. Den bestod av gladpack - ungefär, och var lika stor som en enliters plastpåse. En knapp kunde jag knäppa och så klart var huvan totalt värdelös. Så när jag kom fram till jobbet så var jag blöt överallt utom på ryggen. Jag var så blöt att jag var tvungen att ringa hem till älskade maken och be honom komma ut till jobbet med torra kläder åt mig. Jag hade reservkläder i ryggsäcken men de hade också blivit blöta eftersom det inte regnade utan regnade. Allt var blött. In på bara skinnet. Skor och strumpor, jeans, tröja, jacka och väska.

Att leka med maten...

Alla som hört uttrycket "lek inte med maten" säger tuppenja! Tänkte väl det. Själv tycker jag att det är klart man måste roa sig lite, även om man äter vid tillfället.

I går var jag och stora J på stan (lille A och lilla E är i Stockholm med farmor) och vi bestämde oss för att äta lite kinamat. Som vanligt fick vi enorma mängder ris till våra friterade räkor med sötsur sås, och som synes orkade inte stora J äta upp allt. Vi gjorde ett vulkanutbrott av det hela i stället.


Ack så synd - hela byn på sluttningen försvann i lavafloden. *snyft*

Ni na ni na ni nanna...

BOKTIPSET!

Eller boktipsen snarare. Jag har trillat över en trevlig liten författare tack vare en mycket trevlig kvinna från Kanada, som förra sommaren var kund i min butik.
Långtråkiga dagar i butiken är det skönt att ha något att fördriva tiden med, och är man bokmal så är man... Den här dagen hade jag en Stephen King på disken, något hon lade märke till, och eftersom hon också var ett King-fan började vi prata böcker. Hon tyckte att King skrev lite för långsamt - hon längtade alltid så till nästa bok. Men nu hade hon hittat en författare som var i samma klass. Boken hette "A heartshaped box" men hon kunde inte komma på författaren. Men den boken var i varje fall "så läbbig att den kommer de aldrig kunna göra film av".

Klart man blir nyfiken! Och www.adlibris.com är min bästa vän så jag loggade in och kollade vad författaren till denna bok möjligen kunde heta. Joe Hill var svaret.



"Vålnader" och "En hjärtformad ask" av Joe Hill

Det lät bekant av mer än en anledning. (Svenske Joe Hill har man ju hört talas om!) Jag googlade på namnet och hittar då en del intressanta fakta... Som att Joe Hill vunnit två Bram Stoker-priser. Och att Joe Hill är en pseudonym för Joe Hillstrom King. Tittar man på författarbilden på baksidan av boken ser man slående likheter mellan honom och hans far. Detta är alltså Stephen Kings lille pojk! Äpplet föll inte långt från det trädet!

Är det bra då? Jomenvisst! "En hjärtformad ask" är en riktig nagelbitarroman. Läbbig på riktigt, men jag tror visst att det går att göra film av den. "Vålnader" är en samling om 15 noveller, några med skräcktema och några utan. Mina favoriter är "Uppblåsbare Art", "Den svarta telefonen", "Frukost hos änkan" och "Bobby Conroy återvänder från de döda".

Bara en sak, och det hoppas jag är en översättningsmiss. I novellen "Bobby Conroy återvänder från de döda" beskrivs en person med "ögonbryn som spretade snett uppåt, som på doktor Spock eller Bela Lugosi". Jag vill bara påpeka att den Star Trek-karaktär som det syftar till på INTET sätt är doktor, utan alltid tilltalas som mister Spock. Doktor Spock var en amerikansk barnläkare. Så det så!

Nedförsbackar

Jag cyklar till jobbet en hel del, en nätt liten tur om ca en mil. Kanske inte jättekul i denna kvava sommarhetta, men det går med ombyte och en vattenflaska. Och så sminkar man sig på jobbet.

Jag har lagt märke till en sak på mina cykelturer. Det tar i ungefär 10 minuter mer i anspråk att cykla till jobbet mot att cykla hem. (Om jag inte har rejäl motvind vill säga.) Jag har en stark aning om att det beror på backarna - de som går uppför på väg till jobbet och nerför på väg hem. Bland dem en flack och väldigt lång uppförsbacke som sträcker sig genom större delen av ett bostadsområde. På hemvägen kan jag däremot rulla genom hela området, ack så skönt. Men bäst av allt är ändå "branta backen".

På väg till jobbet är detta en riktigt mardrömsbacke som är brant, lång och krokig. Det är sista backen uppför innan jag kommer fram till jobbet och jag brukar alltid ge mig själv en klapp på axeln om jag orkar cykla hela vägen upp. Hem däremot... underbar! Jag trampar till en sista gång innan gravitationen suger tag i mig och drar mig neråt. Vinden i håret. Bara jag och suset av farten. En dag som idag, med 32 graders värme, var denna backe rent poetiskt underbar. Jag susade nerför i toppfart och bara njöt. Skönt att inte behöva trampa så mycket i värmen.

Tack gode Gud för nedförsbackar!

Sa Ta Na Ma

Jag försöker ta mig i kragen nu. Fastän att yoga är det bästa jag vet och jag är på väg mot min stora yogadröm, så har jag alltid så svårt att komma igång. Jag "måste bara" innan jag sätter mig ner och tonar in. Ibland är inte huvudet med hela tiden heller. Jag MÅSTE ta mig i kragen. Bara en sådan sak som att jag har i läxa att göra magpasset (skitjobbigt) fem gånger innan nästan kursträff kan få mig att sticka huvudet i sanden. Det är ju så jobbigt - undrar om jag inte behöver diska i stället...?

Men nu så (?) ska jag minsann yoga varje dag. Man måste ju inte göra hela pass varje gång, det kan räcka med ett par övningar och mantrasång för att rädda dagen (och samvetet). Det är ju så att jag mår så mycket bättre när jag gör yoga. Jag vet ju det så varför är det så svårt att komma igång? Min inneboende latmask kanske???

Angående rubriken - en annan läxa till nästa kursträff är att jag (och alla andra på kursen) ska sjunga ett mantra minst 11 gånger i 11 minuter. Jag fick mantrat Sa Ta Na Ma vilket gjorde mig väldigt glad. Jag har alltid gillat det. Så det kommer jag INTE ha några problem med.

Keep up!