En månad senare...

För en månad sedan var jag ute på en liten promenix med min älskade make och de små barnen. Vi befann oss vid sjön Messlingen, uppe på fjället Flatruet, sisådär 900 meter över havet, för en övernattning. På väg tillbaka till stugan igen skulle vi gå uppför samma backe vi en stund tidigare gått nerför. Jag drabbades av hjärtklappning, andnöd och kände ett litet lätt anfall av panik. Skulle jag dö nu? Mitt ute i ingenting? Hur skulle ambulansen hinna fram innan jag var död? 

Just precis så tänkte jag fast jag egentligen var fullkomligt medveten om att det som hände var min dåliga kondis. Jag hade helt enkelt inte flåset att ta mig uppför den där backen utan att bli andfådd, svettig och drabbas av dödsångest. Det var inte ens en särskilt brant backe, men å andra sidan hade jag ju också börjat känna att det var jobbigt att gå många turer i trapporna hemma eller att gå i ett lite raskare tempo eller några längre sträckor när vi var på våra naturpromenader. Faktum är att jag hade börjat hitta på ursäkter för att slippa gå många turer i trapporna hemma, eller gå några längre sträckor på våra naturpromenader. Jag hade blivit en soffpotatis. Med hängmage.

Det var när älskade maken kom tillbaka från sin lite längre promenad (jag skyllde på mygg och gick in i stugan igen nämligen) som jag hade bestämt mig.

"På måndag börjar vi springa" sa jag till honom. Vi hade pratat om det ett tag nämligen men i vanlig ordning hade jag (eller han) lyckats skjuta det på någon okänd framtid. Men nu var det nog med ursäkter. Jag var tvungen att börja röra på fläsket igen. Inte för att gå ner i vikt - för jag väger vad jag ska, jag är bara lite dallrig - utan för att öka min kondition, mitt ork. Det är ju bra om jag kan gå i trapporna här hemma, cykla upp på stan en solig dag med mina barn, gå en långpromenad, springa ett helt varv i lilla spåret.

Jag är inte riktigt på samma plats som modellen i den här Asics-reklamen, jag ser lite mer dödstrött ut när jag är ute på mina löprundor, men jag förstår verkligen känslan den förmedlar. Man springer bort från både mentala och kroppsliga problem när man rör på sig. Känslan är obeskrivlig och ack så skön.
Visst - jag kanske får ont i benen och fötterna i bland, det är jobbigt och jag blir andfådd och svettig och hjärtat får arbeta hårt så hårt och jag kanske inte springer så fort - men - jag gör det. Jag springer ju faktiskt. Inga jättelånga intervaller, men om jag är ute i 25 minuter så springer jag halva den tiden (nästan). Och jag tycker det är roligt! Det trodde jag nog inte att jag skulle tycka, mer att det skulle vara ett nödvändigt ont.

Så idag - en månad efter den där backpromenaden som gav mig dödsångest, har jag sprungit mitt elfte löppass (bytte ut förra lördagens pass mot en vandringstur) vilket gör att jag har gjort hälften av de där 21 repetitionerna man tydligen ska göra för att det ska bli en vana. Idag ökade jag på en av intervallerna och sprang 2+3+4+2 minuter. Jag är så himla stolt över mig själv för att jag gör det här, för att jag låter mig själv vara viktig i mitt liv.

Varför jag tror att jag ska lyckas den här gången då? Ingen aning. Kanske känslan av att det faktiskt är kul? Endemondo på mobilen och i datorn? Löparkompisar både i spåret och över hela Sverige i den fantasiska peppgruppen "Titta vi springer" på Facebook? Sporren att springa VårRuset 2013 med min underbara bokcirkel? Kanske ett millopp också?

Mina mål  just nu är att först och främst få 21 löppass i benen, öka på intervallerna så att jag snart springer 3 km utan att gå - helst inom en månad men jag skyndar långsamt. Det får hellre ta lite tid än att jag ska ge upp. Igen. Och när jag har klarat de där 3 kilometrerna ska jag få något fint av mig själv. Som ett par nya löparbyxor, eller en ny jacka. När jag fixar 5 kilometer blir det nya skor. Drömskon just nu är den här, men sånt kan ju ändras. För att inte tala om att jag kommer få en härlig känsla i hela mig. En känsla av att jag kan, fast jag inte trodde det. En känsla av lycka. Som hon på bilden ungefär.

Hm.... Vinterlöpning. Hur funkar det? Måste googla!