Sista boken ut av 2022 års bokreainköp. En bok som halkade långt ner på priolistan på grund av vad den handlar om och omständigheter kring detta. Ett tag funderade jag på att helt enkelt skänka bort den, men eftersom jag har ett envist drag så bestämde jag mig ändå för läsning. Nu genomförd.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
17- åriga Lenni vet att livet är kort. Under sin långa vistelse på sjukhuset lär hon sig att det inte bara är vad du gör med ditt liv som betyder något, utan också vem du delar det med.
Lenni deltar i en konstkurs, där hon träffar medpatienten Margot. De blir genast vänner när de inser att de tillsammans är 100 år. De bestämmer sig för att måla sina hundra år, och dela sina historier med varandra.
Med tanke på att den här boken har Lenni som huvudperson, bokens jag, så handlar den underligt mycket om Margot. Säkert för hon är äldst och har hunnit leva mer liv. Det är också hennes berättelse som jag finner vara mest trovärdig. Från barndomen i krigets slutskede, via ett kort äktenskap och en svår förlust, självupptäckande i London och en behaglig medelålder, till en sjukhusvistelse som vi får ta del av.
Lenni däremot är ung, och har kanske inte hunnit med så mycket, men ändå levt ett ganska händelserikt liv. Dessutom är hon från Sverige, så det förekommer text på svenska i den här boken. Jag blir dock inte klok på varför författaren gjorde så,och inte bemödade sig med att ta reda på fakta om hur till exempel skolsystemet går till här i Sverige. Där blandar hon ihop det med det brittiska då Lenni börjar svensk skola som femåring, och dessutom blir skickad till rektorn för att hon haft sönder en sida i en bok. Känns väldigt osvenskt, må jag säga. Dock plus i kanten för att hon placerat henne i Örebro.
Annars befinner vi oss på ett sjukhus i Glasgow, Skottland, som verkar fungera som ett hotell. Lenni får aldrig besök, utan glider mest omkring i korridorerna i pyjamas och tofflor, och skaffar sig vänner både här och där. Det är först i slutet av boken som hennes sjukdom gör sig påmind, men det var väl också väntat.
Boken var inte alls så tung att läsa som jag hade befarat. Det är mycket glimt i ögat, och bitvis ganska humoristiskt. Hjärtevärmande och hjärteknipande på en och samma gång. Korta kapitel gör också boken lättläst, så det här gick ganska fort.
Mitt betyg på "The one hundred years of Lenni and Margot" blev 3,5/5.
