12 år

12 år - det är en ganska lång tid. Man kan hinna klara av hela sin skolgång från första klass till studenten på den tiden, som en liten jämförelse.

Idag är det 12 år sedan den här bilden togs. Fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, trots att jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur mitt eget skinn och jag faktiskt upplevde en del prickar som dansade framför ögonen på mig när vi stod framför prästen. Älskade maken var mitt stöd då och han har varit det hela tiden sedan dess.

Silkebröllop firar vi visst idag. Det blir lite bubbel till kvällen annars är det här mest en söndag i raden av söndagar vi upplevt och kommer uppleva tillsammans. Jag älskar honom ännu mer idag än vad jag gjorde för 12 sedan. Han är min sol.

Snygga karlar från förr

Igår drabbades jag av årets vårförkylning och tillbringade således så stor del av dagen jag bara kunde under en filt och tittade på filmer. En av de filmer jag såg var "Singin' in the rain" och det slog mig då vilken jä*la snygg karl Gene Kelly var. Och tänker jag så, så börjar jag gärna fundera lite extra på det. Vilka filmstjärnor hade jag tapetserat mitt flickrum med om jag växt upp under 30-, 40- och 50-talet? Vilka hade jag suttit och swoonat över i biosalongens mörker? 

Min lista ser ut ungefär så här. Alla länkar går till IMDb, min bästa filmkälla i cyberrymden.

Gene Kelly (Eugene Kelly) 23 augusti 1912 - 2 februari 1996 (83 år)

Behöver den här mannen någon närmare presentation? Han var en erormt skicklig dansare som egentligen hade en utmärkt Broadwaykarriär när han for till Hollywood för att spela in en film, som han var kontrakterad till. Han valde att stanna för att han träffade så många besjälade människor där, och resten är filmhistoria. "Singin' in the rain", "On the town" och "An American in Paris" är bara tre av de klassiska titlarna han medverkade i.

James Cagney, 17 juli 1899 - 30 mars 1986 (86 år)

James Cagney fick ofta spela gangster, men lyckades blanda dessa roller med lättare komedier och en och annan musikalroll. Jag var så glad i den herren att när han dog kom min pappa in i mitt rum och gav mig de sorgliga nyheterna. Jag var 15 år då, och jo - jag blev jätteledsen. 

James Stewart, 20 maj 1908 - 2 juli 1987 (89 år)

Åh James. Inte bara i Hitchcocks klassiker "Rear window", "Vertigo" och "The man who knew too much", utan även i komedier som "Harvey", "The Philadelphia story" och hans kanske mest kända roll i filmen som blivit en amerikansk julklassiker "It's a wonderful life". 

Cary Grant (Archibald Leach), 18 januari 1904 - 29 november 1986 (82 år)

Åh denna fantastiska man! Vem bryr sig att han var gay? Han var ögongodis i varje fall. Fantastiskt rolig i "Arsenik och gamla spetsar, "The Philadelphia story" och "My girl Friday". Även han poppis hos Hitchcock där han väl är mest känd från filmen "North by nort west". Och liksom Eva Marie Saint i den filmen undrar jag hur han gjorde när han rakade gropen i hakan.

Gregory Peck, 5 april 1916 - 12 juni 2003 (87 år)

Flerfaldigt Oscarsnominerad och Golden Globe-belönad, med en gyllene Oscarsgubbe i handen för sin roll i "To kill a mockingbird". Jag älskar honom allra mest i "A Roman holiday" som bilden är hämtad från. 

James Dean, 8 februari 1931 - 30 september 1955 (24 år)

Vilket tragiskt öde! Bara tre filmroller hann han med, men vilket intryck de har gjort. Han hade gått långt om inte den där bilolyckan hänt. "East of Eden", "Rebel without a cause" och "Giant".

Sir Laurence Olivier, 22 maj 1907 - 11 juli 1989 (82 år)

Kanske allra mest känd för sina scenprestationer och tolkningar av Shakespeare, samt ett stormigt äktenskap med Vivien Leigh. Han gjorde dock ett outplånligt intryck på stora duken med sina roller i "Rebecca" (Hitchcock igen!), "The prince and the showgirl" och "Spartacus" jämte Shakespeartolkningar som "Othello" och "Hamlet".

Marlon Brando, 3 april 1924 - 1 juli 2004 (80 år)

Innan han blev otäck krigsskadad general i "Apocalypse now" och fet och påskindad i "Gudfadern" var Marlon Brando hubbu hubba-snygg i filmer som "On the waterfront" och "A streetcar named Desire". En fantastisk skådespelare som var en av pionjärerna gällande method acting.

Paul Newman, 26 januari 1925 - 26 september 2008 (83 år)

Ögonen! Mamma mia vilka ögon! Så var han väldigt känd för dem också. Kan avnjutas i filmer som "Katt på hett plåttak", "Blåsningen" och "Buth Cassidy och Sundance Kid" samt att hans ansikte kan hittas på en majonnäsflaska i en butik nära dig.

Orson Welles, 6 maj 1915 - 10 oktober 1985 (70 år)

Orson har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, både som filmälskare och älskare av karlar med djupa röster och fagra anleten. Det var dock inte så fagert i slutet av han karriär och liv, men en fantastisk skådespelare var han alltid. Avnjutes gärna i filmer som "Citizen Kane", "The third man", "Jane Eyre,  och "Touch of evil".

