Säsongssammanfattning: The Knick, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Trots att jag inte alls tycker om att se blod, insidan på människor eller sprutor så är det någon del av mig som ohjälpligt dras till sjukhusserier. Eftersom jag dessutom gillar historia så blev jag enormt nyfiken när jag hörde talas om tv-serien "The knick".
Serien tar sin början år 1900 på sjukhuset Knickerbocker, The Knick i folkmun, i New York. Här får vi möta läkare, sjuksköterskor, socialarbetare, nunnor, ambulansförare och patienter som i vilken sjukhusserie som helst ungefär. Jag har sett den beskrivas som "Grey's anatomy" i den moderna medicinens begynnelse.
Det är kryddat med kärleksintriger och rasmotsättningar, medicinska framsteg och människoförfall.
I seriens början tillträder John Thackery som chefskirurg på The Knick, och får motvilligt acceptera Algernon Edwards som sin andreman - en färgad man!
Serien bygger delvis på verkliga personer och mycket på äkta medicinska upptäckter och experiment, men det är ingen based on a true story utan fiktion.
I huvudrollen som John Thackery ser vi Clive Owen och för regin står Steven Soderbergh.

Bildkälla Knightleyemma

Favoritavsnitt: 1x01 "Method and madness" Pilot/presentationsavsnittet går inte av för hackor. Det börjar direkt med en ganska blodig operationsscen och ett självmord.
1x09 "The golden lotus" I sin jakt på kokain begår Thackery ett brott. I efterdyningarna av upploppet vacklar sjukhuset på ruinens brant.

Favoritkaraktär: Jag är lite svag för Bertie faktiskt, som är så godhjärtad och lite naiv och vill så väl. Och Lucy med sin blå cykel gillar jag också. Ibland tokgillar jag Thackery, trots sitt kokainberoende, men så går han och blir rasistisk - igen! - och jag blir sur på honom.
Och som alltid gillar jag underdogen, i det här fallet Algernon.
Kan jag bara säga att hela ensemblen är min favorit, för lite så är det.

Favoritpar: Jag gillade Algernon med Cornelia men det var ju dömt att gå åt fanders med tanke på deras olika pigmentering...

Bäst i säsongen: Det är väldigt autentiskt och snyggt gjort med allt från den medicinska utrustningen till kostym. Och jag gillar att man får se motgångarna så väl som framstegen - det kunde ju inte gå jättebra på en gång liksom.

Värst i säsongen: Jag tycker som sagt att det är otäckt med blod och slafs och slamsor och sådant förekommer det rikligt av. Ingen serie att sitta och äta till, kan vi väl säga. Det känns ju bra att läkarvården har gått framåt - typ.

Övriga kommentarer: Det finns hittills två säsonger av "The knick" på 10 avsnitt vardera. Jag vet inte om det är en tredje säsong på G, men jag hoppas det. Serien har inget slutdatum på IMdb än i varje fall.
Jag har läst rubriker om att Steven Soderbergh vill ha 6 säsonger av serien, men mer än så vet jag inte eftersom det var spoilervarning på artikeln och här känner jag att jag vill hålla mig hyfsat spoilerfri.

Säsongssammanfattning: Shadowhunters, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Till att börja med - nej jag har inte läst böckerna som den här tv-serien är baserad på.

Har man sett filmen "The mortal instruments" från 2013 så känner man dock igen sig, även om man såklart kan gå in mycket djupare i karaktärer och handlingar när det kommer till en tv-serie. Filmen, som var tänkt som en första bland fler, floppade också - det är därför det bara blivit en.
I handlingarnas centrum står Clary Fray, en ung kvinna som levt sitt liv ovetandes att hon är en Shadowhunter, en människa med änglablod som är menad att hjälpa mänskligheten att besegra demoner. När hennes mamma kidnappas tar hon hjälp av sin bästa vän Simon och tre shadowhunters - Jace, Alec och Isabell - för att hitta henne och rädda henne från den onde Valentine Morgenstern, som visar sig vara hennes far.

Likheter med Harry Potter säger ni? Jo - de finns där. Som i den övernaturliga världen som är dold för människorna, den ondskefulle mannen med storhetsvansinne, en huvudperson som varit ovetande om sitt ursprung. Cassandra Clare, som skrivit böckerna, började med att skriva Harry Potter fanfics - och det märks.

Bildkälla Her campus at Notre Dame

Favoritavsnitt: 1x07 "Major Arcana" Clary, Jace, Alec och Isabelle söker desperat efter the mortal cup. Under tiden tror Simon att han håller på att förvandlas till vampyr. Simon är helt underbar i det här avsnittet - underbart skådespelat av Alberto Rosende.
1x12 "Malec" Jace och Clary försöker förlika sig med det de fått veta om sitt förflutna. Det närmar sig bröllop mellan Alec och Lydia, något som Magnus är olycklig över.

