Sett på TV: Wednesday, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Om jag väntade lite med det här inlägget så att jag kunde lägga upp det en onsdag? Svar ja.
Andra säsongen av "Wednesday" gick upp på Netflix i höstas, men jag väntade alltså till nu med att titta på den. Säsong tre kommer troligen senare i år, och tur är vä detl för med den cliffhangern orkar jag inte vänta lika länge som jag fick vänta på säsong två.

Bildkälla Impericon

Ett nytt läsår börjar på Nevermore, och mycket har förändrats. Wednesday och Enid delar fortfarande rum, men Enid är besviken på Wednesdays kamratskap. Vad hon inte vet är att Wednesday haft en föraning om att Enid kommer dö - och att det kommer vara Wednesdays fel.
Enid försöker istället hitt nya vänner i sin flock, och känslorna för Ajax har svalnat och istället har hon fått upp ögonen för Bruno. När hon får veta en sak om sig själv blor hon orolig, men med hjälp kan hon kanske klara sig ändå.
Hela Wednesdays familj finns plötsligt på Nevermore, då hennes lillebror Pugsley blir ny elev, och mamma Morticia ska hjälpa till med en välgärenhetsgala. Många familjehemligheter dyker upp, en i form av en zombie.
Dessutom har Wednesday fått en stalker, Thing undrar varifrån han kommer och Tyler ruvar på hämnd.

En stabil andra säsong, med lagom mycket monster och underligheter. Många gästspel från kända ansikten att glädjas åt. Kul också att se skådespelare från Familjen Addams-filmerna i den här serien. Den här säsongen Christina Ricci och Christopher Lloyd.  
Säsongen känns i vissa delar avslutad, men med en och annan cliffhanger, och en öppning för nya faror för Wednesday i kommande säsong. Den stora frågan är dock hur det kommer gå för Enid. Wednesday to the rescue.

Tomt

Den här månaden var det mycket som tog slut. Nio saker att källsortera har det blivit sedan sist. Vissa känner vi igen sedan förr, för en sak är säker - hittar jag något perfekt så håller jag fast vid det.

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Storfavorit i det här hushållet. Kommer aldrig sluta köpa den, om jag får välja.
Betyg 5/5

Essence. Get BIG! lashes. Volume boost. Waterproof.
Helt okej mascara för ett lågt pris. Valde ändå en annan (favorit sedan förr) när det var dags för en ny, för jag tyckte att den här var lite svår att ta bort, och så hade jag lite problem med att applicera den. Borsten är nämligen STOR och hade jag tänkt på det hade jag valt en annan från början, för stora borstar och jag blir sällan goda vänner. 
Betyg 3/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream. + Ageless night cream.
Jag hade egentligen inte tänkt köpa just nattkrämen igen, men så tog jag fel när jag skulle köpa en ny dagkräm, så jag har nya av båda på badrumshyllan. Hade tänkt testa en annan nattkräm av nyfikenhet, men det får bli en annan gång. Annars är de här krämerna väldugt bra och prisvärda, och jag gillar att de är certified organic. Vad jag inte gillar är att det inte är en vanlig klämtub utan en pump, och det är mycket kräm kvar i tuben när pumpen slutar leverera.
Betyg 5/5 för båda.

Not guilty. Shampoo bar. Coconut & vanilla.
En bartvål jag en gång hittade på Normal och sedan inte sett till där igen. Så är det ofta på Normal, tyvärr. För hade jag hittat den här igen hade jag köpt om den. Nu börjar istället jakten på ett nytt shampo att tycka om, och det har visat sig inte var helt lätt. Skulle jag köpa om ifall jag såg den? You bet!
Betyg 4/5

It's skin. Blueberry. Vitality & moisture mask sheet.
Den här doftar så mycket blåbär att jag kan sluta ögonen och låtsas att jag är i skogen. Eller åker Vasaloppet (kommer aldrig hända). Väldigt gosig mask som jag absolut kommer köpa igen. Det börjar sina i maskförrådet, så der är snart dags att lägga en beställning.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Lemon.
Rik på c-vitamin och med en härlig cirtusdoft. Exfolierar milt och ska vara uppljusande om den används mer regelbundet än då och då. Kommer säker hitta hit igen. Kanske i den där beställningar jag grunnar på.
Betyg 5/5

Pure & care. Ginger refreshing foot scrub.
Det kändes väldigt skönt att massera fötterna med den här fotskrubben. När jag väl fick ur den ur förpackningen, för det här var en tjock kräm som tyckte om att vara där den var. Värt besväret för en skön stund, men den gjorde inte direkt några underverk på fötterna. Bara för att det är skönt med fotmassage med riv, kan det tänkas att jag köper om den, men jag hittade den på Normal så....
Betyg 3/5

Masque me up. Foot care mask. Nourishing & moisturizing.
Små strumpor att trä på fötterna, fyllda med fuktgivande fotkräm. En kvart, tjugo minuter verkningstid och sedan blir fötterna... blöta? Kräver alltså att man masserar in fotkrämen ordentligt efteråt. Fast kräm känns missledande, då den är ganska tunn, mer som en essence. Mer kul att använda än bra, men jag går säkert på det igen.
Betyg 3/5

FredagsFilmen: Lion

Min favoritfilm i januari blev en sådan där liten pärla som jag har missat i 10 år och nästan missade igen. Det var sista dagarna den visades på SVTPlay som vi hittade den inför något filmmys, och bestämde oss för att ge den en chans. Jag hade ändå läst någonstans att det var en bra film.

Bildkälla LinkedIn

Den lille pojken Saroo bor i en liten by i Indien tillsammans med sin mamma och sina syskon. En kväll får han följa med storebror till en annan stad för att leta efter jobb, men storebror och lillebror kommer ofrån varandra. Ensam på en okänd station letar Saroo efter sin bror, och råkar hamna på ett tåg som tar honom hela vägen till Calcutta. 
Ensam i den stora staden försöker han hitta en väg hem igen, men råkar ut för många äventyr innan han till slut hamnar på ett barnhem. Därifrån blir han adopterad av ett par i Australien, och Saroos nya liv börjar.
Det är först i vuxen ålder som han återigen börjar minnas sitt förra liv i Indien, och med hjälp av sina små minnesbilder försöker han hitta tillbaka till den familj han förlorade.
Filmen är baserad på en sann berättelse.

