"IT-samurajernas makalösa irrfärder" av Anders Rosesund

Ibland trillar man över lite oväntade böcker, sådana som man aldrig hade en aning om och inte skulle känna till dess existens - om inte. Om inte i det just fallet med "IT-samurajernas makalösa irrfärder - en sedelärande berättelse om jordens undergång", är att älskade maken känner författaren Anders Rosesund, då de är kollegor med varandra. Jag vet alltså en aning mer om den här boken och dess uppkomst än vad den slumpvise läsaren gör, och just den informationen är det som räddar den. Typ.

Bildkälla Goodreads

IT-ingenjörerna Svart-Erik och Fixar-Hasse roar sig med att hacka sig in i försvarsmaktens intranät och kommer över känsliga uppgifter. I samma veva som de blir ivägforslade i täckta piketbussar råkar bioteknikföretaget Cyber Biotech för ett blodigt överfall när de firar ett lukrativt kontrakt. Då är det bara timmar kvar tills Kungliga slottet i Stockholm försvinner, och vad som verkar vara jordens undergång startar.
Mitt i smeten verkar våra IT-samurajer befinna sig. Kan det vara så att deras påhittade spelvärld Uranien finns på riktigt? Och vilar verkligen ödet i händerna på att IT-samurajerna gör upp med sitt förflutna?

Till en början förstod jag inte den här boken överhuvudtaget, men nu när den har fått sjunka in lite så kan jag se sensmoralen i den. Det kan ju dock bero på att jag känner till i vilket skede i författarens liv boken skrevs, varför den skrevs och i viss mån känslorna kring bokens uppkomst - eftersom älskade maken och författaren har diskuterat den sinsemellan och jag har fått ta del av det. Alla läsare har inte den förmånen.
Nu kan jag dock se vilka roller de olika karaktärerna spelar i författarens eget känsloliv. För boken är skriven som ett projekt under en arbetslöshet, för att få perspektiv på tillvaron och för att inse att det kanske inte var den världens undergång som det upplevdes som att förlora jobbet. Lite som ett terapiarbete alltså. Nu vet ni också det, om ni vill läsa den här boken.

Det märks att Anders är road av språk och språkbilder, mycket av behållningen ligger i karaktärsbeskrivningar och miljöditon. Jag tycker dock inte att själva storyn är vidare värst bra. Det känns som många trådar i väven, och vissa av trådarna verkar inte riktigt höra dit. Det är en hel del sådant där onödigt som får ta plats istället för att fördjupa sig i kärnberättelsen om Erik och Hasse och deras försök för att rädda världen från undergången.
Det förekommer dessutom ett rikt persongalleri som jag inte riktigt blir klok på, inte minst för att samma karaktär kan ha flera olika namn beroende på var i berättelsen man är. Jag vet inte om det är gjort så med flit eller om det är en dundermiss från författaren och förlagets håll. Som att tidningsredaktören heter Nikodemus men kallas för Nicke, utom på några ställen där han heter Kalle. Eller polisen Fritjof som plötsligt presenteras som Kurt. det är en hel del sådant.
Överlag kan jag tycka att boken känns ganska så hattig, rörig och oredigerad. Det är lite en känsla av att jag sitter och läser ett råmanus som skulle behövt gå igenom redigeringsmaskineriet både en och tre gånger till.
Däremot har jag ju gått i efterhand och funderat på vissa händelser, som IT-samurajernas öde och vad de betyder, pudelns kärna och den stora sensmoralen i berättelsen. Den förtjänar därför ett bättre betyg än bottenbetyg, för jag har läst betydligt sämre böcker än den här i mitt liv, trots att den känns rörig och förvirrande emellanåt. Mitt betyg blev i slutändan 2/5. Jag kanske inte jätterekommenderar den, men gillar man skruvad humor, ordlekar, science fiction och satir så kan man säkert ha viss behållning av boken. Själv tänker jag ställa den i bokhyllan och vara nöjd så.

"Betrakta det här som ert dop. Den sista tvagningen innan det avgörande äventyret. Ge er hän, bara!" hörde de Meanders röst ett trettiotal meter bort. Besynnerligt nog visade det sig att alla obehag de tidigare känt inför badandet nu var som bortflugna. Den där ogästvänliga, smetiga och burdusa kvaliteten hade ersatts med en inbjudande och smekande sådan.
Vattnet sade: Hoppa i så ska jag smeka och ta hand om er, mina händer är skräddarsydda för ert behov. Vi gifter oss omedelbart och blir till ett. Vattnet som finns i er kropp och jag finner varandra i denna den ljuvligaste av kvällar. Märker ni vilken känsla av tillfredsställelse som finns i luften ikväll? Inget av denna eviga gnagande vantrivsel där det alltid saknas någonting. Där något alltid är i olag. Där något alltid ska göras, men inte låter sig göras. Där allt definieras utifrån sin brist, en brist som aldrig kan tillfredsställas och inte heller riktigt detekteras. Där allting är slitet, även när det är nytt. Där glädjen defineras utifrån en sorg och lyckan utifrån misären. Men inte nu. Nu är det bara att luta, luta, luta er tillbaka. Vattnet, himlen, stranden och stjärnorna tillhör er.