Nu snurrar det i skallen igen

Igår satt jag i ett möte med en människa om ett eventuellt jobb. Vad arbetet skulle gå ut på fick jag aldrig riktigt klarhet i och efter en dryg timme tackade jag för mig och konstaterade att vi inte skulle kunna arbeta tillsammans. Då hade jag fått höra både det ena och det andra om mig, personer jag kallar för mina vänner, myndigheter och människor. Samtalet inleddes med att jag fick veta att man kan säga vad som helst - hur det tas emot berättar mer om den som hör det än den som säger det.

Och är inte det ett väldigt bekvämt sätt att se på det hela? Om jag säger att du är ful och du blir ledsen, så säger det alltså att jag bara sa sanningen och du vet att det är så och därför blev du ledsen över det. Om jag säger att du är tjock och du blev illa berörd så är det inte jag som inte är snäll utan du som inte varit snäll mot dig själv och straffar dig med övervikt.

Det finns ärlighet och så så finns det brutal ärlighet. Jag känner att jag nog har träffat mästaren på överlagd ärlighet. För visst - man kan säga till en person att den är överviktig, men man kan också välja sitt sätt att säga det. Man kan säga det bara rätt ut: "Du är tjock". Man kan linda in det: "Du har kanske gått upp lite, hur mår du?" Eller så kan man vara överlagd i sin ärlighet, eller elak som jag kallar det: "Du är en fetknopp och du är det för att du är dum i huvudet och äter fel mat."

Ja - man kan säga vad som helst, men man kan välja hur man säger det. Man kan välja att ta ansvar för de ord man uttalar och inte lägga ansvaret på den som tar emot dem. Man kan välja vilken typ av energi man vill ge och ta emot. Jag har funderat mycket på vad som är meningen att jag ska lära mig av det här mötet? För det är så jag måste ta det, som en livslektion. Jag fick öva på att sätta gränser och säga nej i varje fall. Alltid något.