"Gustavs grabb" av Leif GW Persson

Hela Sveriges mys-professor - är han det, Leif GW Persson? Jag tycker i varje fall att han verkar lite trevligt småmysig, med sitt småbuffliga men ändå väldigt kloka sätt att ta sig an det mesta. Och när jag ser honom i ett av mina favoritprogram, "Veckans brott" på SVT, så tycker jag om att han blir så engagerad. Att han verkar bry sig så mycket om.
Vi pratade om det, mina föräldrar och jag, när jag var hos dem straxt innan jul. Det slutade med att pappa kom och lade Leif GW Perssons självbiografiska bok "Gustavs grabb" på bordet framför mig. Nu har jag precis läst den, den första av hans böcker jag läst faktiskt - jag är som sagt inte så värst mycket för det där med kriminalromaner...

Bildkälla Goodreads

Det här är alltså Leifs liv mellan pärmar - som han minns det. Och den klassresa han gjorde från arbetarklass till överklass och ekonomiskt oberoende. Det är inte en smickrande bild han ger av sig själv. Han framställer sig som en frånvarande och inte alltid bra pappa, han pratar om sin alkoholism och sitt "missbruk" av livets överflöd, om hur han gång på gång svikit människor omkring sig. Om hans mycket trasiga relation till sin mamma, och om den stora kärlek han hyser till sin pappa Gustav.

Det är just relationen till mamman som kommer att prägla mycket i hans liv. Misstro. I och med det så påverkas även andra relationer - till vänner, partners och barn. Han har svårt att lita på folk, får jag känslan av. Och med en mamma som ständigt snokar bland sonens hemligheter, och högst troligt fejkar en gedigen sjukdomshistoria, så är kanske inte det så konstigt. Från barndomen till mammans död hyser han misstro till henne, och han förlåter henne aldrig. Jag kan förstå det. Jag tycker bara lite synd om honom för den sakens skull.
Han är dock noga med att påpeka att det här är hans sanning, hur han minns det. Hans syster har en annan bild av mamman och en bra relation till henne.

Det märks att Leif GW Persson är van vid att skriva. Det är lite hoppande i tidslinjen, men aldrig så man tappar tråden, och jag lyckades behålla intresset intakt under läsningens gång.
Om man tror att man ska få en inblick i de olika jobb han haft så har man däremot plockat till sig fel bok. Förutom Geijer-affären så nämns hans arbete som kriminolog bara i förbifarten. Geijer-affären kom dock att påverka honom så mycket som  privatperson att just den berättelsen känns berättigad att ha med här. Och själv sitter man och hoppar lite av ilska i soffan och undrar vad f*n som hände med det där pressetiska källskyddet i just det här fallet.

Mitt betyg på "Gustavs grabb" bev 3/5, och jag har lagt boken i älskade makens läshög, så pappa får vänta ett tag till på att få tillbaka den. Jag tycker det var intressant att få se en annan sida av Leif än den där han sitter i tv och är arg över brottsligheten i vårt land. Som att han sitter med Lucia-krona på huvudet för att visa solidaritet med pojkar som också vill vara Lucia. Eller som minns horribla saker från sin barndom - och även en massa ljusa minnen från ett väldigt intressant liv, och en väldigt intressant klassresa till "rätt sida om Odengatan".

När jag beskrivit min klassresa har jag givetvis försökt undvika att ljuga rakt upp och ner. Försökt att inte förtiga det det elände som jag vållat andra genom vanligt slarv eller allt ont jag gjort dem genom att jag ibland har förhärdat mig och plockat fram det sämsta inom mig. Inte ens försökt undanhålla eller förminska mina misslyckanden, tillkortakommanden och vanliga enkla pinsamheter. Av samma skäl har jag försökt att inte förstora mina framgångar eller hitta på nya som aldrig inträffat i sinnevärlden.
Så långt är allt gott och väl i en biografisk mening.Problemen är samtidigt andra och långt värre. Allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten. Lägg till detta mitt beroende av vad äldre personer i min närhet har berättat för mig om mitt liv, som min egen mamma, till exempel.
Ännu värre. Min lust att berätta skrönor, eller bara göra bra historier bättre, som jag ständigt levt med och alldeles oavsett om jag fått dem från andra eller av annat eller hämtat dem från det som varit mitt eget liv. Rättare sagt, min egen upplevelse av mitt eget liv.