Plejaderna om "Kallocain" av Karin Boye

När jag väl kommer till betygen på den här boken så fattas det ett. Jag kommer troligen inte gå tillbaka och rätta till det vid ett senare tillfälle, utan jag kör på det jag har just nu.
Med det sagt så har vi alltså setts igen i Plejaderna. Vilken gång i ordningen det var har jag ingen aning om, men jag vet att vi alltid har det trevligt när vi ses och att min lilla bokcirkel är en ljuspunkt i tillvaron oavsett vad vi tyckte om boken, för vi är en alldeles utomordentligt trevlig klick med människor. Så är det.

Boken vi hade läst till denna gång och som var träffens diskussionsämne var "Kallocain" av Karin Boye.

Bildkälla Goodreads

I en okänd framtid lever människorna i Staten. Alla är medsoldater och samhället kontrolleras noggrant. Angiveri tillhör vardagen, och ingen människa är säker någonstans. Dels finns de vakande polisögonen och polisöronen i varje hem, och är man en god medsoldat bör man ange även sina närmaste om de begår något opassande - även opassande tankemönster straffas.
I den här världen har kemisten Leo Kall uppfunnit ett medel som får folk att berätta sanningen. Medlet får namnet Kallocain, och snart kommer medlet att användas som förhörsteknik. Redan under teststadiet framkommer dock berättelser om en annan sorts värld, ett annat sätt att vara och förhålla sig. Kall blir nyfiken och söker vidare bland de uppgifter han får fram.

"Kallocain" skrevs 1940 och så här med facit i hand så önskar jag att jag hade läst den först. Innan jag läste "1984", "Fahrenheit 451" eller någon annan av alla de dystopier/science fiction-romaner jag har läst genom åren där jag känner igen saker när jag nu läser "Kallocain". "Kallocain" var nämligen i mång och mycket först med sina idéer och jag tror att många av de böcker jag läst av senare datum har varit i viss mån, medvetet eller omedvetet, inspirerade av den här boken.
Sedan är ju frågan om "Kallocain" är den bättre av dessa böcker. Språket är väldigt segt, det känns liksom grått allting. En av deltagarna påpekade (tack igen för det påpekandet, för det gav ett annat perspektiv) att boken är skriven som att det är Kall som berättar och han är tämligen grå, kall och byråkratisk - det är inga varmare känslor från den mannen, möjligen lite småljumma som bäst.
Ämnet är förvisso intressant och ger en hel del att tänka på, det här är en sådan där bok som jag väldigt gärna vill tycka om, men gör jag det? Njä, inte direkt. Under läsningen kände jag hur jag zonade bort flera gånger, och när jag kom på mig med att ha gjort det orkade jag inte gå tillbaka och hitta var jag var medveten läsare sist, utan lät det helt enkelt bara gå vidare. Zonade ut var det fler som gjorde, vissa av oss somnade till och med. Det var helt enkelt en bok som man blev trött och energilös av, motsatsen till koffein på ett ungefär. Nu är det ju ingen tjosanhejsan-berättelse heller, men den känns ganska... ointressant, tyvärr. Boken är en liten en, med ungefär 150 sidor, och en sådan brukar det inte vara några problem att klämma på en dag eller två, men den här var så pass tråkig att det tog mig nästan fyra dagar att komma igenom den. För att jag zonade ut, blev trött och det var roligare att göra annat (som att tupplura).

Betygen hamnade mellan 3,5 och 2 av 5 möjliga, medelbetyget hamnade på 2,5/5. Jag valde att ge "Kallocain" betyget 2/5, och den var ett bra tag inne och nosade på en etta i betyg från mig.
Jag är just nu väldigt trött på dystopier. Dels har vi läst en massa sådana i Plejaderna på sista tiden, dels har jag läst en massa på egen hand, och nu känner jag mig dystopimätt. I varje fall på den typ av dystopi som är grå, uniformerad, snörräta rader, kontroll av människors sinnen och övervakningssamhälle. Trist för mig att jag har ett par sådana i min tbr-hög. Jag läser dem en annan gång.