Minne

Det är tyst i skåpsalen. I varje hörn av det tillslutna utrymmet finns ett klassrum. Biologi, kemi, teknik, fysik. I utrymmet mellan dessa dörrar finns 2 dubbelrader med bruna elevskåp. Det står elever och väntar vid varje dörr på att det ska ringa in. Väntar på sin lektion. Min klass ska ha biologi. Nyss var det som vanligt stimmigt här inne. Folk som pratade med varandra, skratt. Nu är det tyst. Det enda som hörs är mitt skratt och dunsarna när min kropp träffar skåpen.

Jag minns inte hur det kom sig att jag helt plötsligt var där, med en kille i varje arm. Kanske hade jag skrattat åt någonting. Troligen så var det bara för att jag var där. Och ett tillfälle gavs. Men jag minns flinen i deras ansikten när de kom emot mig och jag minns känslan som spred sig i mitt bröst. Den iskalla känslan av att nu, nu händer det. Vad som skulle hända visste jag däremot inte.

Jag gjorde som jag brukade. Skrattade med. För det måste väl ha sett roligt ut. Hur jag som en trasdocka blev utsläpad på utrymmet mellan skåpen. En kille i varje arm. Jag är 13 år och svag. De är 13 år och tillsammans är de starka. Eller om vi var 14. Skit samma. Och sedan började det. Inknuffad i ena skåpsraden. Duns. Inknuffad i andra skåpsraden. Duns. Hela tiden med samma grepp om mina armar. Jag kunde inte komma loss så i stället försökte jag sätta upp fötterna så att jag inte skulle bli inknuffad med ansiktet och bröstet först. Och jag skrattade.

Skrattade med tårarna brännande i kroppen. Skammen. För visst skäms man. Det var ju säkert mitt fel. Hade jag kanske på mig en tröja som inte var accepterad just idag? Hade jag kanske sett glad ut? Hade jag skrattat åt något? Eller var det för att jag var kär i en av killarna som nu höll mig i armen? En anledning så god som någon.

Men ingen annan skrattade. Ingen annan sa "Lägg av". Ingen annan hjälpte mig. Det var bara tyst.

Jag har fler minnen från min högstadietid som inte är ljusa, men det här står ut. Det här är ett av dem som smärtade mig mest. Att ingen hjälpte mig. Det här är det som fortfarande driver fram gråten i mig. Det här är det som gjorde mig liten. Det här är sorg.

Fru eller fröken? Fru!

Jag har tydligen en läsare som inte helt gillar att jag kallar mig Mrs Data. Han stör sig lite på mrs i det hela eftersom hans "mor har uppfostrat att inte använda epitetet "mrs" i någon form eftersom det i grund och botten (även om det i modern tid är reviderat) stämplar en kvinna som hennes man ägodel." Jag kan hålla med om det när det gäller just ordet "mrs" eftersom det är en ägandeform av "mister". Men istället kallar han mig fröken. Det tycker inte jag om.

Mrs Data heter jag som en kvarleva från ett Star Trek-chat som jag deltog regelbundet i för sisådär 15 år sedan, när min trekkergen vaknade till liv. Jag var nämligen helt begeistrad i karaktären Data från Star Trek the Next Generation, och drömde om att få vara hans "fru". Alltså blev jag Mrs Data och det hänger kvar. Jag hater Mrs Data i de flesta fall på nätet. Nu har jag förklarat det, och mer än så går vi inte in på det.

Sedan att bli kallad fröken när jag är en fru... Fy fan så oförskämt! Jag är en gift kvinna. Jag är inte min makes egendom. "Fru" är på intet sätt en ägandeform av "man". Mina döttrar är fröknar, tills de gifter sig om de väljer att göra det. Jag har gjort ett val när jag valde att bli älskade makens fru, då vill jag bli kallad det. Dessutom var det jag som friade, så jag ville VERKLIGEN bli fru. Fru är något vackert och kärleksfullt. Jag tycker om när älskade maken talar om mig som sin fru - inte flickvän, partner, regeringen, fröken eller kvinna. Jag är hans fru.

Jag älskar att vara fru. Jag älskar mitt liv sedan jag blev fru. Jag var inte så förtjust ganska lång tid under den tid jag var fröken. Så snälla - kalla mig fru. Det är på intet sätt förolämpande. Det är snarare förolämpande att inte få den viktiga delen av mitt liv erkänd.

