Aprilfavoriter

Valborgsmässoafton, kungens födelsedag och den sista dagen i april. Jag firar genom att inte titta på någon brasa, om vi inte får för oss något och eldar i öppna spisen, och bara mysa med älskade maken. Äta något gott och njuta av våren.
April har varit en bra månad, och en snabb tillbakablick ger oss de här favoriterna.

Ekorrspaning på nästan varenda promenad.

Bok: Jag har lyckats läsa ut sju böcker i april, och av dem tycker jag att "Harvey" av Emma Cline var bäst. Väldigt kort, och väldigt bra.

Film: "Past lives". Så otroligt fin liten filmpärla.

TV: "The Rookie". Snart klar med säsong 5, som är den sista som finns på Netflix.

Nagellack: Tyckte lite extra mycket om Toxic jungle från Pahlish.

Skönhet: Parfymen Vanilla dreamer från H&M.

Extra speciell rolighet: Haft mycket kul för mig i april. Firat svärfar och katten som fyllde år på samma dag. Det har varit påsk och Chilipojken kom hem över påskhelgen och firade med oss. I stort sett klara med renoveringen på övervåningen. Men roligast av allt var att missa Plejadträffen för att jag firade mamma på födelsedagen.

Favoritinlägg: Det om världens gulligaste 18-åring, Schumi.

Aprils nagellack

Det blev inte direkt en hejdundrande lackmånad i april. Inte ens en särskild påskmanikyr blev det, helt enkelt för att jag inte hann med nagellackandet i alla bestyr kring att vara värdinna för påskfirandet. Med det sagt blev det inte fler än tre lack målade i april, alla gröna.

Essie, Sweater weather
Först ut bland de gröna kom det supervackra Sweater weather från Essie. Var med i en höstkollektion för några år sedan, och med sin mörkt gröna nyans passar det onekligen på hösten. Nu struntar jag högaktningsfullt i säsonger på lack, utan bär de jag tycker är fina när som. Sweater weather skimrar i hela den mörkgröna skalan, och glämtar till och med över på en brungrön nyans i vissa ljus.

Pahlish, Toxic jungle
Anledningen till att det alltid blir mycket grönt i april är såklart för att det är mammas favoritfärg, och hon fyller år i april. Just precis det här lacket bar jag när vi firade henne med god mat och en väldigt vacker tårta som E bakat.
Toxic jungle kom från en Ghibli-kollektion, och kan kanske ses som en ljusare version av Sweater weather. Giftgrönt skimmer och en liten aning guld. Nästan lite som sol som glimmar på nyutsprungna löv.

H&M, Jade jewel
Sist ut i april blev månadens enda nya lack. Jade jewel är precis vad det heter - ett jadegrönt krämlack. Lite sådär murrigt dammigt i tonen, som nästan ger en antik känsla. 

"Harvey" av Emma Cline

Efter att ha läst en mastodontbok som "The name of the rose" så är det skönt med något litet och snabbläst för att rensa läspaletten. På omslaget till "Harvey" står det att det är en roman, men med sina dryga 90 sidor är det inte mer än en kortroman, eller novella. Att det inte blir en novell beror på antalet ord. Noveller brukar ha som högst 7500 ord, och här är det alltså fler. 

 

Bildkälla The StoryGraph

Det är dagen innan domen ska falla, och filmproducenten försöker få tiden att gå i sitt lånade hus. Han reflekterar över händelserna som lett honom hit, men då han har svårt att se hur han skulle kunna fällas, planerar han nästa filmprojekt. Till efteråt. 

Det krävs inte mycket av läsaren för att förstå att bokens Harvey ska vara Harvey Weinstein, filmproducenten som med sin bror skapade Miramax, och vars uppträdande mot kvinnor ledde till ett gäng artiklar som blev startskottet för #metoo. Han är dömd två gånger, i New York till 23 års fängelse och i Los Angeles till 16 års fängelse. New York-rättegången drabbades av ett rättegångsfel, och den håller i skrivande stund på att tas om. 
Boken är skriven från Harveys perspektiv, och han reflekterar över sitt liv fram till nu. Sina relationer med kvinnor i sitt liv, och de framgångar han skördat. I hans ögon har han inte gjort några fel, utan han planerar redan för sitt friande. Att gamla vänner vänder honom ryggen kan han inte förstå - han som är så snäll och van att få som han vill.
Det är alltså inget förlåtande porträtt vi får, fyllt av ånger och ångest. Därför tror jag att Emma Cline kommit den riktige Harvey Weinstein ganska nära inpå, för han verkar vara en sådan där som inte alls fattar vad han gjorde som var så fel. Så har han förnekat alla anklagelser också.