Filmen har kallats för rn ny "Slumdog millionaire", och det är ju lite roligt eftersom det var Dev Patels genombrottsfilm, och det är han som spelar vuxne Saroo i "Lion". Tänkte själv på de likheterna när jag såg filmen, då Saroos upplevelser i Calcutta påminner mycket om det som Jamal berättar om i "Slumdog millionaire". 
Folmen är mycket rörande, och finns med på flera listor över filmer att gråta till, och ja - det kan vara en bra idś att ha näsduken nära till hands om du är av det ömhjärtade slaget. Jag hulkgrät inte, men en och annan tår trillade.
Jag lyfter också på hatten åt Sunny Pawar som spelade Saroo som barn, en rolltolkning som satte sig som en pil i hjärtat. Och minsann om det inte är Nicole Kidman som spelar adoptivmamman Sue. Hon blev för övrigt nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga biroll för den här rollen, och Dev Patel till bästa manliga huvudroll. Filmen fick fyra nomineringar till, bland annat för bästa film, men vann ingen gubbe alls.

"Lion" finns att streama på HBO Max, och som hyrfilm lite här och där om man googlar.

Januaris utlästa

Det blev inte många titlar utlästa i januari, bara tre böcker. Läsåret började inte bra, för den första boken jag läste hamnade på min topplista över dåliga böcker - någonsin. Efter det var det lite svårt med läslusten, något som tyvärr sitter i ännu. Jag läste också vad som gissningsvis kommer bli årets längsta bok, så även om det inte var många titlar blev det många sidor.

"Kleptomania" av Kristina Hård läste jag för Plejaderna, och det var också enda anledningen till att jag läste ut den. För det här tyckte jag inte om minsta lilla. Boken inbjöd förvisso till mången livlig diskussion och viss fördjupning i nordisk folktro, men jag tyckte ändå den var dålig. Jag tyckte inte om karaktärerna, berättelsen var rörig och berättades i alldeles för många tidslinjer och berättarperspektiv. Den här gick trögt att läsa helt enkelt för att jag inte ville läsa den. Att den är första boken av tre märks alldeles för tydligt, för den slutar med fler frågor än vad som besvarats. Mitt betyg blev 1/5. Plejaderna var lite snällare så medelbetyget blev 2,7/5.

"The hallmarked man" av Robert Galbraith, aka J.K. Rowling, är den där jättelånga boken. Önskar att böckerna om Strike kunde vara lite kortare ibland, för det händer mycket i boken som känns irrelevant. Det här är bok åtta (av tio?) om detektivbyrån Strike & Ellacott, och byrån utreder identiteten på en kropp som hittats i ett silvervalv. Samtidigt som privatliven tränger sig på, Strike blir nerskriven i skvallermedia, och både Cormoran och Robin försöker komma till rätta med sina känslor. 

Januaris favoritbok fick 4/5 i betyg.

"Interview with the vampire" av Anne Rice var månadsboken i januari, och hux flux var vi igång med ett länge planerat projekt - att läsa hela vampyrkrönikan på engelska. I bok ett berättar vampyren Louis om sitt liv. Från det att han förvandlades av vampyren Lestat, till den dag (1976 när boken kom ut kanske?) då han berättar sin historia för en ung reporter. Han grubblat mycket över sin förlorade mänsklighet och sin odödlighet, något som ställs på sin spets när barnvampyren Claudia kommer in i deras liv.
Inte så bra som jag mindes den, så betyget sänktes till 4/5. Fortfarande väldigt bra, alltså.

"Interview with the vampire" av Anne Rice

Jag har under flera års tid funderat på att läsa hela Anne Rices vampyr-krönika. Den är 13 böcker lång, och bara de fem första utgavs (en gång för länge sedan) på svenska. Så nu när jag äntligen tar tag i det här projektet, som jag antar kommer ta några år, så valde jag att läsa böckerna på engelska, och till och med skaffa mig nya fina böcker till mitt bibliotek. Ska bara komma på hur jag ska kunna klämma in en hylla till, men det löser sig. Nog.

Bildkälla The StoryGraph

En vampyr berättar om sitt liv för en reporter. Louis var ung 1790 när han lät Lestat, som ville ha hans pengar och de friheter de kunde ge, förvandla honom till en vampyr. Louis kämpar dock med sin odödlighet, och saknar den människa han var.

När barnvampyren Claudia kommer in i deras liv blir Louis hennes beskyddare, och de bestämmer sig för att lämna Lestat och undersöka varifrån de kommer. Sökandet tar dem så småningom till Paris.

Det märktes att det var länge sedan jag läste "En vampyrs bekännelse" för jag hade glömt det mesta. Jag tror också att mina minnesbilder var blandade med de från filmen med Brad Pitt och Tom Cruise. Inte så mycket tv-serien, för den är väldigt annorlunda från boken. På ett sätt blev det nästan som att uppleva boken för första gången, och jag kände att jag läste den med nya ögon.
Den är väldigt filosofisk och grubblande i tonen, och det märks på något sätt att boken är skriven utifrån sorg. Romanen skrevs och skrevs om i flera omgångar, och karaktären Claudia anses allmänt vara baserad på dottern som Anne Rice förlorade till leukemi. Jag vet inte om Anne Rice någonsin bekräftade att så var fallet, men om det är så (och det är en ganska fin tanke) så kanske både Louis och Madeleine har drag från Anne Rice själv. Bara en fundering jag har. 
Tempot i boken är ganska långsamt, och Louis försvinner ofta iväg i långa funderingar kring sin egen odödlighet, och vad det betyder att vara människa. Han hyser också väldigt ömma känslor för Claudia, och jag kan tycka att det var ganska störande att höra honom beskriva kärleken till henne som passionerad, och deras kelande känns som mellan älskade. Om vi då tänker på att  Claudia må ha "levt" länge, men hennes kropp är fortfarande ett barns, så är det något som känns direkt ofräscht.
Bokens största fel är ändå att Lestat säger "She poisoned them with absinthe", och en sådan grej går inte obemärkt förbi den hrä absintälskarens ögon. Absint är inte, och har aldrig varit, giftigt. Hög alkoholhalt, ja. Gift, nej. 

Mitt förra betyg på "Intreview with the vampire" höll inte den här gången. Det halkade ner till 4/5. Så är det nästa bok jag längtar mer efter, för Lestat. Han må vara ett monster i den här boken, men i andra är han hjälten. Louis däremot - ganska trist figur, om jag tänker efter.

"The hallmarked man" av Robert Galbraith

Bok nummer åtta om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott. Jag har hört att J.K. Rowling (Robert Galbraith är hennes pseudodym för Strike-böckerna) har planerat för 10 böcker, så vi börjar närma oss slutet på berättelsen om det stämmer. 
Det finns en chans att "The hallmarked man" kommer bli min längsta bok i år, då den var nästan prick 900 sidor lång. Om det kan kännas som för mycket? Ibland så.