Utdrag 2

"När rosen öppnade sig och blottade den röda masugnen innanför kronbladen och den gula sol som brann i dess mitt såg Eddie allt som spelade någon roll.
'Åh herregud', suckade Jake bredvid honom, men han kunde ha varit tusen mil borta.
Eddie såg storslagna ting och sådant som varit mycket nära att hända. Albert Einstein som barn, mycket nära att bli påkörd av en förlupen mjölkvagn när han korsade gatan. En tonårig pojke vid namn Albert Schweitzer som klev ur badkaret och var mycket nära att trampa på tvålen som låg bredvid den urdragna badkarsproppen. En Oberleutnant i Waffen-SS som brände upp en papperslapp där tid och plats för invasionen i Normandie stod uppskrivna. Han såg en man som avsåg att förgifta Denvers hela vattenförråd dö av en hjärtattack vid en snabbmatsrestaurang längs I-80 i Iowa och med en påse pommes frites från McDonald's i knäet. Han såg en terrorist med sprängbälten fastsurrade runt hela kroppen plötsligt vända sig bort från en fullsatt restaurang i en stad som kunde ha varit Jerusalem. Terroristen hade genomborrats av något så enkelt som himlen och tanken på att den välvde sig likadant över trogna och otrogna. Han såg fyra män rädda en liten pojke från ett monstrum vars hela huvud tycktes bestå av ett enda öga.
Men viktigare än något av det här var den ofantliga, samlade tyngden av små ting, från flygplan som inte kraschat till män och kvinnor som infunnit sig på rätt plats vid precis rätt tid och följaktligen kunnat ge upphov till generationer. Han såg kyssar utbytta i dörröppningar och återlämnade plånböcker och män som kommit till vägskäl och valt rätt. Han såg tusen slumpmässiga tillfällen som inte var slumpmässiga, hundratusen riktiga svar, en miljon aldrig erkända vänligheter. Han såg de gamla människorna i River Crossing och Roland som knäböjde i dammet för att få tant Talithas välsignelse; återigen hörde han henne ge den villigt och gärna. Hörde henne säga honom att lägga krucifixet hon givit honom vid Det mörka tornets fot och uttala Talitha Unwins namn vid världens ände. Han såg tornet självt i rosens brinnande innanmäte och förstod för ett kort ögonblick dess syfte: hur det sände ut sina strålar av kraft till alla de världar som fanns och höll dem stabila i tidens väldiga spiral. För varje tegelsten som hamnade på marken snarare än på något barnhuvud, för varje virvelstorm som missade husvagnsparkeringen, för varje missil som aldrig avlossades, för varje hand som hejdade sig innan den slog, fanns Tornet.
Och rosens låga, sjungande röst. Sången som lovade att allt kunde gå väl, att allt kanske skulle bli väl, att alla tänkbara ting kanske kunde bli som de borde.
Men någonting är på tok med den, tänkte han."

Vargarna i Calla - Stephen King

Utdrag

"Här finns ja," sade rösterna. "Här finns du får. Här finns den tursamma vändningen, det lyckosamma mötet, febern som bröts just före gryningen och lät ditt blod svalna i ro. Här finns önskningen som slog in och den förstående blicken. Här finns det vänlighet som du fick och och lärde dig skänka vidare. Här finns det förnuft och den den klarhet du trodde gått för alltid förlorade. Här är allt som det ska."

"Vargarna i Calla" Stephen King

Bokcirkeln, tredje träffen

Nu börjar vi nästan bli cirkulära på riktigt, idag var vi 4 som samlades hemma hos H för att diskutera hennes bokval "1222 över havet" av Anne Holt. Nästa träff blir vi 5 och då ÄR vi en cirkel. Men det finns plats för fler om någon är intresserad...



"1222 över havet" utspelas vid Finse högfjällshotell i Norge. Mitt under en begynnande snöstorm spårar ett tåg ur i närheten av hotellet, och alla ombordvarande på tåget evakueras till hotellet. Även de i den mystiska extra vagnen. Bland passagerarna finns Hanne Wilhelmsen. Hon arbetade tidigare hos Oslopolisen, men efter att ha skottskadats i tjänsten och blivit förlamad, är hon nu på väg till sjukhus i Bergen för att träffa medicinsk expertis.

Redan första natten på hotellet mördas en av passagerarna och Hanne blir mot sin vilja indragen i mordfallet. Samtidigt rasar en av de värsta snöstormarna i mannaminne utanför hotellet, och de blir helt avskurna från övriga världen.

Det här är en lättsmält deckare. En av cirkelns deltagare lyckades klämma den på en enda dag!
Den gav lite Agatha Cristie-känsla. Flera av oss drog paralleller till "10 små negerpojkar" (eller "Så var de bara en" som jag sett att den heter numera).
Ingen av oss hade läst någon av Anne Holts tidigare romaner, så Hanne Wilhelmsen var en ny bekantskap för oss. Man kunde kanske känna av ibland att man inte kände karaktären, det pratades om saker som antagligen hänt i tidigare böcker, på ett sätt som gjorde att vi lämnades undrande, men som den trogne läsaren säkert redan känner till. Som hur Hanne hamnade i rullstolen, hennes familjesituation, tidigare kollegor och fall.

Betygen var spridda den här gången, från 2,5 till 3,5. Medelbetyget blev således återigen 3.

Vi håller oss kvar både i genren och i Norge. Nästa bok på tur blir "Mörkermannen" av Unni Lindell.