Sett på tv: Andor, säsong 1

Så klart spoilervarning när jag skriver om tv.

Häromdagen tittade jag, älskade maken och Chilipojken klart på den första säsongen av Star Wars-serien "Andor". Och det är ju tur att det här var den första säsongen, för det känns som att den slutade någonstans mitt i. Många säger att det här är den bästa Star Wars-serien hittills, och det ligger något i det, även om jag personligen fortfarande tyckt bäst om "The Mandalorian".

Bildkälla TV Insider

Cassian Andor dyker upp första gången i filmen "Rouge One" (för övrigt den bästa fristående Star Wars-filmen) där han är en framdsående medlem bland rebellerna som arbetar mot Imperiet och Kejsar Palpatine. Serien "Andor" är hans bakgrundsberättelse. Här får vi veta vad det var som gjorde att han en gång valde att sluta sig till motståndsrörelsen.
Men serien handlar också om motståndsrörelsen i sig. Hur den bildades och vad de riskerade för att gå emot kejsaren. Allt från senatorer till hemliga grupperingar som sätter käppar i hjulet för Imperiet.
Tempot är ganska långsamt faktiskt. Det är mycket dialoger och långa dagar som då och då avbryts av en actionladdad sekvens. Ett slagsmål, en flykt, ett uppdrag, ett uppror. Vissa partier tyckte jag var lite väl långsamma och utdragna. Det fanns saker som hade kunnat berättas på kortare tid, istället för att dras ut på i tre avsnitt...
Skådespelarna är klockrena i sina roller. Extra kul för svensken att Stellan Skarsgård har en så pass framträdande roll. Mest heder ändå så klart till Diego Luna i titelrollen, och ett plus i kanten för att det finns en droid att älska även i den här serien - den stammande och lojale B2EMO, med smeknamnet Bee.

Lite som vanligt kanske den här serien är mest till för den som redan gillar Star Wars, och känner till universumet och vet hur tidslinjen ser ut. Däremot behöver en inte ha sett "Rouge One" innan en börjar titta på den här serien, då filmen utspelar sig efter händelserna här - av uppenbara skäl. Jag rekommenderar så klart filmen ändå, för att den är bra helt enkelt.
Minst en säsong till kommer alltså. Osäkert på när, men gissningsvis någon gång 2023.

"An arrow to the moon" av Emily X.R. Pan

2019 läste jag Emily X.R. Pans debutroman "The astonishing color of after" och älskade den så pass mycket att det hamnade på det årets topplista över böcker jag hade läst. Så det var med stora förväntningar jag satte mig ner för att läsa hennes nästa bok, som har ett av de vackraste bokomslagen jag hållit i i år.

Bildkälla Goodreads

Luna Changs föräldrar väntar sig mycket av henne.Nu när hon snart ska gå ut high school hoppas de att hon med sina höga betyg ska komma in på ett fint universitet - helst Stanford. Men Luna vet inte själv om det är vad hon egentligen vill. Hon är mer intresserad av den nye killen i sin årskurs, den mystiska sprickbildningen som sprider sig över staden, och de underliga eldflugorna som plötsligt dykt upp.
Hunter Yee har alltid kunnat träffa sitt mål, till synes utan att titta. Han är trött på sina föräldrars hemligheter, de som gjort att familjen ständigt är på flykt. Om det inte vore för lillebror Cody skulle han rymma direkt. Och så är han lite nyfiken på den där tjejen i hans årskurs på hans nya skola...

Romeo och Juliet möter kinesisk mytologi i en roman med mycket magisk realism. Och många olika synvinklar. De korta kapitlen inleds med i vems synvinkel vi ser saker, och det är ju tur, för annars hade det blivit övermåttan rörigt. Jag tyckte det var rörigt ändå, och blev inte klok på vad den här berättelsen vill. Vill den vara en kärleksroman med magisk realism i? Eller ett deckarmysterium om vad det är som händer i staden Fairbridge och i Hunters familj? Eller är det en bok om att växa upp och välja sin egen väg? Krav från familjer, skola, kompisar, partner? Det blir mest ett sammelsurium till slut, och jag vet inte riktigt om jag gillar det. Visst kan en bok berätta flera olika saker, men då behöver det vara... bra.
Jag hade som sagt höga förväntningar, och jag hade hoppats på något mer än vad jag fick. Det byggs upp många frågeställningar, och sedan kommer slutet väldigt plötsligt och liksom sveper allt under mattan. Jag lämnas av en känsla av att jag har läst något byggas upp helt i onödan, med tanke på vilket slutet blev. Det känns lättköpt, på något vis.

Tyvärr, "An arrow to the moon" fick endast betyget 2/5 av mig.

Decembers bullet journal

Jahaja. Det har tydligen gått så pass fort för tiden att gå, att det redan är dags att visa de sista sidorna i min ljusorange Leuchturm, det kommer bli en grön 2023. Nästa gång jag visar bullet journal-sidor så kommer det vara dem jag gör för nästa år, men innan dess tar vi en titt på december 2022.

Precis som vanligt så har jag valt washitejpen först och sedan valt färgerna utifrån den. I år ville jag ha något som var lite diskret juligt och vintrigt, och valet föll på en sicksackmönstrad tejp i blått, rött och guld. Jag valde Tombow dual brush i färgerna 026 Yellow gold, 856 Chinese red och 526 True blue. Och fineliners från Stabilo i mörkblått och svart.
December inleds med en månadsöversikt, och gissningsvis kommer jag skriva in en dikt eller något på den än så länge blanka sidan.

