Jag hoppas att ingen som bestämmer sig för att läsa den här boken tror att de ska få något som ens påminner lite grann om Disney-filmen med samma namn. I så fall lär besvikelsen bli stor.
Jag läste "Ringaren i Notre Dame" som månadsbok i oktober, och frågan är om jag skulle ha orkat med den inledningsvis annars. Nu gick det hyfsat galant.
 |
| Bildkälla Goodreads |
I ett myllrande medeltida Paris finns allsköns människor, och alla deras lidanden. I den stora katedralen Notre Dame bor den vanskapte och döve klockringaren Quasimodo. Han har uppfostrats av ärkedjäknen Claude Frollo, som bekymrar sig över sin lillebror Jehan och som fördjupar sig i alkemins hemligheter.
När de ser den unga Esmeralda dansa på torget utanför katedralen ändras allt i deras inrutade tillvaro. Den förälskelse som drabbar de båda kan bara sluta med en katastrof.
Det här är inte direkt en lättillgänglig bok. Första 100 sidorna eller så är ganska sega, med massor av beskrivningar av ett medeltida Paris och livet där. Det presenteras personer och skeenden på ett sätt att jag inte blir överraskad alls av saker som dyker upp senare i berättelsen.
Bokens titel känns felöversatt. I det franska originalet heter boken "Notre-Dame de Paris" som precist översatt blir "Vår Fru i Paris" (Vår Fru = Jungfru Maria). Och ringaren har faktiskt en ganska undanskymd roll. Det här är mer saker som händer i närheten av katedralen Notre Dame. Jag skulle vilja påstå att bokens huvudperson är Esmeralda, och i viss mån Claude Frollo i rollen av den makt kyrkan har över sina medlemmar. Han jagar Esmeralda skoningslöst, och tycker mest synd om sig själv när han blir avvisad.
Det stora temat i den här boken är de stora orättvisorna i befolkningen, och kyrkans makt över människorna som bor där. Människors liv hanteras så godtyckligt att det i slutändan känns viktigare att rädda geten Djali än flickan Esmeralda, som i boken är endast 16 år.
Det här är en sorglig bok, där det går åt fanders för alla. Kärleken är här en förödande kraft, som kan få människor att begå dumdristiga misstag. Så går det som det går också.
Jag tycker kanske inte att den här boken var direkt lätt att ta till sig, men jag är glad att jag tog mig an den. Det är ett stort persongalleri, och det tar lång tid att reda ut vem som är vem och vilken roll den har. Bitvis så detaljerat att det känns tråkigt. Hade den här boken skrivits idag hade den redigerats ganska rejält. Troligen bort med alkemin, för den tillför ingenting, och en hel del karaktärer hade också skalats bort eller omredigerats. Jag hoppas att också antisemitismen som kryper in mellan raderna hade fått stryka på foten. Rasismen är dock en genomsyrande grej i den här boken, i form av hatet mot zigenarna, så det hade fått vara kvar. Det här är en bok full med misogyni och kritik mot denna. Det är en samhällskritik, som är lika gällande idag som när boken skrevs under tidigt 1800-tal, som den högst sannolikt var på det 1400-tal den utspelas i. Där kronan och kyrkan hade den totala makten, och undersåtarna levde i gudsfruktan likväl som fruktan inför att dömas för något dunkelt brott.
Mitt betyg på "Ringaren i Notre Dame" blev 3/5.
