Jag bor i en stad som har en staty av Engelbrekt Engelbrektsson mitt på det största torget, och har därför blivit matad med historiska fakta om Engelbrekt sedan barnsben. Inte minst mordet på honom, har blivit blött och stött genom åren, och han är begravd i den kyrka som jag är döpt i och gifte mig i. Så. När det kommer en bok om händelserna kring Engelbrekt, skriven av en ättling till han som anses skyldig till mordet, så kändes det liksom givet att läsa den boken.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Året är 1434 och Kalmarunionen vacklar. Det hårt beskattade svenska folket börjar tröttna på sin kung, Erik av Pommern, och ett uppror blossar upp, lett av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson.
Till hans sida skickas den unge Måns Bengtsson, för att om möjligt komma Engelbrekt nära och på så sätt främja sin ätt, den med en sköld i guld och blått.
Kvar på Göksholm vid Hjälmarens strand lämnar han sin familj, den oälskade storasystern, den överbeskyddade modern, och fadern som här ser sin chans att stiga högt - kanske ända upp till kronan.
Till en början tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Det var spännande att läsa så pass levandegjort om en del av historian som utspelats så pass nära min hemort. Jag och älskade maken tog till och med en biltur till Göksholm, och promenerade ut till Engelbrektsholmen - platsen där han blev mördad. Väldigt vackert, massor av vitsippor när vi var där. Slottet är dock privatägt, så det såg vi bara på lite avstånd. Respektera de som bor på de platser du besöker, och så där.
Efter den först förtjusningen började jag se mer och mer saker som kanske inte var lika förtjusande för mig. Som att språket kändes väldigt konstlat och omständligt. Meningarna kändes fel uppbyggda, lite som om Yoda skrivit den. Dessutom höll jag på att få tuppjuck på detta tjat om vapensköldar. Antalet gånger det påpekades att ättens vapen var i guld och blått? För många. Jag önskar också att boken hade varit mer uppstramad i handlingen, och kanske koncentrerat sig kring Engelbrekt, upproret och mordet, med fokus på Måns Bengtsson och hans släkt. Som det var nu for vi iväg åt väldigt många olika håll och persongalleriet blev väldigt stort. Jag tyckte att det blev bra rörigt ibland.
Hela boken bygger upp till mordet, och när det kommer var det lite av ett antiklimax. Det finns inget känt motiv till dådet, men den officiella teorin är att Måns och Engelbrekt var oense då Måns far hamnat i onåd. Inte i den här boken dock, och jag kan väl tycka att det motiv som finns här känns lite konstigt.
Boken blev helt enkelt inte vad jag hoppades på, och mitt betyg på "Ödet och hoppet" blev 2,5/5.
