Dagens 3 juli

Jag saknade mina Dagens alldeles för mycket. Så här är de igen. Vassegoda!

Outfit: Väldigt kort klänning, alltså en lång topp i min värld, med svalor på (svalor!) som jag köpte på H&M igår när jag "bara skulle köpa strumpor". Jo tjena... Leggins och kofta från Lindex + att koftan är en gåva från en vän som tröttnat på den. Jag tänkte göra en garderobsrensning snart, det kanske finns något där som du vill ha?
Smink: Neutralt öga med en matt nude-skugga från Maybelline, fast så klart var jag tvungen att måla lite grön eyeliner med Acid green från NYX och Cricket från Sleek Ultra matte V1 brights. Och så underbara lipglosset Lillian från Idun på läpparna. Love!
Frisyr: Flätade lugghåret bakåt och åt sidan och resten är utsläppt. Har dille på flätor, märks det?
Nagellack: Neongula Glowstick från Orly. Precis vad jag tänker på när jag tänker på neon.
Smycke: Ett halsband i plastpärlor som matchar nagellacket. Chilipojken gjorde det när han gick på dagis och sedan har det hängt på en krok på väggen tills idag. Passade utmärkt som dagens färgklick.
Klocka: Antik från Revue sport.
Doft: Missade den detaljen idag, så bara deo, jag själv och rosdoften från lipglosset.
Fika: Te och havreflarn. Ibland behövs det bara en liten kaka.
Middag: Tacos. Tjo-ho.... Närå, mamma är inte alls trött på tacos...
Pryl: Boettöppnare.
Väder: Varmt och mycket sol, men en del mulet också. Sådär så att jag funderat på om det kanske ska åska.
Sysselsättning: Jodå. Hjälper min svärfar den här veckan.
Pepp: All fin respons på mitt förra inlägg. Jag drar ut i spåret igen på torsdag. Lovar!
Barnabråk: Kom hem lagom till ett illtjut från studsmattan, men de har hållit sig ganska sams idag. Vad jag vet.
Kvällsnöje: Det är tisdag. Det är sommar. Vi är i Sverige. "Morden i Midsummer" kanske. Tror på tre mord. Som i ungefär alla avsnitt.
WUTT!?: Ingen träningsvärk? Är det ens möjligt?

Rock bottom

På min semester kände jag att det fick vara nog.

En längre tid nu har jag nämligen gått omkring och känt mig lite småfet. Eller förvisso, med hängmage är jag kanske mer än lite missnöjd.
Droppen kom dock när jag insåg att all min kondition är som bortblåst. Jag hade ganska schysst grundkondition förut när jag cyklade hitan och ditan och promenerade mycket. Med arbetslösheten kom dock stillasittande och kanke en och annan chipspåse för mycket.
Och när man går i en uppförsbacke - inte värst brant men lång och flack och förvisso uppe i fjällen men ändå - och det känns som att hjärtat ska sprängas och man ska döden dö. Jo, då är det något i en som säger STOPP!

Jag tänker inte sluta äta mina chips, sluta dricka mitt vin, sluta äta bröd och socker. Jag tänker röra på mig mer. För vad som felas mig är inte i kosten egentligen, utan i rörelsen. Så igår släpade jag ut min älskade make och mig själv i motionsspåret en minut från vårt hus. I 15 minuter gick och joaggade vi. Jag sprang som mest i två minuter och trodde jag skulle kola vippen, men by God - jag sprang! Har planer på att fortsätta med det den här gången. För jo - jag har börjar flera gånger förut, men lagt av när det inte passat mig längre. Men nu när jag skriver om det här finns liksom ingen återvändo mer. Tänkte nämligen att ni kunde peppa mig lite. För det är så vänner gör. Okej?

Heja mig!

Boktipset: Liseys berättelse av Stephen King

Stephen Kings böcker är sällan svåra att hitta på vilket språk man än vill. Jag har läst just den här boken på engelska, men äger den även på svenska. Det exemplaret är dock signerat och jag är mycket rädd om den således.

"Liseys berättelse" är berättelsen om Lisey (nähä!) som är änka efter den firade bestsellerförfattaren Scott Landon. När hon går igenom hans papper hittar hon en skattjakt, något han kallade en 'bol'. Med denna tar Scott med henne genom alla de viktiga händelserna i deras äktenskap och Lisey förstår att det fanns en plats dit Scott gick ensam - en plats som skrämde honom och helade honom. Nu blir det Liseys tur att möta Scotts demoner, att färdas till Booyamånen.

Sedan var hon vaken och hörde sig själv mässa i mörkret, gång på gång som om det vore ett mantra: "Jag älskade dig, jag räddade dig, jag gav dig is. Jag älskade dig, jag räddade dig, jag gav dig is. Jag älskade dig, jag räddade dig, jag gav dig is."
Hon låg där en lång stund och mindes en het augustidag i Nashville och tänkte - inte för första gången - att det verkligen var ett underligt helvete att vara singel efter att ha varit dubbel. Hon hade trott att två år skulle räcka för att det underliga skulle blekna bort, men det gjorde det inte. Tiden gjorde uppenbarligen ingenting förutom att trubba av sorgens vassaste egg så att den hackade istället för skar. För allt var sig inte likt. Inte på utsidan, inte på insidan, inte för henne. Där Lisey låg i sängen som tidigare varit för två, tänkte hon att ensam aldrig kändes så ensamt som när man vaknade upp och upptäckte att man fortfarande hade huset för sig själv. Att man själv och mössen i väggarna var de enda som fortfarande var vid liv.

Going north

Jag har varit på semester. Därför har ni läst boktips, ett kvar imorgon, sedan återgår bloggen till sitt vanliga (?) program. Resan tog oss norrut i vårt vackra land, så bered er på bildspam nu.