Favoritkaraktär: Beror på vilket avsnitt det är. Aldrig Clary dock. Jädrar vad jag tycker hon är tråkig. Illa med tanke på att hon är huvudpersonen, men jag finner mina glädjeämnen i bikaraktärerna.
Men troligen Magnus, bara för att.

Favoritpar: Magnus och Alec = Malec. *hjärtögon* Deras relation har blivit lite av varför jag ens tittat på den här serien.

Bäst i säsongen: Förutom det självklara - kyssen - så tänker jag mycket på Simon och hans reaktion när han insåg att han höll på att bli vampyr. Jag drog en hel del paralleller till sexuellt utnyttjande, date rape, där. Bland annat i hur han skuldbelägger sig själv, men även i hans förtvivlan över att inte bli trodd och hörd. För Clary finns inte där för honom då, vilket i slutändan beseglar hans öde. Det var så utomordentligt bra berättat.
Dessutom gillar jag verkligen att serien inte är så vittvättad, här finns det färgade människor - precis som på riktigt. Och det finns andra sexualiteter än den heterosexuella så kallade normen. Även här helt underbart berättat, bland annat om Alecs kamp för  att bekräfta sig själv och våga stå för vem han är och vem han älskar.

Värst i säsongen: Tycker innerligt illa om föräldrarna Lightwood, särskilt Maryse som är så jädra ängslig för vad andra ska tycka och tänka - på bekostnad av hennes barns välmående. Jädra homofober...
Sedan tycker jag som sagt att Clary är trist och tråkig. Hennes relation med Jace är liksom *gäsp*. Hittar noll kemi där. Men hon är ju duktig på att använda sina ansiktsmuskler. Hela. Tiden.

Övriga kommentarer: Egentligen är det här inte en bra serie, även om den har sina stunder. Den är ganska förutsägbar, replikerna känns ofta stolpiga, fight scenerna ses bäst bakom en skämskudde och många av skådespelarna är så stela och tråkiga att jag egentligen borde ha tappat intresset tre avsnitt in. Men så dök Magnus Bane upp och började flirta med Alec och Alec log!?! Och Simon blev vampyrtuggad och lite angstig!?! Och Isabell visade sig ha annat än perfekt läppstift och tajta kläder!?! Och där någonstans började det bli intressant.
Men ja - jag ser mycket på "Shadowhunters" för att få se Malec. De intressanta berättelserna ligger inte hos huvudkaraktärerna utan hos birollerna. Det skulle gärna få komma en Malec spinoff så kunde jag titta på den istället. Och Simon. Malec kan adoptera Simon! Yes!

Bildkälla Shipping wiki

"Mr. Darcy's diary" av Maya Slater

Ibland kallas visst den här boken för "The private diary of Mr. Darcy" men som jag har förstått det är det samma bok. Den kan ha fått en ny titel för att inte förväxlas med en annan "Mr. Darcy's diary" som är skriven av Amanda Grange, som del 1 i en hel serie om dagböcker "skrivna" av de manliga karaktärerna i Jane Austens böcker.
Här snackar vi fan fiction alltså, eftersom fan fiction är verk baserade på redan existerande material. Något som är väldigt förekommande inom litteraturen, och all annan konst faktiskt, bara man tänker efter lite.

"Mr. Darcy's diary" av Maya Slater försöker luras lite och påstår i ett litet efterord att det skulle röra sig om en autentisk dagbok som hittats och som bär på märkvärdiga likheter med Jane Austens roman "Stolthet och fördom", kanske det var så att miss Austen kände verklighetens miss Elizabeth Bennet? Och det är ju en rar tanke om man är en Austen-fangirl, som jag är, att de romantiska hjältarna och hjältinnorna man läser om en gång skulle ha levt på riktigt. Att Askunge-sagorna varit sanna. Ack ja...Vad är en bal på slottet...?

Nu är det ju inte sant - det här är en roman helt enkelt. Är man inte ett inbitet fan av Jane Austen i allmänhet och "Stolthet och fördom" i synnerhet så har man nog ingenting att hämta från den här boken. Jag däremot sitter förtjust och läser om Darcys spirande känslor för Elizabeth, och hur han försöker komma till rätta med dem och samtidigt beskydda dem står honom nära - vännerna och den älskade systern. Det är en annan och mer detaljerad synvinkel in i Darcys känsloliv och allt är inte rosenknoppar och marsipan. Det finns mörker här - sexuell dekadens, en förförd/förstörd syster, alkohol, en ambivalens inför vad framtiden bär med sig. Alltsammans uppblandat med vardagliga ting som att gå till skräddaren, beställa julklappar till tjänstefolket, middagsbjudningar och att träffa vännerna. Så ja - det är en genuin känsla emellanåt, men jag går inte på det.

