Veckans vego: Old rag pie

Om man läste min Dagens igår så såg man att jag till middag åt Old rag pie. Gammal traspaj? Vad 17 är det? Disktrasor eller?
Självklart är det inte det. Det rör sig helt enkelt om en översättning av grekiskans Patsavuoropita och är en paj som ursprungligen gjordes av bitar som blev över av filodeg, alltså trasor av filodeg.
Jag såg när Nigella Lawson gjorde den här pajen i ett av sina program och bestämde mig för att den skulle jag också göra minsann. Och så gjorde jag det.

Old rag pie

100 gram osaltat smör
1 förpackning filodeg, tinad
200-250 gram fetaost
2 msk riven parmesan
1 tsk torkad timjan
2 ägg
1½ dl mjölk
1msk sesamfrön
flytande honung, valfritt men rekommenderas av mig på grund av smaskens

Smält smöret och ta av det från värmen.
Lägg filodeg i en ugnsform, 20x20 cm, så att deg hänger över kanterna. Häll ca 1 msk av det smälta smöret över degen i botten av formen.
Ta en tredjedel av resterande filodeg och riv dem i remsor och skrynkla ihop dem lite och släpp ner dem i formen. Smula ner hälften av fetaosten, strö över hälften av parmesanosten och en tredjedel av timjanen. Häll över en tredjedel av smöret.
Upprepa en gång till och toppa det sista lagret med resterande deg, vik sedan över degen som hänger över formen, häll över resterande smör.
Med en vass kniv skär man nu pajen i portionsbitar, jag skar fört mitten längs med och sedan fyra snitt på tvären till åtta bitar. Nigella har en kvadratisk form och skär sin så att det blir nio bitar.
Vispa ihop ägg och mjölk och häll detta över hela pajen, strö över resten av timjanen och sesamfröna. Låt pajen vila i minst 30 minuter. Ska den förberedas långt i förväg går det bra att låta den vila i kylen.
Värm ugnen till 200 grader, grädda pajen ca 30 minuter tills den är gyllenbrun. Låt pajen vila 10 minuter, ringla sedan över honungen om du vill ha på det, eller ställ honungen på bordet och låt var och en välja själv.
Skär med en sågtandad kniv i samma snitt du skar tidigare. Servera!

Om man kisar och inte ser den där uppskurna korven på mina bilder, så är det här en utmärkt vegetarisk måltid med en god sallad till. Kan gissa att den annars skulle vara god tillsammans med charkuterier eller en bit grillad kyckling.

Min plan nästa gång, för det blir en nästa gång, är att göra dubbel sats. Så god är den. Och jag rekommenderar alltså att man inte hoppar över honungen för den balanserar upp sältan från osten så bra.

A sudden sense of liberty-Dagens

Låt: "True faith" med New Order.
Outfit: Byxa och tröja från HM.
Smink: Vacker utan spackel.
Nagellack: Let me in från A England.
Frisyr: Någonting knutigt.
Doft: James Bond 007 for women.
Smycken: Örhängen med vargar. Jag tror det är vargar i varje fall...
Klocka: Ingen av dem.
Frukost: Vattenmelon och aprikos med grekisk yoghurt, smörgås med sallad och skinka, juice och självklart te.
Fika: Te och massor av tårta. Jag ångrar den där tredje biten, men den var ju så god!
Middag: Old rag pie, sallad.
Pryl: Papperstrana. Viker så jag får ont i fingrarna.
Träning: Nej.
Kvällsnöje: "Peaky blinders".
Att tillägga: Har firat nybliven 15-åring idag, så hurra! för Mr T.

Säsongssammanfattning: Daredevil, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Har bestämt mig för att titta på lite Marvel-serier i sommar. Här ligger jag verkligen efter kan vi väl lugnt påstå. Filmerna har jag sett nästan alla, men inte en enda tv-serie. Förrän nu när jag precis klämt säsong 1 av "Daredevil".

"Daredevil" handlar om advokaten Matt Murdock som blev blind som barn när han fick giftigt avfall i ögonen när han räddade en man från att bli överkörd. Olyckan gjorde dessutom att hans övriga sinnen förstärktes, något han använder sig av när han på nätterna tar på sig en mask och bekämpar brott lite mer med knytnävarna, i hans älskade Hells Kitchen.

Bildkälla Geek culture

Favoritavsnitt: 1x10 "Nelson v. Murdock" Foggy avslöjar Matts hemlighet och är inte glad alls. I tillbakablickar får vi bakgrunden till deras vänskap.
1x13 "Daredevil" Det finns äntligen tillräckliga bevis för att fälla Fisk. Daredevil får sin kostym lagom till att han måste bekämpa Fisk man mot man när Fisk försöker fly.

Favoritkaraktär: Jag är faktiskt allra mest förtjust i Foggy, Matts bästa vän och kollega.

Favoritpar: Pass på den.

Bäst i säsongen: Parkour! Och att man får mycket bakgrundshistoria, både till Matt och till säsongens skurk.

Värst i säsongen: Alltså - jag är med på att Matt med sina förstärkta sinnen kan uppfatta var personer som andas och har hjärtslag befinner sig, men om han nu är så satans blind - hur kan han veta var alla containrar och stegar och sådant är när han springer runt och jagar folk och bilar. Reagerade på det flera gånger, att han visste exakt var stegen eller muren var så att han kunde ta sats och hoppa upp på den. Så Matt var trovärdigt blind som advokat, som Daredevil not so much, och det störde mig.

Övriga kommentarer: "Daredevil" är en Netflix-serie och de släpper ofta hela säsongen på en gång så att man ska kunna maratontitta. Den här serien är et sådant säsongssläpp och det märks. Avsnitten glider in i varandra. Det känns nästan som en enda superduperlång film.

