Gissa hur tillfredsställande det var för mig att
äntligen stänga pärmarna om "
House of leaves" för sista gången. Efter att ha blivit undanlagd för fyra år sedan och sedan stått och gnagt som ett dåligt samvete i bokhyllan sedan dess. För jag slutade aldrig läsa boken för att den var dålig, den var bara för... konstig.
Egentligen är det inte storyn i sig som är konstig, även om den kan bli lite invecklad ibland. Grundstoryn är att en ung man som kallas Johnny, hittar ett manuskript hos sin kompis avlidne granne. Zampanó, som grannen hette, var blind och hade fått hjälp att sammanställa sitt manus av frivilliga som kom hem till honom och läste för honom. Det mesta verkar han dock ha skrivit själv. Johnny börjar läsa manuset och fastnar i det så pass mycket att det uppslukar hela hans tillvaro.
Manuset är till synes en noggrann analys av en film som heter "The Navidson records", komplett med mycket noggranna fotnötter, intervjuer och en ingående analys av filmen, i stort sett ruta för ruta, samt många av de verk som tidigare skrivits om filmen. Problemet är bara det att filmen inte existerar, inte heller alla de böcker som det källhänvisas till. Johnny lägger dessutom in sina egna fotnötter med reflektioner om det som skrivits, samt anekdoter om sitt eget liv och vad som pågår i det.
Filmen ska vara en dokumentär om en berömd fotograf som bestämmer sig för att filma sitt liv när han och hans sambo samt deras två barn flyttar in i ett
hus på landsbygden. Efter en resa upptäcker de när de kommer tillbaka att det plötsligt finns ett nytt rum byggt mellan föräldrarnas och barnens sovrum. Ett rum med helt svarta väggar. Snart inser de också att storleken på
huset utvändigt inte stämmer med de invändiga måtten -
huset är större på insidan. När så en dörr materialiserar sig på bottenvåningen inser de att något är mycket underligt med
huset de bor i, och de kallar in hjälp för att undersöka de till synes oändliga korridorerna bakom den nya dörren.
Så långt är "
House of leaves" egentligen inte en komplicerad bok att läsa. Mina problem uppstod i formateringen av boken. För inte nog med att boken innehåller drygt 500 fotnötter, som bör läsas, där i vissa fall fotnötterna har fotnötter och ibland kanske till och med att dessa fotnötter har fotnötter. Boken är även skriven på alla håll och kanter. Jag har stått med boken framför en spegel och läst spegelvänd text, jag har läst nerifrån och upp, jag har löst chiffer, jag har följt fotnötter fram och tillbaka över sidorna, jag har läst på diagonalen. Jag har undrat om det finns något format som boken
inte har.
Så "
House of leaves" kan mycket väl vara den mest utmanande boken jag har läst, och den konstigaste, men det är inte den bästa. När man läser om boken kan man få intrycket av att det skulle vara en otäck bok, men det tycker inte jag. Mystisk, ja, och spännande, men inte otäck. Inte ens Johnnys förfall känns otäckt, och allt får en möjlig förklaring om man orkar ta sig igenom hela boken och läser till appendixarna i slutet.
Den största behållningen av "
House of leaves" har varit att den totalt utmanat min syn på vad en roman verkligen är. Det här är ingen bok som kan göra sig vare som e-bok eller ljudbok, den kräver sitt pappersformat för att komma till sin rätt. Man behöver kunna vrida och vända, bläddra fram och tillbaka och se de där små detaljerna. Som att ordet "
hus" (oavsett på vilket språk det står) alltid är blått, om ni nu undrade vad jag höll på med.
Kanske att storyn, eller de två olika berättelserna, blev lidande av det underliga formatet. Jag upplevde även att det slutade lite snopet. Men ändå - det är en tankvärd bok, som ibland ställer fler frågor än vad den besvarar. Storyn är kanske sekundär till utmaningen att läsa boken, men jag är glad att jag tog mig tiden till den.
Jag läste "
House of leaves" som ett projekt där jag läste ett givet antal sidor om dagen under hela september månad. Det blev 22 sidor om dagen, som tog allt mellan 3 minuter och 1 timme att läsa, beroende på hur textrika sidorna var. Jag är glad att jag höll mig till det tempot, för i mina ögon var inte det här en bok att bara sätta sig och sträckläsa, som jag brukar.
Mitt betyg på "
House of leaves" blev 4/5, och den blev även septembers favoritbok.