Norrut är olika beronde på var i vårt avlånga land man bor. Själv bor jag på Närkeslätten så att åka till Ångermanland är faktiskt rekord för mig i att ta mig norröver. Efter dryga 60 mil i bilen for vi över Höga kusten-bron. Pampig grej.

Älskade maken har släkt utanför Kramfors där vi övernattade och blev bortskämda med god mat. Därifrån for vi iväg på dagutflykter. Första dagen hamnade vi i klapperstensfälten i Norrfällsviken. Imponerande att tänka på att de här en gång har varit i havsnivå. Det är de inte längre.

Jag lyckades hitta en tall formad som världens bästa meditationsplats. Så där hämtade jag kraft en stund.

Sedan åkte vi till Bönhamn som inte direkt var vad vi förväntat oss efter att ha läst på nätet om små mysiga butiker, caféer och fiskebodar. Ett café hittade vi - där älskade maken bet sönder en tand på sin lunchmacka. Och så lite klippor och lite hav.

Dagen efter for vi upp till Häxberget. Lite kalla kårar och kuslig stämning, absolut. Citerar Lilla E: "Varför ska de alltid vara så dumma mot tjejer?" Jo, det kan man verkligen fråga sig.

Skylten "Vägkyrka" fick oss att åka till den här fantastiska kyrkan vars äldsta delar är från 1100-talet. Ytterlännäs gamla kyrka är absolut värd en liten avstickare om ni är i närheten.

Sådana här vackra målningar är det fullt av inne i kyrkobyggnaden. Och har ni tur får ni en privat guidning och kanske får ni till och med känna på nyckeln till kyrkporten, som Lilla E och Chilipojken fick.

Dags att åka till havet igen. På Rotsidan kan man begrunda jordens krökning. Öppen horisont fastän man vet att Finland är straxt där bortom.

Och så kan man bada tårna. Zoya Charla på tårna, om någon undrade.

Alla de här skarpa konturerna och kanterna är skapade av naturen. Fascinerande och vackert.

Dags att lämna Kramfors och ta sig till fjälls. På vägen dit hittade vi till Döda fallet, där vi tittade på Kungsstenen...

... och grytor som i vissa fall borrat sig hela  vägen genom stenen...

... och ett vattenfall som en gång var 35 meter högt och som nu inte finns alls.

Man vet att man är på väg uppför fjället när man kan fotografera renrumpor från bilen. De enda renar vi såg för övrigt.

Kunde kanske ha valt bättre skor om jag nu absolut ska ut i snön och leka. 28 juni hittade jag den här snöfläcken.

Älskade maken har länge drömt om att få åka på Sveriges högst belägna landsväg och nu har han gjort det. 975 meter över havet (fast vår gps sa 978...) kom vi så upp på Flatruet. Förutom att jag var felklädd och höll på att frysa häcken av mig var det helt fantastiskt. Runt minnesstenen ligger det andra stenar där folk har skrivit namn och datum. Lilla E och Chilipojken finns där nu.

Vi övernattade i en stuga i Messlingen fjällby. Det var tur jag hade inte hade tillgång till vit färg där. Höll på att dö furu-döden nämligen. Fick mig att tänka på Simon & Thomas "everybody hates furu". Amen to that! Men naturen var vacker i varje fall.

Så styrde vi bilen söderut igen för att ta oss hem via ett stopp i Rättvik. Och när man är i Dalarna och i Nusnäs så kollar in man in dalahästar. Så är det bara.

De finns i ett par varianter. Jag hade med mig en vanlig röd hem, samt en pytteliten var till mina barn. Röd till Lilla E, blå till Chilipojken och svart till Stora J (som var hemma och vaktade huset). Kanske hittade ett halsband och en brosch också. Kanske...

Innan vi lämnade Rättvik efter en härlig natt på Augustas Bed & Breakfast (köp till frukosten!) tog vi en promenad ut på vad som tros vara världens längsta insjögångbrygga. 628 meter ut. Väl där hittade vi Rättviksglass som ställer Noraglass i skamvrån.

Och här står jag med Siljan i ryggen och planerar nästa års resa. Tror jag vill se mer av Dalarna faktiskt. Och så har jag börjar nära en dröm om att vandra Kungsleden. Om några år.

Fick förresten beröm för att jag var så färgglad! Då blev jag ännu gladare. Färg är fint!

Boktipset: Flickan från ovan av Alice Sebold

Den här boken fick jag min mamma att ta med sig som reselektyr för några år sedan. Hon avskydde den. Så kan det gå! Själv älskar jag den, men tycker kanske att den tappar lite fart mot slutet. Blev film för några år sedan, som jag inte har sett ännu. "Flickan från ovan" innehåller en mycket otäck scen av ett brott, men är man inte superduperkänslig så kan man läsa det också.

Susie Salmon är fjorton år gammal och förälskad för första gången då hon blir våldtagen och mördad på väg hem från skolan. Hennes granne lurar henne till sitt gömställe under marken. Hon är hans senaste offer.
Från sin utkiksplats i himlen följer hon med medkänsla och växande insikt livet på jorden. Hon kämpar för att acceptera sin död, samtidigt som hon klänger sig fast vid de levandes värld.

Jag hette Salmon. Ja, lax, alltså. Susie i förnamn. Jag var fjorton år när jag blev mördad den 6 december 1973. På tidningarnas fotografier av försvunna flickor från sjuttiotalet såg de flesta ut som jag: vita flickor med musbrunt hår. Det var innan barn av alla raser och kön började dyka upp på mjölkpaketen eller bland posten. Det var på den tiden när folk fortfarande trodde att sådana saker inte hände.