Bildkälla The StoryGraph

Robin Ellacott har akut blivit inlagd på sjukhus efter ett utomkvedshavandeskap. Det är något hon behåller för sig själv, och när hon får veta att hennes chanser att bli gravid på naturlig väg är små, kommer barnfrågan högt upp på agendena för henne och pojkvännen Ryan Murphy. De planerar att flytta ihop, men Robin börjar tvivla på att det är det hon vill själv. Kan det vara så att hon tycker att allt går för fort och att hon behöver tänka. Samtidigt kommer många minnen upp från tidigare trauman, och när hon hotas på jobbet mår hon allt sämre.
Det här vet inet Cormoran Strike något om, när han beger sig till en ny klient som vill träffa honom i lönndom. Decima Mullins pojkvän har försvunnit och hon är övertygad om att han är den kropp som hittades svårt lämlästad i ett värdevalv till en silverbutik som specialiserat sig på silver med kopplingar till Frimurarna. Kroppen har en identifiering, men den är inte slutgiltig. Det finns dock fler kandidater till vem kroppen tillhör, och snart dras detektivbyrån in i en trasslig historia med många ledtrådar som leder år flera olika håll.
Cormoran har planer på att berätta för Robin om sina känslor för henne, men han tvekar när han märker att Robins förhållande verkar djupna. Han blir också nedskriven i pressen, och hans frustrationer växer och går ut över fel personer.
Byrån dras också med personalproblem, då en ny medarbetare verkar ha svårt att bete sig professionellt. Desssutom får de ett akvarium att ta hand om.

Det blir alltså lite för långt ibland. Jag skulle önska att vi fick följa ett fall, men då byrån har flera olika så får vi även följa dem, fastän det inte direkt är jättespännande när de skuggar misstänkt otrogna makar. I det här fallet blev kroppen i valvet nästan ett onödigt dtort fall för byrån, och mycket personliga känslor fick ta plats i det. Den här boken innehåller även en stor dos av dålig kommunikation, och det kan jag tycka är så jobbigt. Nu är det mycket av att Robin är arg på Cormoran och tror sig veta en massa saker, och han går runt och trånar efter henne och tror sig veta en massa saker han också. Sådant som kanske hade kunnat lösas med ett rejält gräl och/eller ett snack mellan delägarna (Cormoran och Robin) men icks då. De ska gå där och småputtra lite mot varandra och berätta vad de egentligen tycker, tänker och vill.
Saken kommer dock till sin spets i slutet av boken, och jag tycker mig ana att något viktigt är i görningen. De kanske behöver läka lite var för sig innan nästa steg, helt enkelt.
Boken slutar med en ganska rejäl cliffhanger, så nu längtar jag efetr bok nio lite extra mycket. Det känns som att mycket etablerades i den här boken, och det kändes också som att vi kanske äntligen kan ta farväl över vissa saker från det förflutna - särskilt Cormorans. 

"The hallmarked man" fick 4/5 i betyg. 

Januarifavoriter

Imorgon är det en helt ny månad, så vi tittar tillbaka på det som hänt i januari. Januari har varit en krasslig månad. Jag har haft ryggproblem, och bitvis mått ganska hängigt. Känt mig lite angstig också, beroende på orsaker. Fick däremot ett besked häromdagen som förhoppningsvis kan lugna sinnet lite. Samt att det nu verkar som att allt med avloppet är klart. Bara återställa kvar att göra. Men det är ett bekymmer för en annan dag. När snön smält och vi kan se det elände som var var trädgård.
Men, som sagt. Favoriter var det vi skulle titta på.

Bok: "The hallmarked man" av Robert Galbraith.

Film: "Lion". Om den indiske pojken Saroo som kommer bort från sin familj och av misstag hamnar i en stor stad. Därifrån blir han så småningom bortadopterad till ett par i Australien, och som vuxen försöker han återigen hitta sin familj. Verklighetsbaserad.
 
TV: "Stranger things". Känns nästan lite orättvis mot allt annat på TV den här månaden.

Nagellack: Majesty & mayhem från H&M.

Skönhet: Har inte blivit mycket av den varan den här månaden. Att vädra, även i många minusgrader, har dock varit en lisa för både inomhusluften och själen.

Extra speciell rolighet: Det är många födelsedagar i januari, men att Chilipojken fyllde 25 i början av månaden, och var hemma för att fira, kändes lite speciellt.

Favoritinlägg: Ser fram emot det i början på varje år - Bokåret 2025. 

Ses i februari!

Januaris nagellack

Det är nästan lite gulligt att jag månad efter månad tror att jag ska måla naglarna mer. Varje vecka. Minst. Och sedan gör jag inte det. I januari blev det återigen endast två lack, och ett av dem åkte på redan förra året för det var nyårlacket. Alltså har jag målat naglarna en gång i januari. Så kan det också gå. De två lack jag bar såg ut så här. OBS! Fotograferade i vinter"ljus".

Depend, VIP Meet and greet #5202
Nyåret firades med holo, för det är vad det här är i rätt ljus. Går att ana att det är så, men det blingade till bättre än så här i vekligheten. I övrigt är det rosa, lite åt det lila hållet, men mest bara rosa. Trivdes i det, men tyckte att det höll dåligt.

H&M, Majesty & mayhem
Eftersom det ändå är brist på ljus i Sverige så här års, passade jag på att måla med ett mörkt lack. Majesty & mayhem är ett mörkt brunt skimmerlack. Skulle säga att skimret ger lite koppartoner. Så pass fint, och jag trivdes väldigt bra i det.

Det var allt. Ses nästa månad. Antar jag.

Bullet journal för februari

Jag har inte glömt bort att göra min bullet journal för februari. Jag var dock väldigt oinsoirerad, så det satt långt inne och jag hade många funderingar innan jag till slut bestämde mig. Det blev ännu en rosa månad, men den här gången mörkare rosa och med svart som accentfärg.

Ännu en gång var det washitejpen som betämde hela alltet. Den här med rosa rosor minns jag inte varifrån den kommer, men den känns både lite murrig och lite romantisk, Rosor är alltid rosor, och februari är tots allt månaden då Alla hjärtans dag firas, om man nu är lagd åt det hållet.
Som svarta pennor använde jag mina Pigma micron från Sakura, i nästan alla tjocklekerna. Tombow blev 723 som helt enkelt heter Pink, och fineliner nummer 17 i färgen Hliotrope från Stabilo.
Jag inleder med en månadsöversikt, och en blank sida som kommer förbli blank. Tror jag.

