Idag fyller Captain, my Captain år. Hipp hurra för Patrick Stewart! Och när jag säger captain där menar jag så klart hans roll som Captain Jean-Luc Picard of the USS Enterprise. Vi pratar Star Trek igen.
Star Trek Generations (1994) var den film som verkligen drog in mig i Star Trek-universumet för en massa år sedan. Jag låg hemma en helg och var dyngförkyld och plöjde igenom de 7 filmer som min pappa hade spelat in åt mig - det här var på den tiden det fortfarande fanns videokasetter och dvd-skivorna var något man hört talas om men inte riktigt sett än. Ett tag sedan med andra ord.
Generations var den där sjunde filmen jag såg och här är det tydligt att stafettpinnen lämnas över från originalbesättningen till den som huserat i den precis avslutade serien Star Trek The Next Generation. Enterprises originalbesättning var den som styrde skutan i de första 6 filmerna, med kapten Kirk vid rodret, och även i den här filmen får William Shatner spela en liten men viktig roll.
 |
| Two Captains. One destiny. |
Det är dags för det nya Enterprise-skeppets jungfrufärd, med prominenta gäster så som kapten Kirk från det ursprungliga skeppet, när skeppet mottar en nödsignal och rusar till hjälp. Ett mystiskt energiband förgör allt i sin väg och två transportskepp har hamnat i dess bana. Några räddas och några dör, bland dem Kirk.
78 år senare stöter rymdskeppet Enterprise på en av de passagerare som räddades då, den något galne vetenskapsmannen Soren, som förgör hela stjärnsystem i sin jakt på energibandet. Kapten Jean-Luc Picard försöker stoppa honom och finner oväntad hjälp från en man som varit död i 78 år.
Nu älskar jag den här filmen allra, allra mest för Datas skull. Det är nämligen här han installerar sitt känslochip, som kanske inte fungerat riktigt så som han trott och hoppats. Fast att han sjunger en liten trudelutt gör knappast något.