FredagsFilmen: Jane Eyre

Den här veckan handlar fredagsfilmen egentligen om två filmer - och en bok. En bok jag (numera) har läst, en film jag har sett och en film jag längtar efter att få se. Och när jag säger längtar menar jag det verkligen. Så pass mycket att jag nästan tycker att det är skandal jag ännu inte sett den/har den i dvd-samlingen. 

Jane Eyre är Charlotte Brontës klassiska roman, om föräldralösa Jane som efter en hel del misshandel i sitt fosterhem kommer till en skola där hon tror och hoppas livet ska bli bättre. Så blir inte fallet utan det är lika illa där. Hon får dock en vän som kommer att betyda mycket för henne.

När Jane sedan söker sig ut i världen får hon plats som guvernant på Thornfield Hall som ägs av Mr. Rochester. De faller för varandra, men det finns komplikationer i Rochesters förflutna och de mystiska händelser som utspelar sig i ett av rummen uppe på vinden.

Filmen jag har sett, Jane Eyre från 1944 (eller 1943 enligt IMDb) med Joan Fontaine i titelrollen och Orson Welles som Mr. Rochester.

Jag har en liten hang up på Orson Welles så för den sakens skull tittade jag på den här filmen först gången - och älskade den. Han är underbart bullrig och bufflig i den här, inte alls så värst romantisk av sig utan tämligen brysk och i viss mån rejält ohyfsad mot vår kära hjältinna.
Nu i efterhand, när jag har läst boken så inser jag att den här porträtteringen av just Jane Eyre egentligen är ganska så bedrövlig. Den där minen Joan Fontaine har på bilden bibehåller hon genom ungefär hela filmen, oavsett vad som händer henne. Jovisst, hon kanske har ett lager skinn eller tre på näsan, men hon är så mycket vassare i boken. Tapprare, står på sig på ett helt annat sätt. Tar ingen skit. Här är det lite offer över hela henne. Så är den väl mer romantisk i tonen också.
Filmmanuset skrevs av Aldous Huxley (som skrivit boken "Du sköna nya värld" som du borde läsa), John Houseman och Robert Stevenson som även regisserade. Det är ju inget litet jobb att få ner en så pass händelserik roman till en film på 90 minuter, så jag kan köpa att man skalat av mycket av det som händer Jane, som skapar henne. Särskilt efter att hon lämnat Thornfield saknas det massor.
Helt klart är dock att behållningen i just den här filmatiseringen är Orson Welles och att jag tyckte den var mycket bättre innan jag läste boken. Jag såg den senast igår så jag borde veta.

Filmen jag vill se, Jane Eyre från 2011 med Mia Wasikowska som Jane Eyre och Michael Fassbender som Mr. Rochester.

Jag kan ju ha tokfel men jag inbillar mig att den här filmen är bättre. Bättre adapterad om inte annat. Moira  Buffini står för manuset, och på den extra halvtimmen hon fått med i den här filmen hyser jag stora förhoppningar om att hitta vissa saknade detaljer från boken. Eller detaljer förresten - vi pratar om ett ganska stort sjok berättelse som jag vill se. Det är en del karaktärer från boken som syns i rollistan till den här som gör att mina förhoppningar stiger.
Sedan gillar jag att man verkligen har castat skådespelare i rätt ålder för den här filmen. Jane ska nämligen var 19 när hon kommer till Thornfield, och Mr. Rochester är betydligt äldre än henne. Han har ju hunnit med ett och annat, om man säger så.
Så jo, jag har stora förhoppningar på den här. Hoppas bara jag har rätt.

Jag och Lilla E

Alltså - jag förstår inte riktigt hur det kan vara mitt fel, men tydligen är det det.

Att Lilla E inte har "hunnit dra upp rullgardinen" fastän hon har haft 20 minuter på sig. Hade hon gått upp när väckarklockan ringde hade hon till och med haft en timme på sig, men varför då? Så att hon får bråttom till skolan och lämnar hemmet när det är sisådär 10 minuter kvar till skolstart - jo det är mitt fel. Tydligen.

Att Lilla E inte gjort läxan är också mitt fel. Det kom hon på i morse när hon hade 15 minuter kvar till skolstart att hon inte hade gjort. För bara för att man svarar "nej" på frågan "Har du någon läxa den här veckan" betyder ju inte det att man verkligen inte har någon läxa. Vilket jag borde ha förstått och påmint henne om. Tydligen.

Ibland fantiserar jag om att jag är på semester på någon solig isolerad ö. Jag, en sandstrand, en kock, en trave böcker och all champagne jag vill ha. Bara jag. Kanske att älskade maken kan få komma dit och smörja in mig på ryggen med solkräm. Kanske. Sådant fantiserar jag om efter en morgon med min prepubertala dotter.

Men jag älskar mina barn. Jag gör ju det. Det är bara att bita ihop och ta sig igenom det. This too shall end.

Veckans favoritlåt

En hel vecka nu har jag vaknat och gnolat på olika discotunes. Jag skyller detta väldigt mycket på Glee som hade ett "Saturday night fever"-avsnitt häromsistens som helt etsat sig fast. Allra mest är det den här lilla trudelutten som sprakar till i hjärnan samtidigt som väckarklockan piper. I original sjungs den av Bee Gees, men eftersom allt är Glees fel så är det de som får stå för fiolerna idag.

På scen ser vi Darren Chris som spelar Blaine (Bowties are cool!), Heather Morris som Brittany (S. Pierce) och Harry Shum Jr. som Mike.

"You should be dancing" - YEAH!