Nästa uppslag rör den där träningen jag alltid tor att jag ska entusiastiskt utföra. Har gått si och så med den saken på sistonde, men någon sorts vilja finns där i varje fall. 

Månadens att göra, sådant som hände, saker att hålla koll och en humöröversikt. Jag har alltså slopat vanekollen, och istället lagt in en annan sorts hålla koll. Mer en blandning av vanekoll och allmän spaning på mitt välmående.

Månadens bok kommer bli en klassiker av det mer filosofiska slaget. På det här uppslaget vill jag också hålla koll på nagellack och mina finanser.

Avslutningsvis ett av veckouppslagen. Kanske blev ett en bit in på månaden för att jag hade gjort ett misstag veckouppslaget innan. Jag säger inte att det var så, men kanske.

Troligen blir det inte rosa i mars också, men jag säger inte att det inte blir rosa. Man vet aldrig med mig.

Sett på TV: The Sandman, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Den andra säsongen av "The Sandman" blir också den sista, vilket var bestämt redan innan tvåan började filmas. Serien förföljdes också av en del otur, då Neil Gaiman, som en gång skapade "The Sandman" som seriebok, drog sig ur produktionen efter anklagalser om sexuella trakasserier. Jag vet att det skapade förseningar, men jag vet inte hur mycket. Det känns ändå som att det gått en väldigt lång tid sedan vi senast mötte Morpheus och hans drömvärld, men nu var det alltså dags igen.

Bildkälla Coming soon

När de oändliga kallas till ett möte leder det till oväntade händelser, för alla utom Ödet. Morpheus ger sig av till Helvetet för att befria en själ, och möter en uppgiven Lucifer som vill gå i pension. Nyckeln till Helvetet hamnar hos Morpehus, som behöver hitta en ny herre över regionen.
När Morpehus och Delirium ger sig ut för att söka efter sin försvunne bror Destruction, skapas svallvågor som hotar att förgöra hela Drömvärlden - och dess herre.

Den här säsongen var inte riktigt lika bra som den första. Den kändes stundtals ganska seg, och väldigt grubblig emellanåt. När den dessutom knyts ihop med händelser från den förra säsongen, så är det mer än lovligt synd att det var så länge sedan jag såg den, för vissa saker hade jag helt glömt bort. Tycker kanske också att Tom Sturridge gick omkring och såg lite väl plutligt sur ut mest hela tiden. En riktig lättnad att se honom le till slut, även om det bara en kortis.
Serien slutar bra, och på ett väldigt slutgiltigt sätt. Sista avsnittet är ett specialavsnitt som handlar om Döden - som har en ledig dag som hon spenderar med en journalist.
Jag kommer inte sakna "The Sandman", men jag är glad att jag har sett den.

Plejaderna om "Kleptomania" av Kristina Hård

Årets första Plejadträff bjöd på restfest i form av pepparkakor, både i sin vanliga form och i en underbar cheesecake med apelsinfyllning. Massor av te, massor av snack, och gästspel både av en extra deltagare och en hund. För första gången på väldigt länge var vi baåde fulltaliga och vällästa, men extradeltagaren avböjde erbjudandet om att hoppa på tåget. Eller luftskeppet.

Bildkälla The StoryGraph

Den svåraste tågolyckan i Sverige har inte lämnat några överlevande. Så när flera veckor senare en omtöcknad och avmagrad Linus Kaiser stapplar ut ur skogen så verkar det vara ett mirakel. Han påstår sig inte minnas vad som hänt honom mellan olyckan och när han hittas, bara att han virrat vilsen i skogen.
Flera år senare har Linus Kaiser skapat sig ett luftskeppsimperium och tjänat ihop en förmögenhet. Men inte alls alla pengar i världen kan rädda en människa från sjukdom. Nu är han döende, och bestämmer sig för att en gång för alla berätta vad det var som hände honom den där gången efter olyckan, vilse i trollskogen.

Boken berättas i flera olika synvinklar. Främst Linus Kaisers berättelse, men också Ingra som han berättar för, som i sun tur berättar vidare till finansministern. Vi får också följa med Halvar, som även han överlevde tågolyckan och som verkar veta mycket om skigen han hamnat i. Och så Snigeldjur, trollet utan svans, som de andra trollen bråkar med.
Det finns mycket att prata om när det gäller "Kleptomania", och det märks att boken har en fortsättning, för när den tar slut finns det många obesvarade frågor kvar. "Kleptomania" är första boken ut i en trilogi, och alla böcker finns utgivna men kan vara svåra att få tag på. Mitt ex köptes av bokväljaren direkt från författaren, så det kan vara vägen att ta för den nyfikne. Eller leta på biblioteket.
Jag kommer personligen inte bry mig om de andra delarna, för även om jag tyckte att den bjöd på en rolig och trevlig diskusion och mycket prat om folktro, så tyckte jag att boken i sig var fullkomligt värdelös.
Nog för att den inte var lockande från början, och hade den inte varit en bok för Plejaderna så hade jag aldrig läst den. Jag var jättenära att sluta läsa den, men återigen - den lästes för Plejaderna. Kanske skulle något hända som fick mig att ändra uppfattning? Men nej. Jag var redan från början inte sugen på att läsa om troll, och luftskeppen ger en ytterst liten hint om steampunk, som är min absoluta hatgenre. Jag brukar oftast inte ha något emot att läsa om övernaturligheter, men här blev det bara för mycket. Jag tyckte inte om en enda karaktär. Jag tyckte det var en tråkig story, dessutom lite rörig. Vad ville den? Mer än få en fortsättning i andra böcker. Den känns lite som en väldigt lång bok som av någon anledning delades upp i tre, så jag fick bara läsa början och början var inte bra. Jag blev inte alls sugen på att läsa vidare, inte ens i den bok jag redan läste. 
Läsningen gick trögt och långsamt, och det beror inte på att boken var svårläst utan för att den var så tråkig och jag inte ville läsa den.

Betygen på "Kleptomania" skiftade från 4,5 till 1. Jag var den som gav den där ettan, och drog ner medelbetyget en del, till 2,7/5. 
För mig hamnar "Kleptomania" på min absoluta bottenlista, som en av de sämsta böcker jag har läst.

En liten paus

Känner mig synnerligen oinspirerad (och lite tjurig) just nu, så bloggen tar paus en stund. Kan bli en dag. Kan bli en vecka. Kan bli permanent. Vi får se.
Tills vi ses igen - ta hand om dig.

Årets första tomma inlägg

Nu har det tagit slut igen. Sju gånger till och med. En del av det känns igen sedan förut, en del annat är nytt.

