Glad påsk!

Ät mycket godis! 

Glad påsk önskar Mrs Data med familj.

FredagsFilmen: Jesus Christ Superstar

Jag hade såpass roligt med mitt filmtema under mars månad att jag funderade på hur jag skulle använda det igen, utan att för den skull göra det här till en filmblogg. Eftersom jag gillar alitterationer bestämde jag mig för följande - FredagsFilmen. Här kommer jag ta upp filmer jag rekommenderar, men även filmer jag är nyfiken på. Sådant som är på gång som jag vill se eller sådant som funnits ett tag och som jag ännu inte sett fastän jag vill. Det kommer handla om film helt enkelt.

Den här fredagen är det ju inte vilken fredag i högen som helst, utan det är långfredag. Vad passar då bättre än att tipsa om en film om Jesus? Ingenting tror jag nog. Funderade ingen lång stund innan jag bestämde att det skulle bli rockoperan "Jesus Christ Superstar" från 1973.

Filmen handlar om Jesus sista vecka i livet, och jag antar att jag inte behöver säga så mycket mer om handlingen än så. Det här kan vi. Det börjar med Jesus intåg i Jerusalem och slutar med korsfästelsen, vilket gör den till en utmärkt långfredagsfilm. Det intressanta är att Judas får en ganska stor roll i det här passionsspelet, det handlar inte enbart om Jesus utan man får ganska tätt följa Judas och hans besvikelse över Jesus och hur han tar beslutet att förråda honom. Parallellt med Judas inre kamp får vi även inblick i Jesus ångest över vad som komma ska.

Nu var det ganska länge sedan jag såg den här filmen senast, så mitt minne kanske är lite suddigt. Minns dock att jag har svårt att inte fälla en eller skitmånga tårar när jag ser den här. Jag tycker skådespeleriet är fantastiskt och framför allt då Ted Neely som Jesus och Carl Anderson som Judas gör fantasiska rollprestationer här. Musiken är skriven av Andrew Lloyd Webber (som jag skulle kunna skriva ett helt hyllningsinlägg om) med sångtexter av vapendragaren Tim Rice. Det kan liksom inte bli fel.

Game of omotiverad sexscen

Nej. Nu fick jag nog. Jag har försökt i ganska många avsnitt nu att tycka att "Game of thrones" är bra, men det går baske mig inte. Kanske att jag är aningen intresserad av att läsa böckerna, men mer blir det liksom inte.
Förra veckan avstod jag att titta helt och hållet och läste istället. Missade tydligen när den jag tyckte allra minst om fick en krona av smält guld (som har ovanligt låg smältpunkt, ber min vän Penko att få påpeka) men i övrigt tror jag inte jag missade något vidare värst eftersom jag inte hade några problem alls att hänga med i kvällens avsnitt. Och ikväll slog det mig att det finns ingen karaktär i den här serien som jag bryr mig om. Ingen. Jag skiter fullkomligt i dem hela högen. Bara det är ju en anledning att inte titta mer.

Jag har även stört mig något så ofantligt på dessa sexscener som är genom hela serien. Även i scener där det absolut inte finns något behov av det kan det gärna få trippa förbi någon ung barbröstad kvinna som kan visa tuttarna. Eller så kör vi lite omotiverat naket i horhuset samtidigt som vi talar om något som antagligen varit en tankeprocess i böckerna.

Ikväll fick jag se porr. I fyra minuter satt nämligen en av karaktärerna (som jag inte ens har orkat bry mig om vad han heter) och pratade om sitt med två horor som hade sex med varandra. Rätt så grafiskt och utdraget. Så grattis HBO och SVT. Där förlorade ni en tittare.

Det "roliga" i det här är att i det efterföljande snackisprogrammet om serien så talades det om hur väldigt omotiverad den där sexscenen är - genom att visa den en gång till! Det är sånt här som får mig att vilja låta bli att betala min tevelicens.

Veckans favoritlåt

Jag påstår icke att jag är snabb, tydligen är låten från 2009. Ingen video har den heller, men det gör den ju knappast sämre.

Hur det kommer sig att den är min favorit just nu? Jo - älskade maken åkte på konsert till hufvudstaden med fyra musikaliskt likasinnade för ett tag sedan (Front242 - jag stannade gladeligen hemma). När dessa likasinnade åker bil tillsammans bränns det skivor en masse att lyssna på under färden, den här gången var inget undantag. Bland annat hade vännen G (han som borde bli professor i film) blandat ihop en skiva där den här lilla trudelutten ingår och jag får inte nog. Varje gång vi åker bil numera slänger jag in den i spelaren och njuter i 4 och halv minut.

"Symmetry" alltså, med Little Boots som här får sånghjälp av Phil Oakey - han den där från Human Leauge.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt det hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att det skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

- Karin Boye