Hur det går?

Jag skulle ju bli motionär! En jobbig jävla hurtbulle! Det kan man ju lugnt påstå att det har gått käpprätt åt helvete med.

På sportlovet var jag knappt utanför dörren ens, jag som hade lovat mig själv en dos frisk luft om dagen. Att gå till brevlådan och in igen gör inte mycket för den saken. Men grejen är den att jag spenderade större delen av sportlovet med att försöka att inte brista totalt inför mina barn. Jag hade så mycket ångest den veckan att det inte var roligt på en fläck.
Yogan går det inte alls bra med just nu. Jag får inte tillräckligt med elever när jag ska ha klass och jag har fått ställa in fler pass än vad jag har lett. Skittrist och dåligt för min egen disciplin.
Sen fick jag ju order om att vila också, eftersom jag har en inflammation i ett muskelfäste i buken. Himla olämpligt ställe eftersom det är svårt att vila muskler som man använder hela tiden. När man andas, när man reser sig, när man går, när man böjer sig ner för att ta på sig strumporna...

Jag har tyckt så jädra synd om mig själv. För jag vill ju träna. Jag har den där längtan i mig efter att få ha lite träningsvärk. Vara trött i musklerna och känna svetten lacka. Så våren är välkommen. Jag ska ut och springa igen bara det blir barmark. Jag ser mig själv vinande nedför gatorna - som en graciös gasell. Inte den flåsiga flodhäst jag skulle vara om jag gav mig ut just nu i detta ögonblick.

Men det funkar ju. Att vila alltså. En kur med antiinflammatoriska och en veckas vila och jag har faktiskt inte jätteont längre. Jag känner av det fortfarande, det är lite ömt, men jag har inte ont. Och när jag inte har ont tror jag inte att jag ska dö och ångesten kan släppa taget om mig lite i sänder och jag kan börja må bättre inuti också. Hjärtat känns inte lika tungt inne i bröstet.

Sen hjälper det att jag har fina vänner och en underbar familj också. Och att jag kan inse att jag har det och känna lycka över det. Så jag har bestämt mig för att må bra nu. Hurtbulleriet kommer vara en del av det.

Be(e) happy.

Säsongssammanfattning: Glee, säsong 1

Saker man kan göra om man är en Gleek - köpa på sig de tre första säsongerna och så snabbt som möjligt plöja säsong 1 medan man väntar på att sändningsuppehållet i USA ska vara över så man kan få se lite nya avsnitt. Natten till fredag visas "Girls and boys on film" over there. Har svårt att dölja min upphetsning, om jag ska vara ärlig.

Men fram till dess har jag alltså tagit en promenix nedför minnenas boulevard för att påminna mig om vad det var jag tyckte så mycket om med den här serien från början. Vad var det som fick mig fast egentligen? Och jag tror att det kan sammanfattas i ett enda ord - Kurt. Chris Colfer är min stjärna, så är det bara.

Bildkälla

Favoritavsnitt: Jag har två (eller allihop): 1x18 "Laryngitis". Rachel tappar rösten, Puck flirtar med Mercedes och Kurt försöker vara straight för sin pappas skull. Och så bara älskar jag när Kurt sjunger "Rose's turn". Ett nummer jag faktiskt tänker tillbaka på en del.
1x20 "Theatrically". Lady Gaga ftw! Sedan är det ett väldigt bra avsnitt (igen) om hur viktigt det är att få vara sig själv och att få uttrycka sig. Relationen mellan Finn och Kurt fördjupas på ett underbart sätt i det här avsnittet.

Favoritkaraktär: Kurt Hummel. Inga överraskningar där med andra ord. Jag vill vara mamma åt honom (fast inte död då, som Kurts mamma är). Jag tycker det är en underbar karaktär och jag älskar hur han utvecklas bara i den här första säsongen. Jag är helt klart Team Kurt - since "Mr Cellofane".

Favoritpar: Första säsongen bjuder på en massa parkonstellationer. Det blis ihop och görs slut så man knappt hinner med. Så jag säger Burt och Carole, Kurts pappa och Finns mamma. Eftersom jag tycker det är fint med kärlek även i birollerna. Sedan blir det ju en jättefin brödrarelation mellan Finn och Kurt (som sagt) av det hela.

Bäst i säsongen: Så klart alla sångnummer. "Defying gravity", "Imagine", "Safety dance" och alla nummer ur avsnittet "The power of Madonna". Listan kan göras oändlig om man vill, men jag föredrar helt klart när det är Gleekören som sjunger (och inte Will).
Och så bara älskar jag den växande vänskapen mellan alla i New direction.

Värst i säsongen: Jag tycker verkligen inte om Terri, Wills exfru. Manipulativa satmara. Hela den där grejen med att hon fejkade sin graviditet för att behålla Will gjorde mig nästan illamående. Avskydde varje avsnitt hon var med i.

