Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Den som väntar på något gott, och så vidare. Men nu har så även jag fått rumpan ur vagnen och tittat på den sista säsongen av "SKAM". Och hur sorgligt är det inte att det är just den sista säsongen? Vill ha den på dvd asap. Vill börja om från början med serien ungefär nu på direkten. Och så länge den ligger kvar på SVT Play kan jag ju göra det.

Fjärde säsongens huvudperson är Sana.

Bildkälla Frida

Favoritavsnitt: 4x05 "Om du är ledsen är jag ledsen" Sana misstänker att Sara underminerar henne i bussgruppen och döljer saker för henne. Alla vännerna ska träffas på en karaokefest.
4x07 "Vi måste hålla ihop" Sana skapar ett anonymt Instagramkonto för att misstänkliggöra Sara, vilket leder till stor osämja i bussgruppen. Isak och Sana har en viktig diskussion, en sådan där som man önskar att flera världsledare och sd-politiker kunde slå in i sina skallar.
4x08 "Skolans största losers". Sana avslöjar att det är hon som stått bakom Instagramkontot, och hon känner sig väldigt ledsen efteråt. Allt löser sig dock till det bästa. Eva firar sin 18-årsdag med en stor fest och Sana får veta sanningen om vad som hände mellan Noora och Yousef. Någon dyker oväntat upp.
4x10 "Tack för allt" I det sista avsnittet får vi följa flera av de återstående karaktärerna och få deras synvinkel på händelserna. Det är dags för Sanas Eid-fest.

Favoritkaraktär: Jag har ju varit svag för Sana genom hela serien, och jag är så glad att hon fick en egen säsong. Ska jag nämna någon mer blir det faktiskt Chris i den här säsongen.

Favoritpar: Det är fortfarande Isak och Even för mig, även om jag tycker att den spirande kärleken mellan Sana och Yousef är fin den med. För det är så jag ser den - som spirande. För det har liksom bara börjat mellan dem. Det skulle nog kunna bli episkt dem emellan. I mitt huvud är det det.

Bäst i säsongen: Förutom det fenomenala avslutningstalet till Sana, med äkta kommentarer från riktiga "SKAM"-fans, så hade jag väldigt stor behållning av att se Sanas syn på saker. Särskilt som mycket av det bottnar i hennes tro. Att det inte alltid är lätt att vara troende, att man kan tvivla och ifrågasätta men ändå ha viljan. Och att kanske förstå att det viktiga är inte vad man säger sig tro på utan hur man beter sig mot sin nästa och mot sig själv. Det var många diskussioner som jag hämtade en hel del från, där man fick olika synsätt och vinklar på diverse problem som kan uppstå.

Värst i säsongen: Instagramkontot. Jag fick lite ont i magen av det.

Övriga kommentarer: Även om jag tyckte att serien hade ett perfekt slut, så finns det ändå saker jag saknar. En säsong med Vilde och en med Chris ligger väldigt högt upp på den listan. Det var nästan lite fan service-varning på sista avsnittet också, där alla fick sina lyckliga slut. Även Sana, trots att Yousef var i Turkiet och inte var med personligen. Tyckte hans sms med orden "En dag ska jag ta med dig hit", räckte gott och väl för ett romantiskt avslut dem emellan.
Men som jag kommer sakna den här serien.

Sargent's vision från A England

Nämen vet ni vad! Nu har jag lyckats klämma iväg en ny kollektion med A England-lack. Ännu en gång med inspiration från en målning, den här alltså av konstnären John Singer Sargent.

"Carnation, Lily, Lily, Rose" av John Singer Sargent
Bildkälla Tate

När jag ser målningen kan jag tycka att det var synd att det inte blev något lack med färg från lyktorna, men det är en fin kollektion ändå.
Alla lacken har mer eller mindre holo, några av de nästan linjära slaget även om det ser mer splittrat ut på mina bilder. Lägger dem i den ordning jag tycker att de var tjusiga.