Ett utmärkt litet stycke litteratur, och jag gav "Harvey" betyget 4/5.

FredagsFilmen: Final Fantasy

Vi avslutar väl temat film och spel med en film som var banbrytande med sin teknik, men som floppade hårt ändå. "Final Fantasy: The spirits within" var den första filmen att använda sig av Motion Capture, dem kostade skjortan att göra, och var tänkt som den första filmen i en serie. Nu tjänade den bara in en bråkdel av vad den kostade att göra, så det blev inte mycket med den saken. Ändå kan vi tacka tekniken som användes i filmen för dess insatser i att ge oss andra filmer, som "Avatar" och "Sagan om ringen"-trilogin. 

Bildkälla Collider

Jorden år 2065. Forskaren Aki har lyckats isolera de utomjordiska varelser, Phantoms, som finns i hennes kropp. Hon och hennes mentor tror att om hon kan samla ihop åtta unika andeväsen kan de bota hennes infektion, innan Phantoms tar över och dödar hennes sinne. Det finns även ett hopp om att dessa andeväsen ska kunna besegra Phantoms en gång för alla.

Det var väl lite meningen att de här karaktärerna skulle se riktiga ut, men animeringen är väldigt tydlig. Det är däremot en snyggt animerad film, och det märks (tyvärr) att skaparna var bra sugna på att visa upp hur snygga världar de kunde skapa, i vissa fall på bekostnad av filmens innehåll. 
Jag har sett den, den står till och med i samlingen, och jag vill minnas att jag tyckte den var ganska okej. Nu har jag ingen förkunskap om spelen som filmen baserats på, för de har jag aldrig spelat, så det kan kanske ha något med mitt tycke att göra. 
Även om animationen av människorna kan se lite väl lökig ut emellanåt, så är det värt att notera att det här är den teknik som senare utvecklades och gav oss Gollum. Bland andra. Inte illa av en filmflopp. 

"The name of the rose" av Umberto Eco

"The name of the rose" kom ut första gången 1980, och redan 1986 blev den film med Sean Connery och Christian Slater i de bärande rollerna. Och det är som film jag minns den bäst, även om jag länge varit medveten om att filmen är baserad på en bok. Av någon anledning (säkert book-tube) fick jag för mig att jag behövde läsa boken, men då kunde jag inte längre hitta den i någon svensk utgåva. Jag brukar vara emot att läsa på engelska om boken översatts till engelska och inte är skriven på det språket, men ibland gör jag undantag - som nu.

Bildkälla The StoryGraph

I 1300-talets slutskede sitter den åldrande munken Adso av Melk och minns tillbaka på en sällsam sak som hände 1327, när han fortfarande var novis. Tillsammans med sin mästare, William av Baskerville, besöker han ett italienskt munkkloster känt för sitt stora bibliotek. William kommer dit i ett teologiskt ärende, men finner sig snart insnärjd i ett snårigt mysterium. Munkar i klostret dör, till synes efter profetior i Uppenbarelseboken. Kan det ha något att göra med biblioteket, som är stängt för alla utom en noga utvald skara? Abboten ber William om hjälp med att läsa gåtan, och snart är han och Adso djupt inne i en labyrint som de kanske inte kan sig ur.

Den här boken var långsam. Så pass långsam att jag var nära att ge upp, och om jag inte hade hittat en ljudbok på YouTube så hade den här boken med största sannolikhet varit en DNF (did not finish) nu. Nu kunde jag till och med lyssna på den i dubbel i hastighet, och då kom jag närmare mitt normala lästempo i böcker som inte slänger in massa fraser på olika språk (främst latin), superdetaljerade beskrivningar om allt från utseenden till dörrar till planritningar över hemliga labyrintliknande bibliotek. Jag hade svårt att hänga med ibland, men ärligt talat brydde jag mig inte så mycket om det. Den övergripande berättelsen kunde jag ändå ta till mig.
Det här är en mordgåta i grunden, som satts i en historisk miljö och kryddats med filosofiska frågor, och religiösa grubblerier. Som ett barn av den tid och den miljö den utspelar sig i, innehåller den såklart också en ganska otrevlig dos av kvinnoförakt. Det förekommer en enda kvinna i boken, och det känns i mitt tycke som att det är hon som är rosen i titeln. Vår berättare Adso återkommer ofta till henne, och det faktum att han inte vet hennes namn. 
Mordgåtan är ändå ganska spännande, även om jag visste vad som hade hänt, eftersom jag har sett filmen. Det här är också ett sådant där sällsynt fall där jag tycker att filmen är bättre än boken. Särskilt som den inte är så fruktansvärt långrandig.

Betyget på "The name of the rose" blev 2,75/5. Den hade sina ljusa stunder, men var också bedövande tråkig mellan varven.