Övriga kommentarer: Det känns som en ganska svajig första säsong. Det tog ett tag innan Glee hittade formen och när jag ser tillbaka på den här första säsongen inser jag att det hade kunnat gå hur som helst, det kunde lika gärna ha blivit nerlagt. Tack och lov blev det inte så, och jag tar för givet att det blir en femte säsong även om jag inte har hört något om planerna för serien.
Efter ungefär halva säsongen börjar det hända grejer, karaktärena sätter sig och börjar få form. Blir personligheter snarare än skrivna ord. Och när det väl händer, händer det mycket.

Vet ni vad?

Det är bara 5 dagar kvar nu. Borde kunna stå ut så länge.

Hur man går ner 5 kilo på två veckor

Det är plättlätt faktiskt.

Drabbas av ångest. Gärna utdragen med några inslag i veckan av panikångestattacker. Tappa aptiten så att du mår illa varje gång du äter och bara klarar av att äta ungefär hälften av dina normala portioner, inga mellanmål och livnär dig på ungefär en banan och ett par koppar te.
För extra effekt är det toppen om du kan få lite dödsångest över din krånglande mage. Tro gärna att det är gallstensbesvär eller en tumör stor som Halland som känns som om den liksom skaver mot revbenen varje gång du böjer dig ner för att knyta skorna.
Göm dig i duschen och panikgråt för att dölja dina snyftningar från din familj för att du inte vill oroa dem. Få sömnsvårigheter. Bli oförmögen att släppa saker som oroar dig, oroa dig hellre lite extra.
Känn hur livet liksom kryper sig på och kväver dig. Tappa förmågan att skratta, le och lyssna koncentrerat på dina vänner.

Tror ni att det är en metod jag rekommenderar? Självklart inte. Dock har denna ångest jag precis beskrivit varit min verklighet de senaste veckorna.
Det började som ett projekt i skolan jag tyckte var jobbigt. Till det lades bördan av att vissa i lärarkollegiet fick för sig att göra en övning i härskarteknik som i en redan skör tillvaro drog fram en massa gammalt skit som jag absolut inte är färdig med men som oftast är hanterbart. Nu blev det inte hanterbart igen.
Sedan blev jag dålig i magen och på det gjorde den där diffusa smärtan i högra sidan av magen sig än mer påmind. Den jag har känt av och till under det senaste halvåret eller mer. Insåg att om det var en tumör jag tyckte mig känna där inne, så var det antagligen kört med tanke på hur länge jag hade känt obehag.
Jag åt inte ordentligt på två veckor. Rasade i vikt. Och nog för att jag har några kilon att ta av, men det ska inte gå så fort. Man ska inte tappa 1½ kilo på 5 dagar om man mår bra.
Jag mådde inte bra. Jag mådde skitdåligt.

Så käbblet som var på Facebook häromdagen var bara ytterligare en börda och jag kände att nu får det fanimej vara nog. Jag behövde säga stopp och jag gjorde det omedelbart. Jag släppte Blå Måndag på Mrs Data målar naglarna och jag kommer aldrig mer delta i den. Jag gick ur gruppen på FB där käbblet var. Jag tog bort ett orosmoment.

I onsdags var jag äntligen iväg till läkaren med min mage och nu vet jag att jag har en segdragen inflammation i ett muskelfäste i bukmuskulaturen. Vila och antiinflammatoriska tabletter blev min medicin. Det var som om någon lyfte av ett berg från mina axlar. Helt plötsligt kan jag äta igen.

Jag är fortfarande ledsen i hjärtat ungefär hela tiden, men så sakteliga är jag på väg tillbaka till den jag var förut. Innan livet blev en kamp. Hade jag inte haft några exceptionellt underbara vänner, snälla barn och världens bästa älskade make så vet jag inte hur det hade gått.

Är det lätt för mig att publicera det här? Nej. Det är därför jag stoppar kommentarsmöjligheterna på det här inlägget. Nu går jag vidare och blickar framåt istället.

FredagsFilmen: Du gör mig galen!

Ännu en film jag såg trailer på när jag var och såg vampyrrullen i november, var den här. "Du gör mig galen!" är ju en jättebra översättning av "Silver linings playbook" eller hur? Nej just det. Föredrar originaltiteln som vanligt. 

Jag visste redan då att jag ville se den. Vad jag inte visste var att den redan innan den svenska premiären, som var i onsdags, skulle ha belönats med en Oscar till Jennifer Lawrence för bästa kvinnliga huvudroll.

Bildkälla IMDb.

Efter att ha misshandlat sin frus älskare döms Pat (Bradley Cooper) till 8 månaders behandling på sjukhus. När han blir utskriven flyttar han hem till sina föräldrar och försöker så sakteliga återfå ett någorlunda normalt liv och återförenas med sin fru. När han träffar den unga änkan Tiffany (Lawrence), som har sina egna problem, uppstår en hatkärleksvänskap dem emellan där de försöker hjälpa varandra på sina egna sätt.