It's skin. Honey firm & glow mask sheet + Pomegranate clean & vitality mask sheet.
Två favoriter arkmask. Kanske allra mest Honey för den doftar så gott att jag vill ha den som parfym. Den har jag också köpt om, och känner jag mig själv rätt så kommer granatäpple också hitta hem till mig fler gånger.De gör vad de aäger, men framför allt - ger en mysig stund och återfuktar. Precis vad jag vill ha.
Betyg 5/5 på båda 

Seche vite. Dry fast top coat.
Det enda överlack jag använder, för varför byta ut ett vinnande koncept. Slog ihop två halvtomma flaskor, och den här blev över. Kommer sorteras som miljöfarligt avfall på grund av risken med lackrester.
Betyg 5/5

Burt's bees. Beeswax lip balm with vitamin E & peppermint.
Favoriten bland favoriterna, för pepparmint är min bästa av Burt's bees, och jag har testat många vid det här laget. Finns alltid vid min säng, så även nu.

Smuuti skin. Watermelon sun cream SPF 50+ UVB/UVA PA ++++
Nu när Holika Holikas allra bästa spfkräm inte längre finns, så börjar jakten på en ny lika bra. Och kanske att den stannar här, för den här köpte jag om när den tog slut. Ingen vit hinna, inet klibb. Försvinner in i huden fint, och som extra plus innehåller den hyaluronsyra som jag bara älskar. Känns mer som en andra dos fuktkräm, med andra ord. HUr den är att sminka på får ni fråga någon annan, för jag har inte använt foundation på flera långa år.
Betyg 5/5

Not guilty. Shampoo bar. Tea trea & aloe vera + Argan & almond oil.
Det börjar bli ekonomiskt oförsvarbart att använda Lush schampobars, även om Honey I washed my hair fortfarande är favoriten. Om Lush fanns i stan skulle jag fortsätta köpa, men när prist höjts till 150 kronor för en kaka, och sedan till kommer frakt, så är det inte värt det längre. Börjar alltså leta efter nytt favoritschampo.
Not guilty shampoo bar trilla de jag på när jag besökte Normal, så det är ju inte säkert att jag någonsin mer ser dem i butik, då Normal är ganska ombytliga i sitt sortiment. De kostade ingen stor slant, så jag kostade på mig en av varje av tre olika varianter, och jag har alltså tvättat upp två nu. Jag använde dem parallellt, så det är inte att de var galet odryga. Inte jättedryga heller, förstås, men de räckte helt okej - särskilt för sin prisbild (tror det var runt 30 kronor styck). Jag gillade dem båda två för att de tvättade håret rent och doftade gott. Någon värst större skillnad märkte jag inte på dem. Lite svårlöddrade, men de duger fint. Skulle absolut köpa om ifall jag ser dem.
Betyg 4/5
Betyg 5/5

FredagsFilmen revisited: People we meet on vacation

När jag skrev om kommande adaptioner av bok till film, så fanns "Smmarmöten" av Emily Henry med, eller "People we meet on vacation" som jag föredrar att kalla den. Förra helgen hade den premiär på Netflix, och jag och älskade maken var snabba med att göra den till filmmys-film. Vad kan gå fel med en romantisk komedi och popcorn? Ingenting, är svaret.

Bildkälla Direct TV

Poppy och Alex träffas första gången när de samåker från college i Boston till sin hemstad i Ohio, där de ska spendera sommaren. Fast de inte verkar ha något gemensamt blir de ändå vänner, och när de hamnar på olika platser i landet bestämmer de sig för att varje sommar åka på semester tillsammans. Under dessa semestertiden djupnar vänskapen mellan dem, och ibland blir gränsen suddig, utan att någon för den skull går över den.
Men för två år sedan hände något mellan dem, och vänskapen gick i kras. Tills Poppy blir bjuden på Alex lillebrors bröllop i Barcelona, och hon ser en chans att återknyta vänskapsbanden med Alex.

Det här är inte den bästa boken av Emily Henry som jag har läst, men den funkar fint som film. Kan bero på att boken var starkt inspirerad av Nora Ephrons romantiska komedier, kanske allra mest "När Harry mötte Sally" (vila i frid Rob Reiner), vilket mörks tydligt när man läser boken och ännu tydligare mär man ser filmen.
Jag gillade den här filmen. Det var en hel del som ändrats, men kärnan i den fanns där. Emily Bader och Tom Blyth är lysande i sina roller och kemin mellan dem känns äkta. Många skratt blev det, så jag skulle säga att det här är en väldigt lyckad romantisk komedi.

2026

Åren blir sällan vad man tänkt sig. Jag hade stora förhoppningar inför 2025, men det blev ändå ett av de jobbigare åren. Sjukdom, död, omvärldsoro - det har helt enkelt inte varit roligt. Självklart hoppas jag på ett bättre 2026, men med tanke på vad Trump redan hittat på så känns det lite si och så med den saken.
Det är ju dock inget jag kan påverka (men jag kan tycka) så jag tittar mer på vad jag kan påverka. Vad som händer, och som jag vill ska hända, i mitt liv.

Vi börjar med att titta på hälsan, för den är en ständig källa till bekymmer. Eller något. Förra sommaren blev jag diagnosticerad med astma, och det förklarar en hel del. Att jag har haft kolossalt dåligt flås, till exempel. Och här trodde jag att jag behövde mer konditionsträning för att träna upp flåset, och så visar det sig att en stor del av att det inte är kul med konditionsträning för att jag aldrig ser resultat stavas a-s-t-m-a. Hur länge har jag dragits med det här då? Ingen vet, men om jag får gissa så flera år. kanske till och med så många som 10. Tur att det var först nu det blev jobbigt på riktigt. Eller otur.
Men nu när jag har den här diagnosen och fått medicin mot astman, så känner jag jädrar i min lilla låda! Dags att ta ännu ett spadtag mot en bättre hälsa. Jag kommer inte tvinga mig de där dagarna det känns fruktansvärt, men lite motigt kan det få vara. Jag planerar att yoga minst 5 dagar i veckan, motionscykla något liknande, försöka ta mig ut på en liten promenix dagligen. Här har jag slutat räkna steg - det är den friska luften som ska få spela roll. Mer frukt och grönt, för den här människan behöver fibrer. 
Och om det dyker upp fler hälsoproblem ska jag ta iti med dem på en gång, och inte tro att det går över om jag väntar ett halvår. Eller ett år. *visslar oskyldigt*

Själslig hälsa är viktig den med, så jag fortsätter ta hand om mig själv på sätt jag märkt varit bra för mig. Att vakna (någorlunda) tidigt. Meditera. Ha ett schema på vardagar och inget alls på helgerna. Ha dagar vikta åt att vila och återhämta. 
Jag vill gå på dater med älskade maken. Jag vill gå på bio, för det har jag inte gjort på snart fem år. Jag vill tycka det är kul med smink igen. Jag vill återupptäcka gamla hobbies och kanske hitta någon ny. Jag vill göra saker med mina barn.
Jag vill planera om trädgården, nu när den blivit helt uppgrävd efter installation av nya rör (hej då plommonträdet och alla ovälkomna besök av pallare du förde med dig). Jag vill odla.

