"Children of blood and bone" av Tomi Adeyemi

"Children ofblood and bone", med ordet "Solstenen" tillagt i titeln på den svenska utgåvan, är en unga vuxna fantasy som blivit hyllad högt sedan den kom ut förra året. Den är den första delen i en planerad trilogi, men jag tror nog att jag hoppar över fortsättningen. Kanske.

Bildkälla Goodreads

 Zélie minns när Orïsha sjöd av magi, när den genomsyrade allt omkring henne - särskilt hennes mamma. Men för 11 år sedan förstördes allt, när kungen slaktade alla maji för att få ett slut på magin och det hot det utgjorde mot hans makt och hans tron.
Prinsessan Amari ser sin enda vän mördas, och stjäl en helig artefakt och flyr från slottet. Snart vävs Amaris och Zélies öden samman, och de ger sig ut på en resa för att återföra magin till Orïsha. Hack i häl på den kommer dock Inan, kronprinsen, som har sina egna skäl att förgöra magin en gång för alla.

Det låter ju himla spännande, och bitvis är det också det. Jag lämnas dock hyfsat oberörd och tycker mest att jag har läst det här förut. Jag ser paralleller till mycket fantasy jag läst förut, bland annat Harry Potter, men även superhjälte-filmer som Marvels Black Panther och Thanos relation med "sina" barn. Är en helt ovetande om detta kan det kanske kännas lite mer unikt.
Det unika ligger i stället i att miljön är en sorts fantasy-version av Afrika, och att alla vi möter är mörkhyade. Divîners är de som ser annorlunda ut, med sitt vita hår, och det är även de som bär på magi.
Det är en fantasy som hämtar en del av sin problematik från den verkliga världen. Författaren själv nämner i sitt efterord att hon berörts av Black Lives Matter-rörelsen och rasmotsättningar som hon ser och lever med. Och boken genomsyras av en hel del våld och rädsla, som speglas på ett fint sätt.
Ändå känns det lite tradigt ibland. Det är lite väl mycket av "ett steg fram, två tillbaks" i resan mot slutet. Inte bara för att våra hjältinnor (och hjältar) har en del saker att hämta upp på vägen (tre, såklart), utan även för att de ständigt hamnar i diverse fällor. Det blir lite mycket, och minst en av dem hade jag kunnat vara utan för att det inte tillförde historien så mycket mer än 100 extra sidor. En av huvudkaraktärerna hattar även runt så mycket i vad han tror på att det blir tröttsamt i längden. En annan är ganska tjatig i sina tankar, särskilt på slutet. Och självklart fattas det dåliga beslut en masse, sådant men kanske borde låta bli om man är under en extrem tidspress. Jag himlade på ögonen så mycket att jag nästan fick träningsvärk.
Boken har även en lång startsträcka och jag hade stora problem att komma in i berättelsen. Efter ungefär 100 sidor började det flyta på lite bättre, men det kan inte hjälpas att jag undrar om det inte hade kunnat berättas smidigare i en prolog.

Jag är alltså inte superimponerad av den här boken, och trots att den slutar med en cliffhanger som heter duga så är jag inte jättenyfiken på fortsättningen - när den nu kommer. Men jag kan såklart ändra mig. Underligare saker har hänt.
Mitt betyg på "Children of blood and bone" blev 2,5/5.