Symphony in green and gold var förhandstippad favorit redan när jag bara sett flaskbilder av lacken, och så har det också förblivit. Så ljuvlig och mjukt ljusgrön med ett blänk av guld och väldigt tydlig holoeffekt. Det blev också juni månads favoritlack.

Favoriten för juli blev lacket som fått namn efter målningen, Carnation Lily Lily Rose. Det här var en överraskning för mig, för jag trodde jag skulle tycka bättre om trean. Men här har vi ett fantastiskt vackert litet hololack, det ser nästan ut som moln på flaska. Skiftar i ljusaste syrenlila och ljusaste duvgrå.

Det var snudd på att favoritplatsen för juli kneps av Symphony in blue and silver. Är precis vad det heter - en symfoni i blått med flashar av silver och en liten, liten hint av grönt. Massor av holo, igen.

Nocturne är som A England-klassikern Lancelot, men med splittrat holo. Svart med en aning av rött och holodamm i det. Tyvärr tycker jag att holot försvinner in i den väldigt mörka basen. Jag hade förhoppningar om att Nocturne skulle hamna i toppen, men om man inte vill ha alla lacken i kollektionen så är det det här jag skulle hoppa över.

Överlag en väldigt trevlig kollektion, men jag är alltså inte jublande förtjust i Nocturne. Alla de andra tre är dock hjärtögon-vackra hela bunten. Upplevde formulan lite annorlunda på de här än vad den brukar vara. Jag behövde två lager till och med av Nocturne, och om jag inte missminner mig helt använde jag tre lager av de övriga tre färgerna. Inte för att jag hade något emot det, dock. Kanske skulle även Nocturne ha varit betjänt av att ha en liten tunnare formula så att holot hade kommit mer till sin rätt.

Marvel's The Dark Tower

När jag läste "A little life" så ville jag inte ha den som sängdagslitteratur, men jag vill ändå läsa innan jag släcker lampan för natten. Det är mitt sätt att koppla av, helt enkelt, att läsa en liten stund.
Valet föll på att äntligen ta itu med att läsa Marvel's serie baserad på Stephen Kings The Dark Tower. Albumen har stått i min bokhylla sedan de gavs ut, men jag har alltså tagit tills nu på mig att läsa dem.

Serien består av fem album och är baserade på karaktärer ur The Dark Tower-serien. Främst berättas här historien om Roland i hans ungdom, och de händelser som ledde fram till att begav sig ut på sitt uppdrag för att nå Tornet. Det här är främst sådant som antytts i romanerna men inte berättats helt ut, förutom den första delen, "The Dark Tower: The Gunslinger Born", som i bildform visar den fjärde romanen i serien, "Wizard and glass".
Har man aldrig tänkt läsa romanerna spelar det så klart ingen roll, men annars är min rekommendation att man åtminstone har läst fram till del fyra innan man tar itu med de tecknade böckerna. Helst bör man dock ha läst hela serien, för det är stundtals spoilers galore i seriealbumen. Har man redan läst böckerna kan man också se små finurliga ledtrådar som anspelar på sådant som komma ska i Rolands liv.

Jag gillar verkligen berättelserna här, och älskar så klart att jag får veta mer om Rolands liv innan berättelserna i romanserien tar sin början. Dessutom får jag rysningar av välbehag över att man har behållit seriens inledningsfras: The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.
Däremot är jag inte superduperförjust i bilderna. Det är så mycket skuggor och veck och hår som flyger omkring att jag faktiskt känner mig lite irriterad efter en stund. Att jag dessutom har svårt att se snabbt vem som är vem i bildrutan ibland, även bland de mest vanligt förekommande karaktärerna, känns lite problematiskt. De flesta känns även väldigt ålderslösa, som att alla är ungefär lika gamla, för man ser inte riktigt åldern i ansiktet. Det finns några undantag till den regeln, men berättelsen tar sin start när Roland bara är 14 år gammal, och han ser ungefär likadan ut i sista boken när det gått ungefär 10 år. Det finns bildrutor som är fantastiskt snygga, men de finns även de som man önskar kunde ha förvaltats, kanske inte bättre, men på ett annat sätt.