Jag kommer läsa en bok av Haruki Murakami som månadsbok i december, men den har jag inte skrivit in än. Däremot har plats för både den och nagellacken jag gissningsvis kommer bära i december, och så kassabok på andra sidan.

Vanorna, humöret och en rad om dagen finns det också plats för.

Samt så klart den träning jag kommer utföra i december. Den här månaden har temat varit Meditate på Yoga with Adriene, och det har varit helt underbart. Jag hoppas på något minst lika trevligt i december.

Avslutningsvis ett av veckouppslagen. Pappa skulle ha fyllt år i början av december, vilket jag låter synas på citatet just den här veckan. Annars har jag låtit det bero lite på vad jag har för citat den här gången, inget övergripande tema alltså.

Plejaderna om "Klara och solen" av Kazuo Ishiguro

Det var en decimerad bokcirkel som träffades hemma hos mig i söndags. Lite feltänk kring tågtider och lite social tröttma betydde att vi var endast tre, så vi hann prata en hel massa med varandra, och hade så trevligt så bara vi. Saknade så klart de andra men, mer fika till oss.

Bildkälla Goodreads

Klara är en artificiell vän, som väntar på att en människa ska välja ut just henne till sin AV. Under tiden iakttar hon sin omvärld för att läsa sig mer om den, och skaffar sig en speciell relation till solen.
När hon får en chans att bli utvald varnas hon för att inte lita för mycket på löften från människor. 

Kazuo Ishiguro tilldelades Nobels litteraturpris 2017, och var då en av få författare som jag hade läst innan hen fick priset. Inte för att jag hade älskat "Återstoden av dagen", men ändå. Jag visste att han kunde det där med att skriva en bok när jag valde en av hans böcker till Plejaderna, och jag hade hört mycket gott om "Klara och solen". Det här är en science fiction. En bok som utspelas i en inte alltför avlägsen framtid. Den ger oss många frågeställningar, och alla frågor får vi inte svar på under bokens gång. Den berättas helt från Klaras perspektiv, och med tanke på att hon är en robot kan språkbruket ibland upplevas som aningen mekaniskt. Mycket av det Klara ser beskrivs på ett underligt sätt, och det tog ett tag att få grepp om det. Hon ser ju inte med sådana ögon som vi gör, eftersom hon är en maskin, en robot. Det upplevs som pixelerat, ibland som att två olika inspelningar spelas upp samtidigt för henne.
Jag satt under läsningens gång och väntade på att något skulle hända, men det puttrade på i ett ganska stillsamt tempo. Det finns en genomgripande frågeställning, men den får ett så abrupt avslut att jag drabbas av en liten jaha-känsla. Och där tycker jag att boken kunde få ha slutat också, men den fortsätter ett tag till. Flera gånger under läsningens gång drogs mina tankar till filmen "A.I.". Inte bara för att Klara, liksom den filmens David, är en människoliknande robot (tror vi, hon beskrivs inte utseendemässigt direkt, men det är så vi tänkte oss henne) utan också för att den filmen inte heller hade vett att sluta i tid.
Det är en välskriven bok, men det var svårt att begripa sig på Klara och världen hon har sin tillvaro i. 

Lite som vanligt så tycker bokcirkeln ganska lika. Betygen hamnade i spannet 2,3 - 3,5. Medelbetyget blev 2,9. Mitt betyg på "Klara och solen" blev 3/5.

Sett på TV: The Sandman, säsong 1

Spoilervarning när jag skriver om tv.

En himla smart grej jag har kommit på för att motivera mig i mitt motionerande, är att titta på en tv-serie när jag sitter på motionscykeln. Ett avsnitt för varje cyklingstillfälle, och endast då. Är det riktigt bra och spännande kan det till och med hända att jag blir hyfsat svettig.
Det är precis så jag har tittat på en av de stora snackisarna på Netflix den här hösten - "The Sandman", baserad på Neil Gaimans grafiska roman med samma namn.

Bildkälla IGN Nordic

Serien tar sin avstamp när Dröm beger sig till Vakenvärlden för att hämta tillbaka den förrymde mardrömmen Corinthian. Samtidigt försöker den excentriske miljonären Roderick Burgess binda Dödsängeln till sig, för att kräva tillbaka sin döde son. Nu råkar det bli Dröm som fastnar i hans fälla istället, och han hålls fången under lång tid.
När han tills sist lyckas fly, måste han få tillbaka sina stulna ägodelar, och återknyta till både en Vakenvärld och en Drömvärld som förändrats drastiskt under hans fångenskap.

Jag har aldrig läst Gaimans "The Sandman", men det går fint att se serien ändå. Den är väldigt bra, med spännande handlingar och flera äventyr som blir avslutade inom några avsnitt. Där jag trodde att vissa plotlines skulle sträcka sig över en hel säsong, så stannade det oftast vid några avsnitt. Lite överraskande för mig, men på ett bra sätt. Den genomgripande röda tråden blev Corinthian och hans handlingar i Vakenvärlden - där han kanske trivs lite för bra.
Det kommer en andra säsong, oklart när då det nyligen blivit annonserat. Fram till dess finns den första säsongens 10 avsnitt att se, samt ett extra specialavsnitt med två berättelser som rör Dröm men inte direkt handlar om honom.