tisdag 21 februari 2017

"The dream thieves" av Maggie Stiefvater

Misstag jag har gjort på senaste tiden - att inte köpa hela Raven cycle på ett bräde. Inbillade mig att jag skulle kunna läsa de här böckerna i en lugn takt och köpa en bok lite då och då. *brister ut i gabflabb* Jo tjena...
De två sista delarna är på väg hit as we speak för jag. måste. veta. hur. det. går.
Maggie Stiefvater har seglat upp på min lista över favoritförfattare, där hon samsas med Stephen King, Jane Austen och Joyce Carol Oates - bland andra. Hon är helt klart min YA-favoritförfattare, där YA då står för Young Adult, hon skriver alltså för en ung publik. Om det betyder att jag är ung i sinnet vet jag inte, jag tror nog bara att det är så enkelt att det här tilltalar mig, även om det handlar om unga människor. Ska jag peta in det här i någon genre hamnar vi i fantasylandet. Urban fantasy med inslag av portal fantasy. Kanske? Med grund i folklore och gamla walesiska sagor och legender. Det ni!

Bildkälla Goodreads

Ronan Lynch, en av Blues Raven boys, kan hämta saker från sina drömmar. Ibland är sakerna han hämtar inte så trevliga dock. Ibland är han inte den enda som vill ha dem.
Efter att linjen under staden Henrietta väckts, den som Gansey tror att kungen Glendower ligger begravd på, så är det mycket som kommer upp till ytan och det blir allt svårare att hålla hemligheter dolda.
Saker kommer ändras i allas liv - och allt kanske inte ändras till det bättre.

Jag säger det på en gång så är det sagt - jag älskar Maggie Stiefvaters sätt att skriva. Det är språket i hennes böcker som "gör det" för mig, som får mig på fall gång på gång. Det är vackert, även om det beskriver något fult, det är poesi på ett sätt. Jag sitter lite och dånar dimpen över hur välskrivet det är, och hur mycket kött på benen hon ger åt sina karaktärer och hur levandegjort allt är, särskilt miljöerna. Man ser riktigt de där dammkornen som dansar i solstrålarna, känner de ljumma vindarna som rasslar i träden, hör den dånande basen från bilstereon när Kavinsky drar förbi i sin vita Mitsubishi. Allt spelas upp för mina ögon som om det vore en film. Klart som sjutton att jag älskar det då.

Annars är "The dream thieves" lite rörigare än seriens första bok "The Raven boys". Det tar ett tag innan jag ser mönstret, och stundtals känns det som att jag har många saker att hålla i huvudet. Handlingen spretar åt olika håll. När polletten trillar ner, vilket den gör, är det dock bara att tuta och köra.
Det är en sorts separation i den här boken av de manliga huvudkaraktärerna, som jag inte upplevde i den första där de mer var som ett brödraskap. Här är det frigörelse på gång. Noah som kommer tillrätta med vad som hände honom, och stundtals försvinner för att energierna på linjen löper amok. Adam som kämpar med sina förluster, sin vilja, och med att försöka förstå vad hans offer egentligen inneburit. Gansey som försöker hålla ihop dem men kämpar i motvind, och så Ronan med sina hemligheter.
Det här är för övrigt mycket Ronans bok, det är kring honom, hans drömmar och hans familj som handlingen kretsar, och det är även hans uppvaknande som är bokens klimax.

Det hade varit så lätt för "The dream thieves" att halka ner i den där transportsträckefällan som en mellanbok i en serie så ofta gör, men här känner jag inte av något sådant alls. Trots att jag stundtals hade lite svårt att hänga med i svängarna så var det ändå andlöst spännande och inte gäspigt en enda gång. Faktiskt så tyckte jag nog att den här andra boken var snäppet bättre än den första. Inte mycket dock, men något litet lite var det allt.
Det finns dock en antydan till en kärlekstriangel eller två, men det är egentligen ingenting som stör själva handlingen - för mig som avskyr triangeldraman. Det är ju det där med att Blue har spådomen över sig om att ifall hon kysser sin sanna kärlek kommer han dö, och det ställer så klart till bekymmer. Inte riktigt än dock.

Mitt betyg på "The dream thieves" blev 5/5. Hittills den bästa boken jag har läst i år. Fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig ibland.

Adam couldn't remember why he was here. He was dissolving in a hallucination of ghostly guests alongside the real ones. 
Because this is Aglionby, he thought, desperately trying to ground himself. This is what happens to Aglionby in the real world. This is how you use that education you've worked so hard for. This is how you get out.
Suddelny, an electric buzz groaned through the room. The lights dipped and crackled. The clinking of glasses paused as the lamps swelled once more.
And then the lights went out entirely.
Was this real?
Not now
The sun had set, and the interior of the house was close and dark brown around the guests. The windows were unfocused squares of grey light. Scents seemed strangely pronounced: lilac and carpet cleaner, cinnamon and mold. The room was full of the wordless shuffle of a stockyard.
And in that brief pause in conversation, in thar shocked silence filled with neither the hum of voices nor of electronics, a high song floated through the dark. A precise, archaic melody, sung by a chorus of women's voices. Pure and thin, spreading from a thread of sound to a river of one. It took anly a moment for Adam to realize that the words were not in English:
Rex Corvus, parate Regis Corvi.
Adam felt charged from his feet to his fingertips.
Somewhere in this darkness, Gansey was hearing this, too. Adam could sense him hearing it. These voices were true in a way that nothing else had been that day. Adam remembered all at once what it felt like to feel, to be real, to be Adam, insterad of my friend Adam Parrish, give him your card. He couldn't believe what a huge difference there was between those two things.
The light surged back on. Conversation collapsed back into place.
Some part of Adam was still lodged back there in the dark.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.