Going north

Jag har varit på semester. Därför har ni läst boktips, ett kvar imorgon, sedan återgår bloggen till sitt vanliga (?) program. Resan tog oss norrut i vårt vackra land, så bered er på bildspam nu.

Norrut är olika beronde på var i vårt avlånga land man bor. Själv bor jag på Närkeslätten så att åka till Ångermanland är faktiskt rekord för mig i att ta mig norröver. Efter dryga 60 mil i bilen for vi över Höga kusten-bron. Pampig grej.

Älskade maken har släkt utanför Kramfors där vi övernattade och blev bortskämda med god mat. Därifrån for vi iväg på dagutflykter. Första dagen hamnade vi i klapperstensfälten i Norrfällsviken. Imponerande att tänka på att de här en gång har varit i havsnivå. Det är de inte längre.

Jag lyckades hitta en tall formad som världens bästa meditationsplats. Så där hämtade jag kraft en stund.

Sedan åkte vi till Bönhamn som inte direkt var vad vi förväntat oss efter att ha läst på nätet om små mysiga butiker, caféer och fiskebodar. Ett café hittade vi - där älskade maken bet sönder en tand på sin lunchmacka. Och så lite klippor och lite hav.

Dagen efter for vi upp till Häxberget. Lite kalla kårar och kuslig stämning, absolut. Citerar Lilla E: "Varför ska de alltid vara så dumma mot tjejer?" Jo, det kan man verkligen fråga sig.

Skylten "Vägkyrka" fick oss att åka till den här fantastiska kyrkan vars äldsta delar är från 1100-talet. Ytterlännäs gamla kyrka är absolut värd en liten avstickare om ni är i närheten.

Sådana här vackra målningar är det fullt av inne i kyrkobyggnaden. Och har ni tur får ni en privat guidning och kanske får ni till och med känna på nyckeln till kyrkporten, som Lilla E och Chilipojken fick.

Dags att åka till havet igen. På Rotsidan kan man begrunda jordens krökning. Öppen horisont fastän man vet att Finland är straxt där bortom.

Och så kan man bada tårna. Zoya Charla på tårna, om någon undrade.

Alla de här skarpa konturerna och kanterna är skapade av naturen. Fascinerande och vackert.

Dags att lämna Kramfors och ta sig till fjälls. På vägen dit hittade vi till Döda fallet, där vi tittade på Kungsstenen...

... och grytor som i vissa fall borrat sig hela  vägen genom stenen...

... och ett vattenfall som en gång var 35 meter högt och som nu inte finns alls.

Man vet att man är på väg uppför fjället när man kan fotografera renrumpor från bilen. De enda renar vi såg för övrigt.

Kunde kanske ha valt bättre skor om jag nu absolut ska ut i snön och leka. 28 juni hittade jag den här snöfläcken.

Älskade maken har länge drömt om att få åka på Sveriges högst belägna landsväg och nu har han gjort det. 975 meter över havet (fast vår gps sa 978...) kom vi så upp på Flatruet. Förutom att jag var felklädd och höll på att frysa häcken av mig var det helt fantastiskt. Runt minnesstenen ligger det andra stenar där folk har skrivit namn och datum. Lilla E och Chilipojken finns där nu.

Vi övernattade i en stuga i Messlingen fjällby. Det var tur jag hade inte hade tillgång till vit färg där. Höll på att dö furu-döden nämligen. Fick mig att tänka på Simon & Thomas "everybody hates furu". Amen to that! Men naturen var vacker i varje fall.

Så styrde vi bilen söderut igen för att ta oss hem via ett stopp i Rättvik. Och när man är i Dalarna och i Nusnäs så kollar in man in dalahästar. Så är det bara.

De finns i ett par varianter. Jag hade med mig en vanlig röd hem, samt en pytteliten var till mina barn. Röd till Lilla E, blå till Chilipojken och svart till Stora J (som var hemma och vaktade huset). Kanske hittade ett halsband och en brosch också. Kanske...

Innan vi lämnade Rättvik efter en härlig natt på Augustas Bed & Breakfast (köp till frukosten!) tog vi en promenad ut på vad som tros vara världens längsta insjögångbrygga. 628 meter ut. Väl där hittade vi Rättviksglass som ställer Noraglass i skamvrån.

Och här står jag med Siljan i ryggen och planerar nästa års resa. Tror jag vill se mer av Dalarna faktiskt. Och så har jag börjar nära en dröm om att vandra Kungsleden. Om några år.

Fick förresten beröm för att jag var så färgglad! Då blev jag ännu gladare. Färg är fint!