Mest av allt vill jag må bra. Hoppas jag får det.

Sett på TV: Stranger things, säsong 5

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Det var i varje fall inte vi som bigrog till att det var svårt att komma in på Netflix när det sista avsnittet av "Stranger things" någonsin släpptes i nyår. För vi väntade flera dagar in på det nya året med att titta på de fyra sista avsnitten. Men nu är den tittad på  - hela serien.

Bildkälla 4k Wallpapers

Hösten 1987. Efter att världen sprack i vad som akllas för en jordbävning, går världen vidare i Hawkins. Fast staden är under en militär karantän och Eleven jagas av Dr. Kay, som vill utföra experiment på henne, eller något värre.
Max ligger fortfarande i koma och Lucas försöker väcka henne med hennes sång. Eleven tränar inför att möta Vecna igen, med hjälp av Hopper och Joyce. Dustin sörjer sin vän Eddie, och Jonathan och Steve konkurerar om Nancy. Robin har ett hemligt förhållande med Vicki och leder ett radioprogram, som är en täckmantel för deras motståndsrörelse där de infiltrerar Upside down för att försöka lokalisera Vecna.
Samtidigt börjar flera barn i staden se en man som de kallar Mr. Whatsit. Bland dem Mikes och Nancys lillasyster Holly. När hon en sen kväll blir bortförd, inser gänget att Vecna börjar förbereda sig för en ny attack - och de är fast beslutna att det ska bli den sista.
Samtidigt närmar sig årsdagen för Wills bortförande, och Lucas gissar att det är då Vecna planerar att slå till. Will funderar på sin roll i kampen, och med hjälp av Robin förlöses något inom honom.

Jaha. Det var ju lite av ett antiklimax. Efter att ha byggt upp för en stor fight i sju avsnitt så blev det väldigt lite ull för allt det skrikandet. Lättbesegrad någon? Och i sista avsnittets epilog hände något konstigt. Alla fick liksom jättelyckliga slut. Och vad hände med militären som helt plötsligt är som bortblåst? Konsekvenser för alla mord som begicks? Inte ens känslomässiga? Okej då, antar jag. 
Jag som satt beredd med näsdukar fällde inte minsta lilla tår.
Den här sista säsongen kändes det som att bollen skickades till Will väldigt mycket, och jag hade ingenting emot det. Från att ha varit en ganska undanskymd karaktär fick han här ta rejält med plats, och kunde till och med bidra lika mycket som Eleven i vissa händelser. Eftersom jag tillhör de där få som faktiskt gillat Will så var den utvecklingen hos honom välkommen. Knöt fint ihop hans roll från det allra första avsnittet till det allra sista.
Det var ändå en fin avslutning på serien, även om det samtidigt kändes lite snopet. Som att något fattades. Men i det stora hela är jag ganska nöjd. 

Hej då för den här gången, Hawkins. Känns som en serie som är väl värd en sträcktittningsomgång om ett tag. Kanske. Vi får se.

Nobody's promised tomorrow-Dagens

Låt: "Die with a smile" med Lady Gaga och Bruno Mars. Kommer bli min mest lyssnade låt 2026 om det här håller i sig.
Outfit: Vinröda joggers/mysbyxor och marinblå sweatshirt från H&M.
Smink: Mascara från Essence, ögonpenna/skugga från H&M, blusher från Pixi och läppstift från Clinique.
Doft: Earl Grey. Från mitt doftljus, min deo som har bergamott - och så klart från tet jag dricker.
Nagellack: Tog av Majesty & mayhem från naglarna imorse, och tänker ge tassarna lite vila och omsorg innan jag målar dem igen till helgen eller så.
Läser: "Interview with the vampire" av Anne Rice är min månadsbok, och så läser jag den åttonde boken om Cormaoran Strike och Robin Ellacott, "The hallmarked man" av Robert Galbraith.
Frukost: Te, äggröra, tomater, knäckemacka med salami.
Fika: Te och muslibar.
Middag: Chili med nybakat bröd.
Motion: Yoga, motionscykel och promenad.
Kvällsnöje: Kanske lite TV. Annars läsa.
Att tillägga: Vardagen är här igen. Skönt.

Topp 10 nagellack 2025

Sista inlägget för att sätta punkt för det år som var 2025. Och då tittar vi på en topplista över de nagellack jag bar under 2025. Topplistan innehåller mest H&M och Essie, för det var det jag köpte nytt, och nya (för mig) lack enbart på en sådan här topplista. Eftersom jag dessutom varit lacklat under 2025 blir det endast en Topp 10 den här gången, för jag orkade inte försöka luska ut fler lack än så. Om det blir fler lack 2026 återstår att se, men jag målade naglarna för andra gången i år igår, så kanske. 

Topp 10 i den ordning jag bar dem, på ett ungefär. 

H&M, Poppy fields forever
Absolut inte den enda gången det blir rött i det här inlägget, så är det en av mina favoritfärger att sätta på naglarna också. Vallmorött, med en liten strykning åt orange. Så knalligt att det nästan blev för mycket, men bara nästan.

H&M, Techno rose
Lite Barbierosa, med en neonig känsla. Kändes väldigt mycket 1980-tal.

H&M, Flaming paprika
Motsatsen till det första lacket, för här är det iställer orange som drar en aning åt rött. Superknalligt, utan att bli en trafikkon. Märks det att jag gillar knalliga krämlack?

H&M, Viva verde
Det ser nästan lite tealgrönt ut här, men i verkligheten var det mer knalligt pistagegrönt. Lite som den där pistagekrämen som ör i Dubaichoklad. (På tal om - nu älskar jag inte choklad, men maken till överhypead grej har jag inte varit med om på länge? Var det ens gott? Möjligen okej, men ingenting jag någonsin kommer längta efter att få äta igen.)

H&M, Digital drift
Än så länge bara krämlack från H&M. Det här i tealblått.

