tisdag 1 oktober 2013

Bakom bilden

Den här bilden av mig fick 23 "gilla" på FB och kommentarer om hur vacker jag (och bilden) är. Vad som inte syns är att jag redan hade gråtit en gång och innan dagen var slut hade jag hunnit med ett par gråtattacker till. Så bara för att jag ser lugn ut och säger att allt är bra, så betyder inte det att det är sant. Because...

Ibland (ganska ofta just nu) så kan jag fundera på hur mitt liv hade sett ut om inte.

Hade jag vågat mer? Varit mindre ledsen? Vetat mer vad jag ville? Vågat stå upp för mig själv på ett annat sätt?
Hade jag haft lättare att säga nej, eller ja för den delen? Hade jag haft självförtroende? Hade jag själv tyckt att jag var vacker och inte "fel"? Hade jag varit mindre självkritisk, mindre benägen att ge upp och känna mig värdelös?
Hade jag känt mig bra? Som en bra mamma, fru, vän, syster, dotter?

Hade jag känt att jag har rätt att finnas? Vara jag? Vara stolt över mig själv?

Troligen.

Det låter ju konstigt att jag kan vara tacksam över någon enda liten sak gällande den mobbing jag var utsatt för under min grundskoletid, men det finns en sak. Jag är tacksam över att det var på 70- och 80-talet. Att det inte är nu, med sociala medier. När man aldrig är fredad.
Jag höll käften om min situation. Jag berättade inte för någon. Jag visste att hemma var jag (oftast) trygg. Det var skolan som var ett helvete. I dagens samhälle hade jag kanske inte varit trygg hemma heller. Och med tanke på att jag för första gången skrev i min dagbok att det kanske vore lika bra att jag var död när jag bara var 9 år, så är det tveksamt om jag hade levt idag om jag hade blivit hetsad även i den sfär som då var min trygghet. Om mobbingen hade hittat in i mitt hem, mitt rum, min fredade zon.

Efter avslutad grundskola trodde jag att jag kunde andas ut. Nu var det slut på att bli kallad diverse elakheter till och med på lektionstid. Att få lappar skickade till sig som berättade för mig hur värdelös jag var. Slippa bli slagen lite sådär i förbigående. Slippa att få vatten, mjölk, whatever "spillt" över kläderna i matsalen eller kafeterian. Jag trodde jag skulle bli fri. Jag trodde jag kunde få börja leva, börja andas. Jag hade fel.

Jag drabbades av depressioner. Och det är där jag är idag, men vet ni. Riktigt såhär illa har det inte varit förut. Jag har inte haft de här nivåerna av ångest förut.

Så ja - jag skriver inlägg om Dagens, tv, böcker och film. Lite lagom glättigt sådär. Jag jobbar på. Men vissa dagar är värre än andra och idag är det riktigt illa.
Idag är en sådan där dag då jag önskar att det där aldrig hade hänt mig. Att jag hade varit en annan än den jag är idag.
Att jag hade fått en chans att vara någon annan.