Plejaderna pratar om en kanin med en speciellt namn

Nu var det ett himla bra tag sedan Plejaderna träffades för att dissekera "När gud var en kanin" an Sarah Winman (vald för sin skojiga titel), och några dagar sedan jag lyckades läsa ut den. Inte för att vi vid det här tillfället pratade så rasande mycket bok, då vi var ganska decimerade och disciplinen för att läsa ut den här boken hade varit sådär. Varför det blivit så kan jag inte riktigt svara på för boken var ju lättläst och så, men kanske inte så upplyftande direkt. Det var liksom inte förstahandsvalet att läsa den här om man hade en stund över, kan man väl säga.

Bildkälla AdLibris

Boken handlar om Elly och hennes milt sagt udda familj. Hon bor med sin mamma och pappa och sin bror Joe som hon älskar mer än någon annan. Och så gud då, kaninen. Hennes bästa och enda vän Jenny Penny bor med sin alkoholiserade mamma och hennes pojkvän som byts ut med jämna mellanrum. Med i bilden finns också Ellys faster, skådespelerskan Nancy.
Boken har två avstampsår, 1968 när Elly föds och 1995 när hon återfår kontakten med Jenny Penny efter att den brutits i deras barndom.
Det händer massor i den här boken, men samtidigt ingenting alls. Det handlar väldigt mycket om relationer och kärlek till andra människor, syskon, föräldrar, vänner, partners. Det är Elly som berättar historien men samtidigt känns det väldigt mycket som att hon ser allt utifrån, som att hon inte alls är delaktig fastän att hon är mitt i det som händer.

Och det är kanske här problemet ligger, det känns lite konstlat och oäkta i mitt tycke. Det antyds en massa som aldrig blir bekräftat eller besvarat och ibland blir jag galet irriterad på ett sådant berättande och i det här fallet är det så.

Från början, när Plejaderna hade sin träff, kände jag att mitt betyg skulle landa på 3,5 men vet ni vad - jag sänker det. Mitt personliga betyg på "När gud var en kanin" blir en tvåa. Plejadernas medelbetyg hamnar på 2,75.

Och så en liten undran... Kaninen i den här boken heter alltså Gud. Det är kaninens namn. När jag gick i skolan fick jag lära mig att man skrev namn med stor bokstav i början. Varför står det då genomgående gud i den boken och inte Gud? Liten detalj som störde mig obeskrivligt mycket.

Saker man kan göra om det är jobbigt

Saker man kan göra när man känner paniken krypa inpå en:

• 7/11: andas in och räkna till 7, andas ut och räkna till 11.
  Andas så tills paniken släpper, tappar du räkningen så börja om.
• Krama en isbit i handen.
  Extra bra om man har tendenser till självskadebetende. Det gör nämligen ont att hålla den där isbiten och när man självskadar sig är det den fysiska smärtan man vill åt, något som matchar den psykiska smärtan.
• Har du någon hos dig, be om hjälp om du kan.
  Det kan vara en kram, hålla handen, bara sitta där och andas bredvid dig. Här är det bra om personen i fråga känner till problemet och vet att det ofta är bäst att bara finnas där. I varje fall jag föredrar om personen i fråga inte pratar eller försöker trösta mig. Det måste ut - håll bara om mig.
• Det är okej att gråta.
  Faktiskt mer än okej. Ibland kan det till och med vara bättre att trigga igång gråten än att drabbas av en fullskalig panikattack. Har du någon tear jearker-låt? Spela den. 

Det här är några av de knep jag använder mig av. Vissa har jag lärt mig på egen hand, andra har jag lärt mig genom mina kuratorssamtal. 

Kom ihåg att du är viktig. Alla är älskade av någon.

