fredag 17 februari 2017

FredagsFilmen revisited: The Woman in black

Jag har vid det här laget skrivit 200 inlägg med etiketten "FredagsFilm" - det här blir inlägg 201. Bland dessa finns det filmer som jag skrev om innan jag hade sett dem, för att jag var nyfiken på dem helt enkelt. Jag har länge tänkt göra någon form av "FredagsFilmen revisited" med de filmerna, där jag alltså går tillbaka och läser vad jag trodde då och hur pass de förhoppningarna blev infriade. Nu har jag så klart inte sett alla de där osedda filmerna jag blev nyfiken på då, men det finns en hel del som jag har sett, och det är så klart de jag återvänder till.

Det här blir alltså den första filmen jag återvänder till i just det här syftet, och jag tänkte att jag går så långt bakåt jag kan och jobbar mig sedan framåt i tiden. Är ni med? Då kör vi!

Bildkälla Goodreads
27 april 2012 var ämnet för FredagsFilmen "The Woman in black" med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Det var även Daniel Radcliffes medverkan som överhuvudtaget var lockande för mig då, eftersom jag var nyfiken på att se honom i någon annan roll än som Harry Potter.
Annars är inte skräck en filmgenre jag är värst förtjust i, eftersom jag faktiskt inte tycker om att bli skrämd. Kan ju låta märkligt när jag älskar vampyrer i alla dess skepnader, samt gärna läser Stephen King. Men med vampyrfilm vet man oftast vad man får, och det är en helt annan sak att läsa skräck än att se den. Det är de där plötsliga skrämseleffekterna jag inte är förtjust i. Det har hänt att jag börjat gråta, det har hänt att jag har fått små panikattacker (alltså "små" i bemärkelsen att jag fått dem under kontroll ganska snabbt), det har hänt att jag har gått ifrån filmen. Varför utsätta sig för sådant i onödan liksom?

När jag trodde då, i april 2017, att jag skulle bli svettig i armhålan och kanske lite kissnödig också, så trodde jag alldeles rätt. Den här filmen har sådana där skrämseleffekter som jag egentligen inte alls tycker om. Annars är grundberättelsen i sig inte värst otäck. Själva grejen med den Svarta Damen är så klart inget jag tycker är snuttigt, men berättelsen om advokaten och änklingen Arthur Kipp och hans upptäckter, samt kärleken till hans son, är faktiskt inte otäcka i sig. Skrämseleffekterna på vägen dit kan jag däremot hoppa högt av.
Jag har nu sett den här filmen två gånger. Andra gången var jag lite mer beredd och blev såklart inte lika rädd, men jag känner ändå ingen brinnande längtan efter att se den igen för att undersöka om skrämslet avtar ännu mer. Första gången däremot är jag så himla glad att jag såg den när det var ljust ute, för jag höll på riktigt på att kissa på mig av förskräckelse både en och två gånger, och jag ropade högt rätt ut mer än ibland. Tur att jag hade sällskap - båda gångerna.
Jag vet dock personer, som kanske inte är lika lättskrämda som mig, som tyckte att "The Woman i black" inte var otäckare än en promenad i parken. Till den kategorin hör alltså inte jag.

Infriade den förväntningarna jag hade på den? Ja. Vill jag se "The Woman in black 2: Angel of death" som kom som en uppföljare till den här 2014? Hell to the no! Daniel Radcliffe är inte med i den och kan locka mig. Det räckte så bra så med att se trailern till den. *ryser* 👇


Nope. No way. Se på egen risk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.