Mina betyg på albumen skiftade något, men jag bestämde mig för att ge serien i sin helhet betyget 4/5.

The Dark Tower: The Gunslinger Born 4/5 (baserad på romanen "Wizard and glass" som är en av mina favoriter i serien)

The Dark Tower: The long road home 3/5

The Dark Tower: Treachery 3/5

The Dark Tower: Fall of Gilead 4/5

The Dark Tower: Battle of Jericho Hill 5/5

Tre tomma no. 36

Det är spännande inne i badrummet just nu att se vilken av tre produkter som tar slut först. För när det sker kan jag göra nästa Tre Tomma. Den här har legat och väntat ett tag med andra ord. Oh well.

Dove. Go fresh. 48h Cucumber & green tea scent. Anti-perspirant/Anti-transpirant Deo.
Njä. Helt okej och kliar inte, men njä. Inga 48 timmars skydd här inte. Inte så värst anti-transpirant heller. Och den där fjärdedelen hudkräm som Dove påstår att de har i alla sina hudvårdsprodukter? Märker jag inte av alls. Smörjer mig som vanligt istället, så känns det bättre.
Har bytts ut med en annan av ett annat märke, med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. I love you, always forever.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

H&M. Cucumber and aloe. Cooling peel-off mask with passion flower ans lotus blossom. For tired skin. Jag gjorde det! Lyckades dela upp en portionsförpackning pee loff-mask  i två omgångar. Lade den lilla behållaren i en lufttät burk bara, så klarade den sig i åtminstone en vecka. Yay me! För när jag tycker jag har ett lagom tjockt lager av den här masken i nyllet, så tycker jag att det är alldeles för mycket kvar i behållaren för att kasta den, och det funkade alltså att spara till en gång till. Inte så tjockt lager då alltså.
Mycket trevlig mask. Luktar lite starkt och stickigt, men så innehåller den ju alkoholer också. Lämnar min hud fin och slät i varje fall, och det här är en av mina favorit peel off-masker.
Plaståtervinning på behållaren, pappersåtervinning på omslaget.
Betyg 4/5.
En bättre/smartare förpackning skulle höja betyget. Jag är inte förtjust i de här nya med en utstickande behållare. Påsarna de hade förut var bättre.

"A little life" av Hanya Yanagihara

Delar av mig ångrar att jag läste "A little life", delar av mig älskar att jag orkade ta mig igenom den. Det här är en sådan där fantastisk bok, välskriven på alla sätt och vis, som är en fröjd att läsa rent stilistiskt, men där handlingen fullkomligt kramar musten ur en.

Bildkälla Goodreads

Jag valde att läsa boken på engelska, men "Ett litet liv" finns utgiven på svenska också. Anledningen till att jag valde den på engelska är denna - det svenska omslaget gav mig ångest. Jag ville inte ha det liggande bredvid sängen eller på vardagsrumsbordet eller bära det med mig i väskan. Så jag valde bort omslaget mer än språket den här gången. Boken innehåller dock en hel del medicinska och tekniska termer som jag antagligen hade hängt med mer på om jag orkat med det svenska omslaget, men å andra sidan kanske det var lika bra att jag inte hängde med mer på vissa bitar.

