Min vartannatårstradition fortsätter. För sedan 2016, när jag läste "Cloud Atlas" för första gången, har jag läst om den varje jämnt år. I år var alltså fjärde gången jag läste den, den här gången med ett nytt omslag som matchar merparten av mina David Mitchell-böcker.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Cloud Atlas är sex olika berättelser som alla hör samman. Trots att de utspelar sig i olika tider, från en sjöresa över Stilla havet på 1800-talet till långt in i en okänd framtid efter katastrofen. Vi möter många olika personer, och får ta del av flera olika genres, allt i samma bok.
Om en läser boken från pärm till pärm så läser vi alla utom den sjätte berättelsen i två delar. Den sjätte, som utspelar sig sist i tiden, är den enda som inte är uppdelad i två delar. Vi börjar tidigast och reser sedan framåt i tiden, för att sedan resa bakåt i tiden igen och sluta där vi började.
I den här boken blir det tydligt att David Mitchell kan skriva ungefär precis vad som helst. Ingen genre är främmande för honom, eller sätt att förmedla texten på. Det är dagboksanteckningar, brev, kriminalroman, en humoristisk betraktelse, en främmande framtid och en dystopi där människan återigen måste leva utan all teknologi. Det blir science fiction, men en också historisk roman.
Jag har läst "Cloud Atlas" som sig bör två gånger, men de senaste två gångerna har jag läst varje novell för sig. För två år sedan började jag från början, den här gången började jag med slutet. Och det kan vara därför jag älskar den här boken så mycket. För att det går att läsa den på så många olika sätt och ändå alltid hitta något i den, upptäcka något nytt.
Betyget som ställdes från första läsningen gäller även nu. Självklara 5/5.
