Sett på TV: American Horror Story, säsong 11: NYC

Spoilervarning när jag skriver om TV. 

American Horror Story, eller AHS, är en antologiserie som hittills gått i 11 säsonger. Jag tror minsann den är klar för 2 säsonger till,vilket betyder att säsong 13 skulle kunna bli den sista.
Alla säsonger har olika teman, återkommande skådespelarensemble och innehåller alltid hinkvis med fejkblod och mycket död. I den elfte säsongen besöker vi New York City. Året är 1981.

Bildkälla The Nerd stash

Bland New Yorks homosexuella börjar mystiska försvinnanden ske. Adam ser en hotfull man i lädermask i Central Park, straxt innan hans rumskamrat försvinner. Polisen verkar inte värst intresserad av försvinnandet, inte ens polisen Patrick, som är djupt inne i garderoben. Adam börjar utreda på egen hand, och träffar på så sätt fotografen Theo, hans pojkvän Sam och reportern Gino - som lever tillsammans med Patrick. Snart inser de att en seriemördare härjar bland stadens homosexuella, och ingen går säker.
Samtidigt börjar läkaren Hannah upptäcka ett mystiskt virus bland sina homosexuella patienter. Det verkar komma från fästingar på Fire Island, ett paradis för New Yorks partysugna män. Viruset verkar sätta sig på immunsystemet och det sprider sig snabbt.

Inte så övernaturligt den här gången, utan mer verklighetsnära. Det mystiska viruset är såklart HIV, och det var här epidemin började. Framställs på ett sätt genom hela säsongen, som blir extra tydligt i det sista avsnittet (satt till Kraftwerks "Radioaktivität"). Jag gillade den här säsongen. Den känns nära verkligheten med HBTQ+ individernas kamp för att få leva sina liv och ha samma rättigheter som andra. Hur djupt hatet mot dem var, hur brott mot dem sällan utreddes till fullo. Något som blev ännu svårare när AIDS dök upp, bögpesten som den så motbjudande kallades här i Sverige. 
Men AHS är ju inte bara en serie som hanterar sociala problem, utan det måste såklart snaskas till med en riktigt vidrig seriemördare. Det har är icke rart att se, eller höra för den delen. 
Säsongen i sin helhet hamnar någonstans i mellanspannet,men de två sista avsnitten är top notch. Också väldigt bra soundtrack, även om jag tycker att det är konstigt att Kathy Pizazz stod och sjöng "I'm calling you" från filmen "Bagdad café - som kom 1987.