 |
| Typiskt fikabord när Plejaderna träffas |
Skälet till att jag valde just den här boken är enkel - jag älskar "Cabaret". Passionerat. Alltså filmen med Michael York, Liza Minnelli och Joel Grey i de stora rollerna. Den musikalen är baserad på en pjäs som i sin tur är baserad på just den här romanen/novellsamlingen med löst sammanhängande intrig. Jag har också haft den på min "to-be-read-lista" i säkert 20 år, så det var ju på tiden kan man tycka.
Jag ville verkligen älska den här boken, men ärligt talat var den stundtals jättetrtåkig. Ett stort problem är att huvudkaraktären, som fått författarens namn Christopher Isherwood för "enkelhetens skull", väldigt mycket står utanför och bara iakttar. Så heter pjäsen baserad på denna bok också "Jag är en kamera" - en mycket lämplig titel. Det är lite så det känns nämligen, som att författaren stått på avstånd och iakttagit och fångat ögonblicksbilder som han sedan visar upp för oss. Jag tycker stilen känns impressionistiskt - som en tavla som på nära håll består av prickar av streck utan något till synes sammanhang. Man måste ställa sig en bit ifrån tavlan, och kanske lägga huvudet lite på sned, för att se den stora bilden.
Det var inte alla delar av boken som var minsta lilla spännande att läsa, det var som sagt bitvis mördande tråkigt och till synes totalt ovidkommande. Lite av: det här har jag skrivit, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det så jag petar in det i den här boken. Till och med en av våra mest flitiga läsare hade svårt för den här boken, tyckte den var jättesvår att komma in i och ta till sig och hon tyckte till och med ganska så illa om den. Så gav hon också minsta möjliga betyg på den.
Själv har jag min stora behållning i bokens sjätte och sista del, där författaren/huvudkaraktären tänker tillbaka på sin tid i Berlin nu när han ska lämna staden efter några år. Han kan omöjligt stanna kvar i Tyskland när han ser nazismen resa sig och vad den gör med hans vänner. Och det är här jag tycker det blir bra på riktigt. Det är det här jag hade hoppats på med hela boken, att få den här inblicken i hur ondskan reser sig och hur det påverkar människor på riktigt. De där som Isherwood träffat på klubbarna, eller vännerna han fått genom sitt arbete som engelskalärare. Troligen dödade, vissa kanske under tortyrliknande omständigheter. Det är här boken känns in i hjärtat och tyvärr också känns dagsaktuell. Då var det judarna som fick skulden för allt, nu är det muslimerna. Annars är det väldigt mycket en känsla av att historien upprepar sig och att vi inte lärt oss ett dugg. Människan är ett glömskt och korkat djur i många fall.
Men, nu var det inte politik det skulle handla om utan en bok.
Summa summarum är att boken lämnar en hel del att önska. Den känns som att den saknar en ordentlig röd tråd, karaktärerna som beskrivs känns ibland konstiga. Man har svårt att förstå huvudkaraktärens motiv i många fall, och som sagt så finns problemet med att han bara iakttar och inte känns delaktig i handlingen. Vi saknade det där vi trodde att vi skulle få, en mer djupgående bild av vad som skedde i Tyskland i början av 30-talet, en mer ingående blick i hur nazismen fick sitt fäste. Lite en känsla av att vi blev snuvade på konfekten. Filmen "Cabaret" visar det bättre, om än mest i bakgrunden. Här är det så långt bak i bakgrunden att det är svårt att se det.
Sättet att skriva på, den impressionistiska stilen, var ändå spännande. Det är handlingen vi inte uppskattar riktigt, snarare än handhavandet. Jag skulle gärna läsa en annan bok av Christopher Isherwood, en känsla som inte direkt delades av alla, dock.
Mitt eget betyg låg länge på en tvåa, men den sista delen var helt klar värt en femma. Jag landade till slut på någon sorts medelbetyg och valde att ge boken 3,5/5. Jag gav det högsta betyget. Annars fick boken ettor och tvåor. Medelbetyget blev 2,1/5.
Berlin är en stad med två centrum - anhopningarna av dyra hotell, barer, biografer och butiker runt Gedächtniskirche, en gnistrande kärna av ljus, en strassädelsten, i stadens daskiga skymning; och så det diskreta komplexet av offentliga byggnader kring Unter den Linden, omsorgsfullt utplacerade. Utformade i storslagna internationella byggnadsstilar, kopior av kopior, hävdar de vår status som huvudstad - ett riksdagshus, några museer, en riksbank, en katedral, en opera, ett dussintal ambassader, en triumfbåge, inget nämnt och inget glömt. Och alla är de så pompösa, så oerhört korrekta - alla utom katedralen, som i sin arkitektur röjer en glimt av den hysteri som alltid pulserar bakom varje solenn, preussiskt grå fasad. Kväst under sin absurda kupol ter den sig vid första anblicken så häpnadsväckande komisk att den borde ha ett lika bisarrt namn - Den obefläckade lungsotens kyrka.
Men Berlins sanna hjärta är den lilla svarta skogen: Tiergarten. Vid den här tiden på året början kylan driva bort bondpojkarna från deras skyddslösa byar, in till staden, i jakt på arbete och mat. Men storstaden, som sken så ljus och inbjudande på natthimlen över slättmarkerna, är kall och grym och död. Dess värme är en illusion, en hägring i vinterns öken. Den tar sig inte an pojkarna. Den har inget att ge. Kölden driver dem ut på gatorna, ut i den skog som är stadens hårda hjärta. Och där sitter de hopkrupna på bänkarna, svälter och fryser och drömmer om de varma spisarna i de fjärran stugorna.
