Bildkälla Goodreads |
Det här året förändras dock någonting, och Blue får se en ung pojke och pratar med honom. Hon får veta att anledningen till att hon sett honom är att han antingen är hennes sanna kärlek, eller att Blue är den som kommer döda honom. Sedan hon var liten har Blue fått höra att hon kommer vara orsaken till att hennes sanna kärlek dör.
Pojken heter Gansey och går på privatskolan Aglionby. Blues policy är att hålla sin långt borta från Aglionby-pojkarna som mest är till bekymmer i den stad hon bor. Gansey och hans tre vänner Adam, Ronan och Noah kommer dock snart att få en betydande plats i Blues liv, inte minst med tanke på att Gansey är ute på ett uppdrag som kommer påverka inte bara Blue, utan även hennes familj.
Det är ett kärt återseende för mig att läsa Maggie Stiefvater igen. Hon har ett helt underbart språk, vilket det känns som att jag nästan tjatar om när jag pratar om hennes böcker. Men nu är det så. Jag får väldigt tydliga bilder av miljöer och karaktärer. Att språket dessutom är poetiskt och snudd på drömlikt, gör knappast saken sämre. Det blir liksom... vackert.
Det finns dock ett par saker som hindrar mig från att ge "The raven boys" högsta betyg. Som en aning om en kärlekstriangel - om sådana tycker jag inte. Eller det faktum att det planterats så mycket i den här boken som det säkert kommer dröja både en eller två eller tre böcker tills jag får se slutet på. Faktiskt var det mycket därför jag var "tvungen" att snabbt se till att få hit del två - jag är så himla nyfiken på att få veta hur det kommer gå för Blue och hennes Raven boys.
Å andra sidan bjussar boken på hyfsat med överraskningar också, och handlingen tog ett par oväntade vändningar här och där. Saker är verkligen inte vad de verkar vara alla gånger.
Mitt betyg blir 4,5/5. Så nära toppbetyget man kan komma utan att hamna där. För även om det känns som att det saknas mycket av storyn när boken är slut, så är det ändå så pass spännande och intressant på vägen dit, och de oväntade handlingarna nästan kastar upp boken på topplistan.
For several long minutes, she didn't say anything at all, merely picked through Blue's reading selections piled on the card table shoved against the end of the mattress. There was nothing unfamiliar about this quiet between them; for as long as Blue could remeber, her mother had come into her room in the evening and together they'd read books on seperate ends of the bed. Her old twin mattress had seemed roomier when Blue was small, but now that Blue was human-sized, it was impossible to sit without knees touching or elbows rubbing.
After a few moments of fretting through Blue's books, Maura rested her hands in her lap and looked around Blue's tiny room. It was lit to a dim green by the lamp on the nightstand. On the wall opposite the bed, Blue had pasted a canvas tree decorated with collaged and found-paper leaves, and she'd glued dried flowers over the entirery of her closet door. Most of them still looked pretty good, but some of them were a little long in the tooth. Her ceiling fan was hung with colored feathers and lace. Blue had lived there the entire sixteen years of her life, and it looked like it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!
Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .