Tre tomma no. 57

Men dra på trissor om det inte är masktema på de här tre tomma också. Som sagt, det som händer när man bestämmer sig för att inkludera arkmasker, och man använder minst en sådan i vecka. Men - det är inte bara arkmasker den här gången heller.

Milatte fashiony. Tomato mask.
En arkmask som ska hjälpa mot pigmentfläckar i ansiktet. Jag har några sådana, men märkte ingen omedelbar effekt, sådant kan man behöva arbeta med under en längre tid gissar jag.
Men jag gillade den här masken ändå, för den den var rätt så gosig att ha på sig. Jag får nästan alltid klippa upp mina masker mellan ögonen, men förutom det så var passformen bra och den luktade bra. Ingen klibbig känsla efteråt, men överbliven essens tog en stund på sig in i huden.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

Tonymoly. Pureness 100. Red ginseng mask sheet. Shine.
Gillade jag allt med den här masken? Ja, faktiskt. Den doftade underbart, vilket var det första som slog mig när jag applicerade den. Sedan satt den väldigt bra och hade bra passform. Ingen klibbig känsla och essensen tog sig in i huden snabbt. Kan jag absolut tänka mig att droppa ner i kundkorgen igen. Och en gång till efter det.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Kicks. Instant treatment. Detox beauty. Clearing mud mask.
Förlåt för smutsig tub, men det är så det blir när man desperat står och klämmer ut det sista för att kunna fredagsmaska. Det här är ännu en favoritmask från Kicks, de är bra på det där. Ett tunt lager är allt som behövs av masken, för att man ska ha en klar och väl rengjord hud när den sköljs av. Doftar helt underbart. Sådär så att man nästan vill äta upp sitt eget ansikte när man använder den. Har såklart skaffat en ny tub.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

"Professorn" av Charlotte Brontë

Alla mina bokrea-fynd från i år är inte utlästa än. Det här är ett av dem, "Professorn" av Charlotte Brontë.
Jag har gett mig den på att läsa alla romaner som systrarna Brontë hann skriva innan de alla gick en för tidig död till mötes. Charlotte var den som var mest produktiv, men så levde hon längst också. "professorn" var den första romanen hon skrev, men den blev refuserad och vissa delar av den användes sedan i både "Jane Eyre" och  främst i "Vilette". "Professorn" skiljer sig dock från de romanerna ganska så rejält, och sålunda utgavs den postumt med hennes makes medgivande.

Bildkälla Goodreads

Den föräldralöse William Crimsworth vill slippa ifrån sin släkts krav och bördor. Han beslutar sig för att söka sig ett nytt liv, i ett nytt land. Han hamnar i Belgien, där han oförhappandes får anställning på en pojkskola, och så småningom också på en närliggande flickskola.
Men Crimsworths tilvaro kantas av falskhet och besvikelse, och det är upp till honom att skapa sig en egen plats i denna värld.

Det är svårt att inte se likheter med "Vilette". Båda böckerna utspelar sig i samma miljö, och man tycker sig ana till och med skolornas arkitektur i de båda böckerna. Och det är främst här, i skolans värld, som böckerna utspelar sig.

Jag tilltalas mycket av Charlotte Brontës sätt att skriva på. För mig känns det väldigt levandegjort skrivet, och jag kan nästan se miljöerna framför mig, som på en film. Det enda som kan lämna ett litet gruskorn i ögat på mig är när författaren/bokens jag vänder sig direkt till mig som läser med orden "kära läsare". Jag vet inte vad det är med det som känns så fel för mig, men när jag stöter på det berättargreppet är det alltid lite som att bita i en citron.

Jag gav "Professorn" betyget 4/5, samma som jag förra året gav "Vilette". Som helhet tror jag att jag föredrar "Professorn", för jag hade svårt att komma in i "Vilette", men slutet på "Vilette" var överlägset bäst, med sin helomvändning. Ni som läst den vet, ni andra borde läsa den och ta reda på vad jag menar.

Vad jag har kvar att läsa av systrarna Brontë är: "Shirley" av Charlotte Brontë, samt utdraget ur den roman hon påbörjat vid sin död som hade arbetrnamnet "Emma". Det har även utgivits samlingar med Charlottes essäer skrivna under hennes barndom, men de verkar småknepiga att få tag på här i Sverige. Och så har jag inte läst någon av systrarnas dikter.

Nagellacken i juni

Hej juli!

Men innan vi kastar oss in i semestermånadernas semestermånad, så blickar jag tillbaka på juni genom att gå igenom vilka nagellack jag bar. Nio olika hann jag med i juni, så nu blir det bildspam.

The most happy från A England's Tudoresque-kollektion. En kollektion som jag kompletterade i juni, så en sammanfattning kommer om ett tag.
The most happy är spm synes ett lila lack med A Englands numera nästan obligatoriska holoeffekt.

Den senaste kollektionen från A England heter Shakespeare's Fairies, men den har jag än så länge bara nosat lite på. Som med den här mörkt rosaröda holohärligheten som heter Peaseblossom a Fairy.

Private Pansy från mitt favorit indie-märke Polish Alcoholic, kändes lite som en överraskning på min ha-begärsskala. Det är inte ofta jag dras åt så kallade nudelack, men det här föll jag pladask för. Nudebeige med färgskiftande skimmer och även en gnutta holoskimmer.

Så blev det dags för det lack jag redan har utnämnt till juni månads favorit, det ljuvligt kungsblå hololacket Katherine Parr från A England.

Nej, jag är inte färdig med A England än. Jag hann nämligen med ljusrosa Anne of Cleves också. Tyvärr på en molnig dag, så holot syns inte. Men man kan ana guldskimret i varje fall.

No More Mr. Night Sky från OPI kom efter det. Mörkt grått med vad jag upplevde som skimmer som skiftade i lite olika färger. Eller kanske är det rentutav mikrominiglitter? Jag är rätt kass på olika finishar, men det var i varje fall inte bara grått med silverskimmer, som det ser ut som här.

En gammal goding från samlingen är gröna Lonesome George från Cirque, som har rent galet vacker holoeffekt. Jag är så himla glad att jag har det i samlingen, för det finns visst inte längre.

Jag tillhör de där som anser att vampiga lack gör sig bäst på sommaren, för det är då de framträder som allra bäst i all sin skönhet. Jag tillhör också de där som alltid köper liknande lack - jag kan inte svara på hur många snarlika vinröda skimmerlack jag har i samlingen, men fler än fem. Kanske fler än tio...
Så att jag föll handlöst även för Marquise från H&M Beauty var kanske inte så konstigt.

Månadens sista A England är även månadens sista och jag har det på naglarna just nu. Sir Loyal Heart är ett mörkt bronsfärgat lack, eller brunt, med en tydlig skiftning av lila och massor av holo. Superläckert, även om det bara såg helt lila ut när jag visade det på Instagram.

Det var junis lack det. Rätt så stilig, om jag får säga det själv. Nu ska jag spana in rean på Pretty Polish.

Junifavoriter

Så fort de går, månaderna. Eller är det bara jag som tycker det?
Junis sista bloggdag idag, i morgon ligger datorlocket på, och som sådan är det dags för mig att visa upp vad som nått favoritstatus under månaden.

Jag fyllde år i juni, och Lilla E bakade den här fina tårtan åt mig med lemoncurd- och hallonfyllning, dekorerad med maränger som hon gjort själv. Jag har närt en konditor vid min barm!

Bok: Det verkar som att jag kommer hinna med 6 böcker i juni, men jag har lite kvar i den jag läser just nu så vi får se. Tror dock inte att jag kommer tycka om den lika mycket som jag tyckte om "Love, Simon" av Becky Albertalli.

Fic: "Running on air" av eleven7 har allt det där som jag gillar i en fic. Underbart språk, gott om vackra miljöer, insikt i persongalleriet, nära kontakt med sin huvudkaraktär. Nästan så man glömmer att man läser en Drarry-fic där auror-Harry söker efter en försvunnen Draco Malfoy.

Film: Jag var på bio i juni också! Meningen var att det skulle hinnas med två biobesök, men Lilla E och jag skjuter på att se "Love, Simon" till nästa vecka. Vad jag såg på bio var "Deadpool 2", men den är inte den jag tyckte var bäst under månaden. Det var "Call me by your name", som jag fick i födelsedagspresent precis som jag önskade mig. Underbar.

Tv-program: Jag har inte riktigt pallat med "The Handmaid's tale" den här månaden, så den ligger på is just nu. Har jag tittat på tv så har jag sett "Westworld" eller "Brooklyn Nine-Nine". Inte så superentusiastiskt dock. Börjar undra om tv-tittarsvackan någonsin kommer ge med sig. Ja, ja.

Nagellack: Katherine Parr från A England's Tudoresque-kollektion. Blå holoperfektion.

Skönhet: Den här månaden har jag varit flitig i mitt användande av Pixi Glow Tonic. Särskilt kvällstid, med ett gottigt serum ovanpå.

Upptäckt: Prövade att äta en Gorby-pirog för första gången på 15 år. Upptäckte varför jag slutade äta dem. För att de är asäckliga. Och jag får halsbränna av dem.

Extra speciell rolighet: Pågår just nu faktiskt, då mina svärföräldrar just nu agerar värd och värdinna åt ett jättetrevligt syskonpar från Sydafrika/USA/Storbritannien, som tillhör svärfars släkt. Verkligen supertrevliga människor, som i skrivande stund är och besöker platsen som deras anfader kommer från. Jag fick inte plats i bilen, så jag "slapp".

Mitt eget favoritinlägg: Jag passar på den. Känner att jag har haft en tråkig bloggmånad.

"Lament" av Maggie Stiefvater

Hela titeln på den här boken är egentligen "Lament: The Faerie Queen's deception", men det är det ju alldeles för krångligt att säga, så jag nöjer mig med "Lament", som kan översättas med 'klagosång'.

Bildkälla Goodreads

Deidre Monaghan är en begåvad musikelev, men i allt annat är hon rätt så alldaglig. Introvert och med bara en vän, säckpipespelaren James.
På sin 16-årsdag deltar hon i en prestigefull musiktävling med sin harpa och sin sång. Där träffar hon även Luke och snart börjar mystiska saker hända omkring henne. För Deidre är inte riktigt så vanlig och tråkig som hon trott, hon är en clover hand - en person som kan se feer. Och som sådan är hon i plötslig fara för Feernas Drottning. Även Luke visar sig vara en annan än den hon först trott.

Som vanligt när det är Maggie Stiefvater som skriver, så är språket väldigt vackert. Stilen är poetisk, och inte vara för att boken är full med feer, älvor och musikstycken, det är något som genomsyrar hela texten.
Men utöver det så tycker jag inte att det här är så himla tjosanhejsanbra som jag brukar tycka annars. För det första - ett triangeldrama. *suckar djupt* Jag avskyr verkligen triangeldraman. Uttjatad grej i Unga Vuxna-böcker, som jag gärna kan vara utan.
En annan sak som är vanlig är böcker och som jag gärna kan vara utan, men som tyvärr förekommer i "Lament", är det här med att huvudpersonen inte har någon aaaaning. Tydligen lever Deidre helt i det blå, för hon vet att hon är begåvad, men inte att hon är snygg. Hon vet att James är hennes bästa vän, men ser inte tecknen som finns där i typ neon på vad han verkligen känner. Hon vet att hon är alldaglig, för en inte helt snäll kvinnlig bekant säger det åt henne helt öppet, men hon har ändå både människor och övernaturliga väsen som försöker få hennes uppmärksamhet. Och så är hon lite allmänt korkad också. Hon vet att Luke är farlig, men det struntar hon i. Därför att han är så dreamy. Tydligen. *suckar djupt igen*
Jag tyckte även att intrigen var lite väl krånglig mellan varven. Lite för suddiga och diffusa motiv, lite för många olika typer av feer att hålla reda på. Boken lämnar dessutom en massa obesvarade frågor efetr sig. Främst undrar jag vad Deidres familj har för roll bland feerna, och jag undrar verkligen vad moster Delias motiv är. Jag fick liksom aldrig någon förståelse för varför hon var en sådan jävla satmara.

"Lament" fick betyget 3/5 av mig, men då alltså inte på grund av anledningarna ovan. Det är språket som gör det för mig. Det är en fröjd att läsa Maggie Stiefvaters texter med sitt poetiska och bildrika språk.