Judgement day - vad som hände

I måndags hade jag en av mina jobbigaste dagar med ångest på länge. Så där så att jag satt och pillade på min förpackning med ångestdämpande medicin och funderade på om jag behövde ta en. Jag bestämde mig för att avstå tills efter domen fallit - den där som jag väntat på sedan maj förra året. Man hinner samla på sig en del ångest mellan maj och februari.

Om man som läsare av min blogg blivit nyfiken på vad som hänt så förstår jag det. Därför tänker jag nu ge den korta versionen av händelserna fram till i måndags klockan två när jag fick ett samtal från den genonkologiska avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Bildkälla Vetenskapspedagogen

Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog i magsäckscancer när min mamma var bara 17 år. För några år sedan fick en av mina kusiner magsäckscancer och ett par år efter honom även hans dotter. Båda är döda idag, hon var bara 27 år.
I och med detta drogs en ärftlighetsutredning igång i min släkt. Man hittade en mutation på en gen som heter cdh-1, som styr ett protein som återfinns i bröstvävnad och magsäcksvävnad. Anlag för mutationen ger en ökad risk för både bröstcancer och diffus magsäckscancer. Den sistnämnda är en mycket otrevlig sak.
Min mamma, överlevare av bröstcancer, bär på detta anlag. Min ena bror och jag bestämde oss för att testa oss, min andra bror har hittills avstått.

I augusti förra året åkte brorsan och jag till Uppsala för att få information och ta blodprov för testet.
Vi fick möjlighet att få svaren via telefon, och eftersom det strulade lite tidsmässigt med den besökstid vi fick, valde vi så småningom den möjligheten.

I måndags fick vi alltså våra svar. Varken jag eller min bror bär på anlaget. Vilket gör att det inte heller finns någon risk för mina barn, eller hans, eftersom det här inte är något som "hoppar över en generation".

All ångest jag burit på, sedan min mamma berättade att hon bar på anlaget i maj förra året, är således som bortblåst, bara av ett telefonsamtal på tre minuter - för övrigt det bästa telefonsamtal jag någonsin fått. Utan att överdriva minsta lilla grät jag så mycket att jag knappt kunde få luft, när jag fått mitt besked. När sedan min bror hörde av sig och meddelade sitt positiva resultat grät jag så mycket att man lätt kan kalla det för att gråtskrika. Sådär så att älskade maken såg orolig ut. För min skull, eftersom jag snudd på fick en panikattack av pur lättnad.

Vi firade med min favorittårta, Gisellatårta. Och så bubbelvin igår som jag fick i grattis-till-det-positiva-resultatet-present av min svärfaster med sambo, tillika den däringa älskade hundens matte och husse.

Så ja - jag mår rätt så bra just nu. Vill bara att mamma ska komma hem från Kanarieöarna så att jag kan få  krama om henne hårt och länge.