"Tusenskönor" av Kristina Ohlsson

Jag kom på att jag kunde behöva en mer portabel bok sist, än den jag egentligen hade planerat att läsa nästa gång, så valet föll på en pocketdeckare. Del två i Kristina Ohlssons serie om Fredrika Bergman och Alexander Recht. Att jag egentligen var sugen på en annan bok kan ha legat den här boken i fatet.

Bildkälla Goodreads

Ett prästpar hittas döda i sin lägenhet vid Odenplan. Mannen verkar ha först skjutit sin hustru och sedan sig själv.
I en lägenhet sitter Ali och väntar på besked från sin välgörare. Han har flytt från ett krigshärjat Irak och hoppas på en ny framtid i Sverige.
I Bangkok blir en ung kvinna bit för bit avskuren från omvärlden.
Tre fall som inte verkar ha något samband, men när de hamnar på Alex Rechts utredningsgrupps bord tycks de ändå vävas samman.

Nja. Det här var inte min tekopp alls. Det kan som sagt ha att göra med att jag egentligen hade velat/planerat att läsa något annat, men ändå - det är något taffligt över hela historien.
Det känns så osannolikt att jag på riktigt inte orkar bry mig. Var det svårt att lista ut vem som var skyldig, vem som var spindeln i nätet, vad komplotten var och hur det skulle knytas ihop? Nej, inte värst. Det byggs upp en spänning, men i stället för att ballongen får smälla så blir det mest pyspunka av alltihop. Dessutom ett rätt så antiklimaktiskt slut. Om man ny lägger till en epilog som utspelar sig flera månader senare, så vore det roligare för mig som läsare att få veta hur det gått med efterspelet av fallet, men det rinner bara ut i sanden. Istället får vi veta lite om livet för några av personerna i utredningsgruppen, och jag kan inte påstå att jag var värst nyfiken på det.
Det är för övrigt en annan sak jag stör mig på - mängden med detaljer om utredningsgruppens privatliv. Särskilt när man helt plötsligt får en ny persons synvinkel på berättelsen, och han inte är polis utan partner till en av medlemmarna i gruppen (jag skriver inte poliserna för alla i gruppen är inte poliser - hej, konflikten i gruppen). Hans synvinkel tillför inte ett dugg till historien alltså, utan är bara hans syn på sitt liv och sitt förhållande. Det känns spretigt när det blir så. Det är lite för många bitar som skärs ur tårtan med alla dessa personers synvinklar, och tårtbitarna blir så tunna att de inte kan stå upp på tallriken utan faller omkull. Lite så är känslan för hela den här boken, en tunn tårtbit som faller. Går att äta, men det är roligare när tårtbiten är lite kraftigare och kan balansera på tallriken tills sista tuggan sitter på tårtgaffeln.
En annan sak - vad är det med svenska deckare och alla dessa konstiga/tillkrånglade namn? Vad är det för fel på ett vanligt son-namn? Vad är det för fel på en Johan eller en Anna? Det är en sak jag funderar på väldigt ofta när jag läser just svenska deckare, i andra svenska böcker verkar det inte vara lika flitigt förekommande med namn som verkligen känns tillgjorda. Det ger en ganska onaturlig känsla.

Som ni säkert gissar så är mitt betyg på "Tusenskönor" lägre än vad det var för den första boken i serien. 2/5, möjligen en halv poäng till om jag skulle vara på generöst humör. Jag kommer dock fortsätta läsa serien, åtminstone de två böcker jag har kvar i min ägo. Hoppas på bättre och tätare sammanhållet fall då, men jag håller inte andan direkt.