Essie, Just take a bite
Det äppleröda lacket från Snow White-kollektionen blev årets favoritlack 2025. Härligt röd nyans, med guldskimmer som ger lacket en extra skjuts till härlighet.

Essie, Brave & true
Kungsblått jellylack från Snövit-kollektionen så klart. Supersnyggt och den rätta jellysqwishigheten.

Essie, Sieze the crown
Mörkt grönt lack med små glitter i blå nyanser, som väl på nageln även kunde upplevas som gröna. Gillar lite extra att det blir lite svärtat i kanterna.

H&M, Wreck the halls
Ett H&M-lack som inte är kräm! Otroligt! För här är det ett rött skimmer, som inte blev 2025 års jullack. Lite svärtade kanter tycker jag om.

Depend, #5210 Spell of the Grinch
Här är det som blev jullacket på riktigt. Ganska likt Essies Sieze the crown, men med aningen grövre skimmer. Jag trodde till och med att det skulle vara ett texturlack, men det var det inte. 

Det var 10 lack, och nu är jag helt kla med 2025. 

Bokåret 2025

Dags att avsluta förra årets böcker. Trots att läslusten inte alltid ville infinna sig hann jag änså med att läsa 61 böcker. 11 fler än mitt mål med 50 böcker, och jag behåller samma mål under 2026. Än så länge har jag inte läst ut något, men jag håller mitt sidantal på januariutmaningen på The StoryGraph, så alltid något.

2025 var lite av en besvikelse läsmässigt. En enda roman jag läste för första gången fick full pott i betygsskalan, annars var det mest omläsningar som fick höga betyg. 2025 blev för första gången året då jag läste fler böcker som var mediokra eller rent av dåliga, än sådana som var väldigt bra, och jag blev inte riktigt griprn av en enda bok. Trots att flera av mina favoritförfattare kommit ut med nya titlar.
En del av det jag hoppades på inför läsåret 2025 gick bra, som att läsa om flera Stephen King. Annat gick det sämre med, som till exempel att jag inte plockade fram en enda rysk författare, som jag ändå har gått och tänkt på flera år vid det här laget. Kanske blir 2026 året det händer?
Annars är min enda personliga utmaning att fortsätta läsa Stephen King, samt att äntligen ta itu med att läsa hela Anne Rices vampyrkrönika. Jag har börjat, men det lär ta ett tag då den är 13 böcker lång, så jag räknar inte med att det är något jag blir klar med i år.

Dags att sammanfatta, på precis samma sätt jag brukar. Vi börjar med lite statistik, går vidare med toppen och botten och avslutar med månadslänkar och Plejaderna-diton.

Antal utlästa böcker: 61 (Kan vara 64 också, för en bok innehöll fyra romaner.)
Klassiker: 15 (Eller 18, på grund av boken ovan.)
Utländska: 52
Svenska: 9 (eller 12)
På engelska: 20
Medelbetyg: 3,1 (räknade jag inte om för den där boken med fyra romaner, för jag orkade inte)

Topp 5 2025:
Nya för mig, ska tilläggas, så inga omläsningar här
"Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg  5/5 (är med i den där boken med fyra romaner)
"Stulen musik" av Anders Rydell 4/5
"Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins 4/5
"Dark matter" av Michelle Paver 4/5
"För in de döda" av Hilary Mantel 4/5

Botten 5 2025:
"Andas" av Joyce Carol Oates 1/5
"We used to live here" av Marcus Kliewer 1,5/5
"Dit floden för dig" av Shelley Read 1,5/5
"Helga" av Bengt Ohlsson 1,5/5
"Onda flickor" av Alex Marwood 1,75/5

Månadssammanfattningar:
Januari 5 böcker
Februari 5 böcker
Mars 7 böcker
April 6 böcker
Maj 6 böcker
Juni 6 böcker
Juli 6 böcker
Augusti 3 böcker (men ändå 6 romaner)
September 5 böcker
Oktober 4 böcker
November 4 böcker
December 4 böcker

Plejaderna:
"Senare" av Stephen King, medelbetyg 3,4/5
"Dit floden för dig" av Shelley Read, medelbetyg 1,8/5
"Sommarboken" av Tove Jansson, medelbetyg 2,6/5
"Frukost på Tiffanys" av Truman Capote, medelbetyg 2,8/5
"De dödas sång" av Jesmyn Ward, medelbetyg 2,5/5
"De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel" av Ruth Kvarnström-Jones, medelbetyg 3,75/5
"Onda flickor" av Alex Marwood, medelbetyg 1,75/5

Decembers utlästa

Av massor av olika anledningar blev det bara (?) fyra utlästa böcker i december. Främst kan vi kanske skylla på julstök, för när julen väl var förbi flög jag igenom vad som blev årets sista bok. Så här blev resultatet.

"Helga" av Bengt Ohlson handlar om Helga från "Doktor Glas" och vad somhände henne efter att den boken tog slut. Många år senare hittar en antikhandlare doktor Glad dagbok i ett lönnfack i en chiffonje, och nu hotas hela Helgas tillvaro.
Hyfsat förutsebar, och trots fina beskrivningar i en välskriven bok så blev jag gruvligt besviken på hur karaktärerna behandlades. Boken fick 1,75/5 i betyg.

"Dark matter" av Michelle Paver blev decembers favoritbok. En bok som får mig att tycka att vinter, snö och mörker känns ganska trevligt är bra skriven, helt enkelt. Boken handlar om Jack som följer med en expedition till Spetsbergen för att studera vädermönster. Men de är inte ensamma på platsen, något finns redan där - något argt. Betyget blev 4/5

"Stulen musik" av Anders Rydell kunde ha blivit decembers favorit om jag inte varit så romanfixerad. Den är ändå en av 2025s bästa böcker, och jag rekommenderar stark hela Plundrar-trilogin. Här handlar det om den musik som nazisterna plundrade. I form av instrument, musiker, texter, noter och en musikalisk framtid som aldrig blev. 4/5 i betyg.

"Väninnorna på Nordiska Kompaniet" av Ruth Kvarnström-Jones blev sista boken ut 2025. Lite samma gäng som i den första Stockholms pärlor-boken, men även nya väninnor och nya väninnekonstellationer. Mycket faktadumpning, vilket gör att särskilt dialogerna kan kännas lite väl stolpiga emellanåt. Inte lika bra som sin föregångare, men ändå med viss charm. Betyget blev 2,5/5.
 

"Väninnorna på Nordiska Kompaniet" av Ruth Kvarnström-Jones

Sista boken jag läste ut 2025 var den andra av Stockholms pärlor, där den om Grand Hotel lästes ihop med Plejaderna tidigare under året. Så ja, jag blev nyfiken på vad som hände med frumtimren från den första boken, och här fortsätter deras berättelse på en ny arbetsplats.

