Känner mig arg, del 2

Lade ut det här inlägget på mitt Facebook-flöde för en stund sedan. Känner mig ganska osugen på sociala medier just nu.

Så här är det - allt det jag befarade med Facebook innan jag gick med har infriats och just nu är jag här av tre anledningar: för att spela vissa spel, för att hålla koll på gymnasieåterträffen och för att se om något händer i vissa grupper jag är med i. 
Jag är trött på att de inlägg jag skriver peppras med kommentarer som ska vara "roliga" eller som skrivs utan att personen som skriver tänkt med hela hjärnan först. Man kan vara snäll. Man kan låta bli att få andra att känna sig dumma och utpekade. Man kan vara en medmänniska. 
För er som inte vet kan jag berätta att jag de senaste åren tampats med en förbannat jobbig depression med panikångest, social ångest och väldigt dålig självkänsla. Jag har gått i terapi i lite mer än ett år för att få bukt med det och har nu haft ett halvår där jag nästan mått bra och börjat känna igen mig själv igen. Så kommer då vissa kommentarer som triggar igång mig igen, och när jag skriver triggar så menar jag det verkligen. Jag får hjärtklappning, adrenalinpåslag, andningsproblem och hela baletten. För att någon som kunde ha tänkt efter lite skulle vara rolig på min bekostnad.
Era "roliga kommentarer" hjälper till att öka min ångestproblematik.Just nu är jag så innerligt glad att jag har lagt ner så pass mycket arbete på min mentala hälsa som jag har gjort för annars hade jag snart varit tillbaka på ruta ett igen. Nu har jag i varje fall verktyg för att ta mig igenom och vidare, men det vore så mycket trevligare om jag inte skulle behöva använda dem. Om jag kunde få slippa göra andningsövningar för att någon ville få en billig poäng på min bekostad.

Känner mig arg

Alltså - det är för jävla synd att man inte kan stänga av kommentarer på Facebook. För just nu sveper det tydligen en våg av idioti i mina inlägg. "Roliga" kommentarer som inte är roliga utan bara jävligt triggande för mig. Och vet ni - jag har inte riktigt lust med att ta det. Har inte riktigt lust med att känna ett halvårs bra mående och ett års terapiarbete försvinna ner i avloppet.

Så här känner jag för Facebook och de där som tycker de är så roliga hela tiden:

Sagt av Mickey Milkovich i "Shameless" men jag kunde inte hålla med mer.

Och ja - jag stänger ner mitt kommentarsfält på det här inlägget.

Ute på vift

I förrgår kom jag hem från en fyra-dagarsresa i min mammas fotspår. Och eftersom hon är uppväxt på landsbygden i Dalsland var det dit vi begav oss. Mamma var med som ciceron, och vi hälsade på alla mostrar och morbröder vi kom åt. 

Bered er på bildspam för nu kör vi!

Hårda bud i Mellerud. Älskade maken hade väldigt roligt åt den här skylten så den blev förevigad. Det var ungefär så här spännande det blev i Mellerud.

För mig var en av höjdpunkterna på resan att besöka kyrkogården. Det låter kanske konstigt, men eftersom jag aldrig träffade mina morföräldrar så är det alltid lite högtidligt och speciellt att besöka deras gravar. I den här kyrkan gifte sig dessutom mina föräldrar. Tyvärr var den låst så jag kunde inte kika inuti den, men jag har varit inne i den förut och den är väldigt vacker. Just den här byggnaden är daterad till 1600-talet, men kyrkan har anor ända från 1200-talet.

Så här vackra vägar åkte vi på i Dalsland. När vi åkte dit som barn vände sig alltid min mamma om när vi passerade gränsen mellan Värmland och Dalsland och sa till oss i baksätet: "Se nu barn så vackert det är här." Jag håller faktiskt med henne.

Vi övernattade tre nätter hemma hos min morbror som bor på landet utanför Brålanda med två hönor en en fotälskade katt vid namn Svante. Här är han på fotjakt under köksbordet, det är mina fötter som är offret.

Andra dagen åkte vi till Håverud för att åka en resa längs med Dalsland kanal. Så här vackert är det där.

Många slussar blev det under dagens lopp, och det här var den första. Chilipojken var på slutet så uttråkad att han funderade på att hoppa överbord, men vi andra hade en trevlig och meditativ resa.

Håverud är berömt för sin akvedukt, byggs på 1860-talet. Självklart åkte båten över den. When in Håverud liksom.

Undrar ni om det var trångt? Det var det. Här låg dessutom en väntande båt lite i vägen så "vår" båt fick dras förbi med rep. Kaptenen var inte glad...

