När jag läste kompisboken till den här, "For the wolf", i somras så trodde jag att jag ganska snart skulle lösa den här andra delen i duologin. För cliffhangers och obesvarade frågor gjorde att jag blev nyfiken. Men det skulle alltså komma att dröja ganska länge, och jag hade till stor del glömt vad det var för frågor jag ville ha svar på. Så kan det gå.
 |
| Bildkälla Goodreads |
När Red och Eamon tämjde Wilderwood och förvisade hotet från de gamla kungagudarna till Shadowland, så skedde det inte utan en hög kostnad. Reds tvillingsyster Neve, drottningen, hamnade även hon i den skugglika världen. Här härskar endast de gamla gudarna och deras barn, mörk magi och de fångade kungagudarna. För att komma tillbaka måste Neve färdas över det öde landskapet till ett mytomspunnet Hjärtträd och kräva de dunkla makterna. Hennes enda hjälp är den fallne kungen Solmir, en hjälp hon gärna hade varit utan.
Cliffhangern från första boken fick jag svar på ganska snabbt, och sedan var det bara att följa med och se vart berättelsen förde mig. Och jag kan möjligen ha tyckt att den tog lite väl god tid på sig att nå fram till slutet.
Det här var en sådan där bok där handlingen hela tiden verkar ta ett steg fram och ett steg tillbaka. Ett ständigt stampande på stället, tills det är dags att rusa in i målet, alltså. För när slutet (äntligen) kommer så gör det det snabbt och på ett sätt som jag bara suckar över. Oväntat, liksom. Eller inte. Hela handlingen är hyfsat förutsebar, nämligen.
Om jag tyckte att bok ett var som att läsa en Teen wolf-fanfic, så var det här inte alls så. Det känns mer som en bok som författaren kanske inte riktigt visste vad hon ville göra med, hur hon ville att karaktärerna skulle utvecklas. Mer än att det goda skulle segra till varje pris, och att alla skulle få lyckliga slut. Vilket kanske inte riktigt passade hela vägen.
Och detta evinnerliga tjat! Jag kände hur irritationen växte för varje "dropped a kiss" och "green-haloed eyes" och "ivy-twisted hair" och "scarred hands" och "blue eyes" och dessa påminnelser om att världen i Shadowlands är i gråskala. Jag har fattat det - för väldigt länge sedan. För jag är inte komplett dum i huvudet. Kan inte minnas att jag tyckte bok ett var så här tjatig i detaljerna, och det känns som ett sätt för författaren att fylla ut texten. Det tillför liksom ingenting för mig som läser. Mer än en känsla av tjat och irritation då.
Den som gissade att jag inte jätte gillade det här gisssade rätt. Synd, för i början verkade det här vara en riktigt bra bok. Det höll inte hela vägen, kan vi säga.
Mitt betyg på "For he throne" blev 2/5.
Titeln förresten. Neve är på den där tronen exakt inget alls i den här boken. For the crown hade varit bättre, men kärnan i legenden var ju redan skapad i första boken, så författaren hade väl inget val.
Tur att det här bara är en duologi.
Och detta evinnerliga tjat! Jag kände hur irritationen växte för varje "dropped a kiss" och "green-haloed eyes" och "ivy-twisted hair" och "scarred hands" och "blue eyes" och dessa påminnelser om att världen i Shadowlands är i gråskala. Jag har fattat det - för väldigt länge sedan. För jag är inte komplett dum i huvudet. Kan inte minnas att jag tyckte bok ett var så här tjatig i detaljerna, och det känns som ett sätt för författaren att fylla ut texten. Det tillför liksom ingenting för mig som läser. Mer än en känsla av tjat och irritation då.
Den som gissade att jag inte jätte gillade det här gisssade rätt. Synd, för i början verkade det här vara en riktigt bra bok. Det höll inte hela vägen, kan vi säga.
Mitt betyg på "For he throne" blev 2/5.
Titeln förresten. Neve är på den där tronen exakt inget alls i den här boken. For the crown hade varit bättre, men kärnan i legenden var ju redan skapad i första boken, så författaren hade väl inget val.
Tur att det här bara är en duologi.