Bildkälla The StoryGraph

Joseph Sachs har bestämt sig för att bygga ett storslaget varuhus. Trots att ett stort krig hotar beslutar han sig för att satsa och sätter igång planerna på att uppföra Nordiska Kompaniet i ett nytt grandiost varuhus.
Märta trivs förträffligt på Damhandskar i varuhuset, men när kriget rycker närmare beger sig hennes tyske fästman hem för att försvara sitt land. Märtas oro blir stor, både för honom men också för sig själv. Hur ska hon klara sig under kriget? Som tur är har hon vännerna från sin tid på Grand Hotel.
Samtidigt knyts nya vänskapsband på Kompaniet och fler ansluter till den lilla gruppen med sammansvetsade väninnor. Under 15 år får vi följa dem i upp- och nedgång, när de söker sig mot nya utmaningar och hittar nya drömmar att sträva efter.

Jag var alltså nyfiken på hur de gått med de kvinnor jag lärde känna i den förra boken. I viss mån fick jag det, men de som arbeted ekvar på Grand Hotel föll i en hel del glömska och nämnes väldigt lite. Fokus låg på de som arbetade på Nordiska kompaniet, främst Märta som hänger med från förra boken. Här får hon chans att utveckla sig och det är hennes berättelse som tar störst plats.
Annars är det ganska många nya väninnor, och det skapas en helt ny, yngre grupp med väninnor när den yngsta sytern Ekman anländer från Rättvik. 
Den här boken är inte lika bra som den första, och jag stöter på ett rejält textfel redan i bokens första sidor som störde mig enormt. Det handlar fortfarande om kvinnor och kvinnors kamp, men ändå går vi inte in i de framgångar som nåddes under den tid då boken utspelar sig, med införandet av kvinnlig rösträtt och nya lagar som gav kvinnor en helt ny typ av rättigheter. Det hade varit spännande att gå in lite mer där, än att bara säga att nu får vi kvinnor också rösta, och sedan ska det vara bra med det.
Det är mycket fakta som rabblas upp. Det märks att det förekommit mycket research inför den här boken, och att författaren gärna vill ha med så mycket som möjligt. Det blir dock ganska stolpigt när dessa fakta presenteras i dialoger bland personer som gissningsvis känner till detta då aktuella ämne. Då behöver man inte lägga in så många detaljer i konversationen, kan jag tycka. Jag hade önskat att det hade presenterats utanför dialogen på något sätt så att det kunde få kännas som verkliga personer som samtalar med varandra och inte Siri och Alexa.
Som tidsfördriv och en snabb överblicka av Stockholm i början av förra seklet, och en historisk bild av NK, så duger den här boken utmärkt. Det är lite feelgood och mest mysig läsning, men direkt lysande blir det inte. Saknar lite av charmen (och en del karaktärer) från den första boken.

"Väninnorna på Nordiska Kompaniet" fick 2,5/5 i betyg av mig. 

PS. Blir det en tredje bok om Stockholms pärlor så gissar jag att vi får följa med Victoria Ekman till Märtha-skolan. 

"Stulen musik" av Anders Rydell

2025 års sista månadsbok blev en historisk faktabok. "Stulen musik", med undertiteln "Nazisternas plundringar och musik som motstånd", är den sista boken i Anders Rydells "Plundrarna"-trilogi. Jag har även läst de andra två böckerna om plundrad konst och plundrade böcker och jag rekommenderar alla tre. Man behöver inte läsa dem i utgivningsordning, men det underlättar kanske en aning, eftersom vissa namn återkommer, och det kan bli lättare att få en överblicksbild av hela eländet.

Bildkälla The StoryGraph

Med målet att utrota det judiska inflytandet på den europeiska musiken arbetade Sonderstab Musik systematiskt med att plundra judiska musikers skatter. Instrument, manuskript, noter och böcker spreds och förstördes.
I "Stulen musik" får vi följa flera judiska musiker i mellankrigstiden, där många av dem steg mot framgångar. Men när nazisterna tog makten började förföljelserna. Många flydde, men de som blev kvar fick kämpa för att behållamusiken levande. Och sig själva.

Kan man läsa de här böckerna utan att bli illa berörd så har man ett hjärta av sten. Själv grät jag redan i förordet, men så är jag ju sagolikt blödig också. Det är beklämmande att veta att inte bara männsikoliv släcktes, utan också att vackra instrument, musikskatter, för alltid gått förlorade. I slutordet frågar sig författaren vad musiken hade kunnat vara i Europa om inte så många musiker tystats. Och hur kunde den musikscenen ha fått påverka även den musikscen som finns idag. Det är frågor som är omöjliga att svara på, och beklämmande att fundera över.
Vi får följa flera personer i den här boken, både plundrare och de som plundrade. Vi får veta vad de gjorde, hur de vittnade, och vad som hände med dem under och efter kriget. Ibland är det hjärtskärande läsning, ibland blev jag så förbannad så jag kokade. Inser också att jag begått ett stort misstag. Jaghar nämligen i viss mån försvarat Wagner och sagt att hans musik kapades av nazisterna. Han var inte nazizr, så mycket är sant, av den enkla anledningen att han dog innan nazist-partiet grundades. Annars hade han varit en fullblodsmedlem, då han skrev många texter som pekade ut judarna som roten till allt han ansåg vara ont. Antisemit ut i fingerspetsarna, alltså. Jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag misstagit mig om Wagners roll för nazisiterna, för den var stor. Inte bara musikaliskt, utan också ideologiskt. Man lär så länge man lever.
Det sorgliga under läsningen är att jag nu ser samma mönster som då återigen upprepa sig. Någon annan ska bestämma vad som är fint, vad som är värt att spara till omvärlden. Någon annan ska sätta sitt namn på verksamheter, och sin prägel på offentligheten. Ja, jag tänker så klart på Trump och hans hyss. Ta makten över Kennedy Center och döpa det till Trump Kennedy Center. Riva delar av Vita Huset för att smälla upp en (antagligen) vräkig balsal. Triumfbågen han planerar. Känns väldigt likt en snubbe på 1930-talet som hade snedbena och en fånig mustasch.
Bara för det, att boken helt plötsligt fick en annan relevans - hela trilogin faktiskt - rekommenderar jag de här böckerna extra mycket nu. 

"Stulen musik" fick 4/5 i betyg av mig, och är helt klart en av de bästa böckerna jag läst under 2025. Även trilogin i sin helhet får betyget 4/5.