Vissa slussar var i två nivåer när man tog sig uppför kanalen. Det skvätte bra när slussluckorna öppnades.

Dalslands kanal har bara 12 kilometer grävd kanal, allt annat är naturliga vattendrag och sjöar. Med tanke på hur rakt och fint det var just här misstänker jag att det här är en av de grävda partierna. Den gick mellan två slusslås. Killen till höger var vår hopp-i-land-kalle som säkrade båten och öppnade slussluckor och så.

Alltså - jag älskar kossor. Så jag blev inte ett dugg ledsen över att min morbror hade grannens kossor på besök i en av sina hagar. De var dock inte särskilt imponerade över mitt fangirlande. Som synes.

Dagen då mina allergier började leva rövare med mig och värmeböljan slog till på riktigt, var vi i Trollhättan. Älskade maken och Chilipojken besökte Saab-museet medan vi tjejer gjorde stan. Och jag fick veta att det var väldigt nära att jag hade blivit Trollhätte-bo. Mamma bodde här när hon och pappa förlovade sig och pappa sökte jobb där som han inte fick. Det var kanske tur det för annars hade jag inte träffat älskade maken. Ett "tänk om" som heter duga.
Jo, och så såg vi någon som testade vattentemperaturen med tån.

Syns det att jag mår ganska pestigt? Det här solgasset är inte alls bra för min vampyrbränna.

Nä jag är inte gravid, jag är lite tjock bara. Och så står jag på en sten ute i Vänern. Vi besökte Hjortens udde som hade hört var värt en omväg och det var den. Gillar att man inte ser land på andra sidan. Visar verkligen vilken rackarns stor sjö Vänern är.

Mer än så här badade jag inte. Dels hade jag ingen baddräkt med mig, dels var det så kallt att fötterna domnade. Kändes inte som en superbra idé att doppa hela kroppen då.

Det finns en fyr vid Hjortens udde också. Som synes.

Ostindiefararen var på väg upp till Vänern, det fick vi höra från dag ett men vi missade den hela tiden. På resan hem tittade vi dock in till Vänersborg en sväng. Vi hade hört rykten om att skeppet skulle ligga för ankar där några dagar för att masta påoch se - det gjorde det! Så nu har jag sett Ostindiefararen två somrar i rad. Förra året låg den i Göteborg när vi fräste förbi den med Paddan.

Årets slott blev Läckö slott. Mycket vackert och berömt för bland annat sina trädgårdar. Jag kan rekommendera en matpaus på Stallet, jättegod lite lättare mat och en Läckökringla jag önskar att jag hade köpt med mig några ex av.

Slottsgården. Det förbereddes scen för en "lättsam opera" som skulle ha premiär senare den här månaden. Om ni undrar vad trägrejen längst fram är.

Ett par bilder från den jättevackra trädgården. Här var inte jag med för min allergimedicin hade helt upphört att fungera här och jag mådde så dåligt att jag ville gråta. Var tvungen att hålla i mig i slottsväggarna för att inte ramla omkull när jag nös. Jag smällde iväg ett paket näsdukar den här dagen.

Jag hade dock bett älskade maken att ta några bilder så att jag kunde få en aning om hur fint det var. Typ så här fint.

En sista bild då. Vad är det här för konstig utbyggnad på slottet kan en undra? Går man den guidade visningen får man veta. Det är dasset. Man sket rätt ut i det fria helt enkelt. Renligheten har gått framåt tackålov.

You look disgusting

Nyss hemkommen från några dagar där jag vandrat i min mors fotspår i Dalsland och Västergötland. 

Allergierna formligen exploderade samtidigt som värmen kom och jag har haft det riktigt jobbigt med attacknysningar, andnöd och rinnande ögon. Då känner man sig inte så vacker kan vi väl säga. Och så trillade jag på den här videon igår och blev lite ledsen. Som att det inte rinner ur mina ögon ändå liksom, nu började jag grina också.

För en som mig som fått höra sådana här kommentarer under min uppväxt, minus att jag slapp hudåkomman acne, så känns det här i hjärtat. Jag har tidigare uttryckt glädje över att jag inte växte upp med sociala medier. Den anonymiteten den bjuder på lockar fram många troll och tyvärr finns det de som inte orkar med de elaka kommentarer som vissa anser att de har tillåtelse att vräka ur sig när de gömmer sig bakom ett användarnamn. Jag är själv osäker på om jag hade funnits kvar om sociala medier funnits när jag växte upp, men det där är ett sådant där "om" som det känns bäst att inte fundera på alltför mycket.