Boken är skriven i dagboksform, som titeln antyder, och tar sin början vid Darcys första möte med Elizabeth och avslutas under deras bröllopsförberedelser. Det märks i detaljerna att det förekommit efterforskningar i det politiska läget under tiden dagboken ska vara skriven, då det slinker in små kommentarer om kriget och monarkin. Jag gillar det just därför att det bygger upp den där äkta känslan. Till skillnad från i originalmaterialet där inget sådant nämns för att det inte var av intresse för berättelsen eller för att inte tidsspecifera texten, så går det här med lätthet att ta reda på exakt när författaren anser att boken utspelas. *host* 1810-1811 *host*

Det kommer kanske inte som en överraskning direkt att jag gillar den här boken. Vad jag inte gillar är att min Darcy inte sitter på en pedestal utan förför tjänsteflickor och går på bordell - stämmer inte överens med min överromantiserade bild av honom kan vi väl lugnt påstå. Däremot är den klart läsvärd om man är förtrogen på originaltexten och gillar romantiska kärlekshistorier.
Mitt betyg blev 4/5. Jag har för mig att jag gav den en femma förra gången jag läste den, så lite har den tappat för mig. Något jag verkligen tyckte om den här omläsningen var annars Darcys relation med sin trogne betjänt Peebles. Läsvärd nästan bara därför.

At the ball, things were no better. To my disenchanted eye the ballroom seemed a hall of mean proportions, embellished with stucco pillars and a tinkling chandelier; a quartet of fiddlers scraped their way through the evening; a superfluity of raw young women, uncomfortable in long gloves, eager for dancing-partners, occupied the chairs. No matter: in the offending breeches I could scarcely sit down. Whenever I did approach a chair, all the matrons in the neighbourhood converged on me, seeking my opinion on Netherfield. As for dancing... I performed the minimum of courtesies with Miss Caroline and Mrs Louisa, since after all they are my hostesses; nothing would have induced me to take part in any further gambolling. Charles attempted to persuade me, crying: 'Come Darcy! I must have you dance. I hate to see you standing about by yourself in this stupid manner. You had much better dance.' I did observe that there was one prettyish girl in the room, but she smiled too much; and besides, Charles monopolized her for the whole evening. He would have foisted one of her Sisters on me. I resisted. She seemed tolerable, but not handsome enough to tempt me.

Why don't you teach your heart to feel-Dagens

Låt: "Love love" med Take That.
Outfit: Leggins, t-shirt och huvtröja från HM.
Smink: Nej.
Nagellack: Tomorrow never dies från OPI.
Frisyr: Nytvättat och hörlursnedtyngt.
Doft: Apoliva Argan and almond kroppsolja.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Ingen.
Frukost: Te, ägg och smörgåsar.
Fika: Kaffe latte och påskgodis.
Middag: Skinkstek med pommes Anna, gelé och grönsaker.
Pryl: Hörlurarna. Duh!
Träning: Om läsning räknas som träning så... Funderar på en liten kvällspromenad dock.
Kvällsnöje: Kanske eventuellt titta på "Battlestar Galactica". Ärligt talat så vill jag egentligen inte på grund av tycker det är jättetråkigt/dåligt.
Att tillägga: Söndagar är bästa dagarna att bara vegetera i ett soffhörn. Helst med en bra bok och en katt att klappa på. Som den som anas på en av bilderna.

FredagsFilmen: The Revenant

Som jag lovade igår, och det var inte ett aprilskämt, så handlar dagens FredagsFilm om "The revenant". Baserad på verkliga händelser, men självklart kryddad med en hel del osant. Särskilt som det spekulerades redan då, på 1820-talet, om huruvida Hugh Glass verkligen hade de upplevelser som påstods.

Bildkälla Northwestern College Beacon

Hugh Glass lämnas som död efter en brutal björnattack. Ensam och svårt skadad kämpar han sig till bebodda trakter, samtidigt som han försöker hålla sig undan infödda som är ute på en egen typ av jakt. Hans stora drivkraft är tanken på hämnd mot mannen som övergav honom.

Den här filmen är väldigt, väldigt brutal. Stundtals vacker med storslagna naturbilder, stundtals ömsint för den har sin vackra ögonblick. Men det är brutaliteten och kampen som levt kvar i mig. Den inledande attacken av infödingarna, björnanfallet, jägarnas framfart, hur Glass blir övergiven och all denna död. Jag blev både ledsen och berörd. Ledsen över hur det var, och ibland är, och berörd över förmågan att ändå kämpa och att ha hoppet kvar. Även om hoppet är hoppet om att hämnas begångna oförätter.

Leonardo DiCaprio fick ju äntligen gå hem med en Oscars-statyett tack vare den här rollen, och den är han väl värd. Är det här dock den bästa rollprestationen jag har sett från honom? Nej. Jag tycker han var förtjänt av den redan för rollen som Artie i "Gilbert Grape". Det känns lite som att han fick den här statyetten som en samlad belöning för sina insatser hittills, för en skicklig skådespelare är han - det kan ingen ta ifrån honom. Jag har bara sett honom vara bättre, å andra sidan är han mycket själv i "The revenant" och har liksom inget att agera mot och det - det är svårt som fasiken och så himla bra gjort av honom.

Har ni inte redan sett Leos tacktal så gör det nu. Det är både rörande och viktigt.