Soundtrack of my life

Marianas trench - Porcelain

You thought by now

You'd have it figured out

You can't erase the way it pulls

When seasons change

It hurts sometimes

To find where you begin

But you are perfect porcelain

The slow and simple melody

Of tears you cannot keep from me

It's alright if you don't know what you need

I'm right here when 

You need someone to see

It's not speak 

Or forever hold your peace

It's alright to take time

And find where you've been

You are perfect porcelain

The slow and simple melody

Of tears you cannot keep from me

It's alright if you don't know what you need

When your heart releases

You won't fall to pieces

You'll let those old diseases lie

And your heart releases

You won't fall to pieces

And your breath comes crashing in

Like perfect porcelain

The slow and simple melody

Of tears you cannot keep from me

It's alright if you don't know what you need

(För idag är det en sådan dag.)

Nu gråter jag riktiga tårar

Någonting som gör ont i mig, ända in i själen, är när någon jag beundrar går bort. Om denne person dessutom går bort lång innan hans (hennes) tid var kommen så gör det ännu ondare. Och nu har det hänt igen.

Philip Seymour Hoffman har hittats död, 46 år gammal och efter ett långvarigt drogmissbruk. Ingen dödorsak är så klart ännu känd, men man har väl sina misstankar.

Bildkälla Slopklatkla

Bilden här ovan är från filmen "Capote" och ska ni bara se en film med honom så låt det bli den (även om han är sevärd i ungefär allt han varit med i fast jag är inget stort fan av "The Big Lebowski"). Han är fantastisk i den och vann en Oscar för den 2006.

R.I.P. Philip Seymour Hoffman 23 juli 1967 - 2 februari 2014

Säsongssammanfattning: American Horror Story - Coven

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Sädär ja, så var tredje säsongen av "American Horror Story" slut, den som fått undertiteln "Coven". 

Den utspelar sig, som titeln syftar på, bland häxor på en särskild skola för dem i New Orleans, i en coven helt enkelt. Hit kommer Zoe när hon på ett mycket olyckligt sätt fått veta att hon är en av häxorna som härstammar från de vida kända häxorna i Salem. På plats finns redan Madison, Queenie och Nan som är elever på skolan, samt Cordelia som är rektor. Någon som borde finnas på plats är Fiona, regerande supreme som borde utse sin efterträdare. Och det är ungefär den frågan som ställs hela säsongen, vem är nästa supreme?

Favoritavsnitt: 3x1 "Bitchcraft". Det börjar bra kan man väl säga. Mycket som händer och etableras.
3x5 "Burn, witch. Burn". Och här var det zombies. Varsågoda.
3x9 "Head". En inte helt snäll avslutning innan serien gick på julpaus. Här händer det grejer kan man säga, särskilt när häxjägaren Hank löper amok.
3x13 "Seven wonders". Säsongsavslutning som ger mersmak. Man vill gärna se hur det ser ut 10 år i framtiden. Det här avsnittet fokuserar framför allt på att utse nästa supreme, och vi får veta hur det går för våra häxor.

Favoritkaraktär: Zoe faktiskt. Bestämd, snäll, omtänksam men tar ingen skit. Dessutom med min favorit Taissa Farmiga som återvänder till AHS efter en säsongs frånvaro.

Favoritpar: Zoe och Kyle. Fastän att det är lite Frankenstein över honom.

Bäst i säsongen: Den storyline jag uppskattade mest var nog den kring Misty Day, även om hon inte var den karaktär som låg mig närmast. Lite ledsen i ögat över henne faktiskt.

Värst i säsongen: Jo, jag vet att det heter American Horror Story. Men ibland blev det lite väl släbbigt för mig. Som i äckligt, blodigt och gore. Mer illamående än skrämd.

Övriga kommentarer: Det här tycker jag var den bästa säsongen. Hittills. Det är klart med en fjärde säsong, men vad den ska handla om är inte klart än. Det hintas om både mytologi och cirkus, bland annat. Jag hoppas på cirkus faktiskt. Det vore inte dumt om det skulle utspela sig på en sådan där freak show-cirkus. Kan vara bra skräckigt känner jag.