Fredagsmys: Fruktbollar

TGIF!
Inte för att mina veckor är värst krävande, mest för att det ändå är något mysigt med fredagar. Det här att kunna koppla av lite extra, titta på en film, äta något gott.

Av anledningar ställde jag mig på vågen förra veckan för första gången på nästan ett år. Och nog för att jag visste att jag gått upp, det märks liksom på klädernas passform, men så mycket? Ingen rolig syn alls.
Så jag bestämde mig - igen - och jag bestämde mig för att ta det lugnt. Snabbfixmetoder är ingenting för mig och dömda att misslyckas i det långa loppet.

En sak man då kan göra är att äta oftare, men mindre portioner, och framför allt att äta nyttigare. Inte hoppa över mellanmålen alltså, men se till att göra dem lite bättre för hälsan. Så hur gott det än är med chokladbollar till eftermiddagsteet, är det kanske bättre med något aningen mer nyttigt. Som en boll med frukt, frön, kakao och kokos. Sådana här.

Fruktbollar

100 g torkade aprikoser
2 msk rapsolja
1 dl havregryn
½ dl solrosfrön
½ dl sesamfrön
1½ msk kakao
kokosflingor

Hittar du inte mjuk aprikoser i affären så behöver de blötläggas en stund först.
Mixa sedan mjuka aprikoser med rapsoljan till en smet. Blanda eller mixa i havregryn, solrosfrön, sesamfrön och kakao. Forma små bollar och rulla dem i kokosflingor.
Förvaras svalt.

Superlätt recept att dubbla. Aprikoserna brukar komma i 200 gramspåsar, men jag ville ha mina aprikoser i min granola också.

Och kanske varna barnen för att det inte är chokladbollar så att de inte blir superbesvikna när de sätter tänderna i dem.

"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

Jag skriver läsdagbok där jag skriver upp vilka böcker jag läst, vilket betyg jag gav dem och lite kort om vad jag tyckte om boken. Ibland - om en bok berör mig extra mycket - så ritar jag en liten sol kring betyget. "Ljuset vi inte ser" fick en sol.

Bildkälla Goodreads

Marie-Laure bor med sin pappa i Paris. Hon har nyligen blivit blind och tolkar världen med ljud, dofter och beröring. Hennes pappa snidar tredimensionella kartor av hennes omgivning för att hon ska kunna orientera sig.
Werner bor med sin syster på ett barnhem i Tyskland. Han drömmer om ett liv där han inte ska behöva jobba i kolgruvan som tog hans pappas liv. Han vill bli radiotekniker. Det enda sättet att nå den drömmen är Hitlerjugend.
När kriget bryter ut flyr Marie-Laure till den lilla kuststaden Saint-Malo, en stad dit Werner skickas på ett hemligt uppdrag. En stad som totalförstördes i krigets slutskede.

När vi bokcirklade häromsistens så tvekade bokväljaren mellan "Ljuset vi inte ser" och den bok det blev, "Vinterkriget". Den största anledningen till att det blev "Vinterkriget" är att "Ljuset vi inte ser" är en väldigt tjock bok, snudd på 600 sidor. Den är dock väldigt lättläst och har korta kapitel. Det längsta kapitlet kanske var på 10 sidor, så det går fort att läsa. Jag läste ut boken på 4 dagar, men så var den väldigt svår att lägga ifrån sig också.
Man kastas snabbt in i handlingen då boken berättas med utgångspunkt från bombningarna av Saint-Malo och sedan varvas bokens delar mellan tillbakablickar och bombningarna och dess eftermäle.

Det här är en bok som känns både hoppfull och ödesdiger på en gång. Werner särskilt ömmade mitt hjärta för då han är en av alla dessa tusentals som bara gled med i rädsla att utmärka sig och på så sätt råka illa ut. Han vet att mycket av det som sker omkring honom inte är rätt, men vad kan han göra? En berättelse om människans litenhet i det stora och hemska som sker omkring honom.
Och så har vi Marie-Laure och hennes blindhet - hur skrämmande måste det inte ha varit att uppleva ett krig på det sättet? Att inte kunna se utan tvingas att tolka sin omgivning på andra sätt, särskilt när hon är ensam.
Även bikaraktärerna är väldigt bra framställda. Särskilt tyckte jag om Volkheimer och hans trevande vänskap till Werner, och den från första världskriget krigsskadade farbror Etienne.
Boken är på samma gång spännande, rolig och andlöst sorglig. Sista 50 sidorna tog tid för mig att läsa eftersom jag var tvungen att snyta mig och torka tårarna så ofta. En bok som känns, helt enkelt.

"Ljuset vi inte ser" är kort sagt en helt fantastisk bok och jag tycker att ungefär alla ska läsa den. Låt dig inte avskräckas av att den är tjock, det går som sagt lätt att läsa den och man kommer snabbt in i handlingen.
Betyget jag ritade den där solen kring är såklart skalans högsta, 5/5.

Flera timmar senare ser han hur silhuetten av ett plan överskuggar stjärnorna när det hastar österut. Det hörs ett mjukt, svischande ljud när det passerar ovanför dem. Sedan är det borta. Ett ögonblick senare bävar jorden.
Ett hörn av natthimlen, bakom en mur av träd, strålar rött. I det flammande, fladdrande ljuset ser han att planet inte kom ensamt, att himlen vimlar av dem, och att ett tiotal av dem dyker och stiger, färdas snabbt i alla riktningar, och i ett ögonblicks förvirring känns det som att han inte tittar upp utan ner, som om en strålkastare hade riktas mot en kil av blodsprängt vatten och himlen blivit ett hav och flygplanen vore hungriga fiskar som jagade bytet i mörkret.