Det här är en brutal bok. Den är inte särskilt grafisk i sina beskrivningar, men den är ändå brutal. Det är inte en örfil utan mer ett knytnävsslag i magen, eller flera. Jag har suttit och blivit äcklad, förfärad, glad, arg, ledsen och känt en sådan förtvivlan och hopplöshet under läsningens gång. Det är ett hårt liv han har levt, Jude, och det berättas på ett sådant sätt att man ibland blir helt överrumplad över brutaliteten när man får ett allt större och bättre begrepp över hans upplevelser. Det gör ont. Sista kapitlen av boken tog väldigt lång tid för mig att läsa eftersom jag grät så mycket. Jag känner att tårarna är väldigt nära nu. Det här är en bok som berör, långt efter att man läst ut den.
Det var på vippen att jag lade bort den. Halvvägs in i boken tittade jag upp på älskade maken och sade att jag inte visste om jag orkade mer. Men jag ville ändå veta. Vad som hade hänt, hur det skulle gå, om det kunde finnas någon form av läkning.
Ibland var jag tvungen att pausa. Lägga ifrån mig boken en stund, eller ibland flera dagar. Det hände till och med att dessa pauser kunde ske mitt i ett stycke, något jag aldrig gör annars, jag läser ut ett kapitel - så är det bara. Jag har inte klarat av att läsa den innan jag ska sova, för jag har inte velat ha med mig de bilderna in i sömnen. För några år sedan skulle jag aldrig ha klarat av att läsa den här boken,  så att jag gjorde det nu ser jag som ett friskhetstecken hos mig. Det har varit trigger-varning, eller squick-varning mer än en gång, om man säger som så.
"A litte life" är en sådan där bok som är fantastiskt bra på alla sätt och vis, men som jag ändå inte vet om jag kan rekommendera. Just för att den är så ångestladdad, och om man inte mår riktigt bra så ska man nog undvika den. Också om man har svårt med böcker där barn far illa.

Det är dock en fantastisk berättelse. Om en stark vänskap mellan fyra män: Jude, Willem, Malcom och JB. De är rumskamrater på college och deras vänskap är stark genom åren som följer. I motgång och medgång, genom förhållanden och karriärval. Navet i vänskapen är ändå Jud, med sitt mystiska förflutna. Något som har format honom och vars demoner fortsätter att förfölja honom in i det nya liv han försöker skapa för sig själv. Vissa murar kanske rämnar, men andra har han byggt alltför starkt för att de andra ska kunna riva dem.
Gemenskap är ett starkt tema i den här boken, att känna att man hör hemma. Både i vänskap och i familjer. Att ha någon som beskriver en som "sin". En sorts längtan och undran över vad livet egentligen är.
Boken berättas ur flera olika perspektiv, och på lite olika sätt beroende på vem som berättar. Huvudpersonen i de flesta berättelserna är dock Jude och i viss mån Willem. Malcom och JB förlorar sina berättarröster en bit in i berättelsen. Lite som i vanliga livet, där vissa personer påverkar mycket under vissa perioder i ens liv för att sedan kanske få en lite mer tillbakadragen roll. De finns fortfarande där, men lite mer i bakgrunden.
Karaktärerna är fantastiskt levandegjorda, utan att man gått in alltför noga på detaljer om utseende. Det är mer deras personligheter som får ta plats. Miljöbeskrivningarna är även de fantastiska. Man känner nästan att man går genom rummen tillsammans med Jude, eller någon av de andra. Man kan nästan känna dofterna och höra trafiken i New York, eller tystnaden i natten.

Mitt betyg på "A little life" blev 5/5. Jag var dock tvungen att fundera på det ett tag eftersom jag hade haft sådana problem med att läsa boken och den fick mig att stundtals må så fantastiskt dåligt. Men ändå - det är en otrolig bok, med ett fantastiskt persongalleri som man inte vill lämna. Det är en av de bästa böckerna jag har läst, samtidigt som det är en av de mest deprimerande och fruktansvärda böcker jag har läst. Läs den gärna, men på egen risk. Jag lämnar det så.

Lately, he had been wondering if codependence was such a bad thing. He took pleasure in his friendships, and it didn't hurt anyone, so who cared if it was codependence or not? And anyway, how was a friendship any more codependent than a relationship? Why was it admirable when you were twenty-seven but creepy when you were thirty-seven? Why wasn't friendship as good as a relationship? Why wasn't it even better? It was two people who remained together, day after day, bound not by sex or physical attraction or money or children or property, but only by the shared agreement to keep going, the mutual dedication to a union that could never be codified. Friendship was witnessing another's slow drip of miseries, and long bouts of boredom, and occasional triumphs. It was feeling honored by the privilege of getting to be present for another person's most dismal moments, and knowing that you could be dismal around him in return.