Men - det är en sak jag vill påpeka lite extra från just den här videon. Det är de påståenden som kommer om att man inte kan lite på tjejer med make up, att man får "trust issues" av att tjejer sminkar sig, att det är falsk marknadsföring. Vet ni vad - de allra flesta sminkar sig för sin egen skull. För att det är kul, för att man vill känna sig söt, för att man vill dölja sin acne, eller ett ärr eller ett födelsemärke, för att man har ett intresse.
Om du tror att mina röda naglar och mina guldfärgade ögonlock är naturliga så... Alltså, jag är ledsen - men i så fall är det inte mig det är fel på utan din intelligens.
Dessutom kan mitt sminkade ansikte aldrig vara falsk marknadsföring för jag är ingen handelsvara. Jag marknadsför inte mig själv för ditt nöjes skull, för att du ska peta och bedöma och ha rätt att kommentera mig, mitt utseende och min kropp. Jag sminkar mig för att jag vill. För att jag vill känna mig lite extra söt någon dag. Och det har jag rätt till. För den enda som har rätten att bedöma och kommentera mitt utseende är jag själv. Min kropp och mitt utseende är mitt - inte ditt, för jag är ingen vara. Alltså kan jag aldrig någonsin syssla med falsk marknadsföring när jag sminkar mig.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

För att pricka av punkten "en bok din mamma rekommenderat" fick jag läsa deckare. Mamma är nämligen förtjust i sådana och särskilt förtjust har hon varit i Mons Kallentofts deckare om polisen Malin Fors.

Jag valde bland dem och det kanske inte var den smartaste idén jag någonsin haft att läsa den femte boken i serien först, för det känns att det har hänt saker i Malins liv som jag inte vet om men som jag antas veta om. Brottet som ska lösas i "Den femte årstiden" är det inga problem att hänga med i alls, och det var riktigt spännande stundtals. Och det är inte så att man inte fattar ett dugg om Malin och hennes kollegor för det förklaras ändå, men kanske lite mer i förbifarten och inte så ingående. Man hade säkert känt alla inblandade om man läst de andra böckerna först, men det är inte nödvändigt. Om jag ska vara kortfattad om den saken...

Bildkälla Goodreads

En dag i maj hittar en barnfamilj ett kvinnolik i skogen utanför Linköping. Liket är välbevarat och bär tydliga spår av tortyr. Polisen Malin Fors ser likheter med Maria Murvall, en kvinna som sitter okontaktbar på ett sjukhem efter att ha hittats med liknande skador flera år tidigare. Malin, som länge arbetat med Marias fall är fast besluten att få veta vad som har hänt kvinnorna, oavsett vart sanningen kan föra henne.

Det var ett bra driv i texten och det var lätt att läsa och mer än en gång hamnade jag i bara-ett-kapitel-till-tänket. Deckare är inte en favoritgenre för mig så det får väl räknas som ett gott betyg. Jag gav för övrigt boken 3/5 i personligt betyg. För även om jag tycker det var bra driv i boken så känns det som vanligt med deckare när det kommer till slutet - snabbt och lite undanröjt på något vis, som att man bara har velat få storyn undanstökad. Och det är ju lite synd på en förhållandevis bra uppbyggd historia att det känns som att intresset tappats på slutet.
Även här delas dessutom uttryckssättet med flera av de medverkande. Jag kan köpa de korta, nästan avhuggna meningarna hos en eller ett par av de som talar. Det blir nästan lite som poesi emellanåt och det hade passat utmärkt när den avlidna kvinnan kommer till tals, men när alla tänker på samma sätt blir det lätt lite jobbigt efter ett tag - det blir svårt att hålla isär vem som är vem till och med.
Lägg därtill till att jag hittade tre fel som känns väldigt onödiga. Sådana där som kunnat lösas om man tänkt till lite eller googlat. Eller korrekturläst ordentligt. Ingenting som störde berättelsen i sig, men det störde mig. Innerligt.

En bildörr öppnas på en grusplan framför en stor, gotisk villa omgiven av träd där vinden dansar genom täta lövverk.
Kvinnan som förs in i bilen är drogad. Någon har satt en kanyl i hennes arm och sprutat in ett medel som ska göra henne lugn. 
Hennes handleder bär märken efter kedjorna som hållit henne fängslad vid en vägg.
En svart väska med använda sedlar byter händer.
Bildörren stängs.
Bilen åker nerför en asfalterad gata, försvinner bort i ett okänt landskap där ett vatten ständigt skiftar utseende i ljuset. Sedan fortsätter bilen in i en främmande årstid.
Ett rum väntar på den unga kvinnan i den årstiden.
Rummet är skoningslöst.
Ett rum skapat av mörker och ljus.
Ett rum utan känslor.
Ett rum där döden och livet saknar skiljelinje.
Det rum där människan lyckas glömma att hon är människa.