Februarifavoriter

Sista februari och fettisdagen på samma gång. Jag betvivlar dock att det blir någon semla för mig just idag. Åt en i söndags, och en halv igår, samt har vissa planer för lördagens bokcirkelträff. Men man vet aldrig...
Avslutar månaden som jag brukar, med det som varit av favoritstatus sedan sist.

Bok: Jag har läst en hel del i februari, men månadens ohotade favorit är "The dream thieves" av Maggie Stiefvater. Är det hotad av någon så är det första delen i serien "The Raven boys", så...
Sitter och uppdaterar Postnords sida ungefär hela tiden för att få veta när de resterande två böckerna kommer hit. De har legat i Hallsberg sedan i fredags, och nog för att de är skickade med B-post, men B-post tog aldrig en vecka på sig innan Posten blev Postnord. Surt.

Fic: Jag har läst ungefär 100 ficlets, alltså sådana på 1000 ord eller mindre, den här månaden då en av "mina" författare dumpade ner hela sitt Tumblr-förråd på AO3. Annars har det inte blivit så värst mycket fics den här månaden. Har precis lyckats komma in igen i en Queer as folk-fic efter mitt internetbreak, men uttalar mig inte om det mer än så just nu.

Film: Jag har inte varit på bio i februari. Kan vi få en ledsen emoji på det? Mitt lilla löfte till mig själv om minst ett biobesök i månaden höll alltså inte värst länge. Ändå finns det flera filmer jag skulle vilja se som går på bio just nu. Kan kanske vara därför - vilken ska man välja när det finns så många?

Tv-program: En annan sak det gått dåligt med i februari är att titta på tv. Jag har kommit av mig med precis alla serier jag tittar på just nu, utom "This is us" och "Veckans brott".

Kläder: Har lärt mig ett nytt sätt att vika kläder på, men har inget nytt att vika på det sättet. Om vi inte räknar lite nys underkläder, men hur kul är det?

Nagellack: Freya's cats från Picture polish blir månadens favvo.

Upptäckt: Den gjordes inte av mig, men numera vet jag hur det är med det där arvsanlaget och behöver inte oroa mig för vare sig min del eller barnens. Fy faen vad skönt!

Extra speciell rolighet: Var faktiskt att stänga av datorn en hel vecka. Förutom att anledningen till det var en backlash utan dess like vad gällde sociala interaktioner, så var det väldigt skönt att bara vara en vecka. Ta det lugnt och klappa katterna. Lite så.

Mitt eget favoritinlägg: "Frukost hela veckan!" Ibland behöver även jag inspiration, och då är det värdefullt för mig att gå tillbaka och titta på vad jag skulle kunna stoppa i mig på morgonkvisten.

Tassvärmning pågår.

"IT-samurajernas makalösa irrfärder" av Anders Rosesund

Ibland trillar man över lite oväntade böcker, sådana som man aldrig hade en aning om och inte skulle känna till dess existens - om inte. Om inte i det just fallet med "IT-samurajernas makalösa irrfärder - en sedelärande berättelse om jordens undergång", är att älskade maken känner författaren Anders Rosesund, då de är kollegor med varandra. Jag vet alltså en aning mer om den här boken och dess uppkomst än vad den slumpvise läsaren gör, och just den informationen är det som räddar den. Typ.

Bildkälla Goodreads

IT-ingenjörerna Svart-Erik och Fixar-Hasse roar sig med att hacka sig in i försvarsmaktens intranät och kommer över känsliga uppgifter. I samma veva som de blir ivägforslade i täckta piketbussar råkar bioteknikföretaget Cyber Biotech för ett blodigt överfall när de firar ett lukrativt kontrakt. Då är det bara timmar kvar tills Kungliga slottet i Stockholm försvinner, och vad som verkar vara jordens undergång startar.
Mitt i smeten verkar våra IT-samurajer befinna sig. Kan det vara så att deras påhittade spelvärld Uranien finns på riktigt? Och vilar verkligen ödet i händerna på att IT-samurajerna gör upp med sitt förflutna?

Till en början förstod jag inte den här boken överhuvudtaget, men nu när den har fått sjunka in lite så kan jag se sensmoralen i den. Det kan ju dock bero på att jag känner till i vilket skede i författarens liv boken skrevs, varför den skrevs och i viss mån känslorna kring bokens uppkomst - eftersom älskade maken och författaren har diskuterat den sinsemellan och jag har fått ta del av det. Alla läsare har inte den förmånen.
Nu kan jag dock se vilka roller de olika karaktärerna spelar i författarens eget känsloliv. För boken är skriven som ett projekt under en arbetslöshet, för att få perspektiv på tillvaron och för att inse att det kanske inte var den världens undergång som det upplevdes som att förlora jobbet. Lite som ett terapiarbete alltså. Nu vet ni också det, om ni vill läsa den här boken.

Det märks att Anders är road av språk och språkbilder, mycket av behållningen ligger i karaktärsbeskrivningar och miljöditon. Jag tycker dock inte att själva storyn är vidare värst bra. Det känns som många trådar i väven, och vissa av trådarna verkar inte riktigt höra dit. Det är en hel del sådant där onödigt som får ta plats istället för att fördjupa sig i kärnberättelsen om Erik och Hasse och deras försök för att rädda världen från undergången.
Det förekommer dessutom ett rikt persongalleri som jag inte riktigt blir klok på, inte minst för att samma karaktär kan ha flera olika namn beroende på var i berättelsen man är. Jag vet inte om det är gjort så med flit eller om det är en dundermiss från författaren och förlagets håll. Som att tidningsredaktören heter Nikodemus men kallas för Nicke, utom på några ställen där han heter Kalle. Eller polisen Fritjof som plötsligt presenteras som Kurt. det är en hel del sådant.
Överlag kan jag tycka att boken känns ganska så hattig, rörig och oredigerad. Det är lite en känsla av att jag sitter och läser ett råmanus som skulle behövt gå igenom redigeringsmaskineriet både en och tre gånger till.
Däremot har jag ju gått i efterhand och funderat på vissa händelser, som IT-samurajernas öde och vad de betyder, pudelns kärna och den stora sensmoralen i berättelsen. Den förtjänar därför ett bättre betyg än bottenbetyg, för jag har läst betydligt sämre böcker än den här i mitt liv, trots att den känns rörig och förvirrande emellanåt. Mitt betyg blev i slutändan 2/5. Jag kanske inte jätterekommenderar den, men gillar man skruvad humor, ordlekar, science fiction och satir så kan man säkert ha viss behållning av boken. Själv tänker jag ställa den i bokhyllan och vara nöjd så.

"Betrakta det här som ert dop. Den sista tvagningen innan det avgörande äventyret. Ge er hän, bara!" hörde de Meanders röst ett trettiotal meter bort. Besynnerligt nog visade det sig att alla obehag de tidigare känt inför badandet nu var som bortflugna. Den där ogästvänliga, smetiga och burdusa kvaliteten hade ersatts med en inbjudande och smekande sådan.
Vattnet sade: Hoppa i så ska jag smeka och ta hand om er, mina händer är skräddarsydda för ert behov. Vi gifter oss omedelbart och blir till ett. Vattnet som finns i er kropp och jag finner varandra i denna den ljuvligaste av kvällar. Märker ni vilken känsla av tillfredsställelse som finns i luften ikväll? Inget av denna eviga gnagande vantrivsel där det alltid saknas någonting. Där något alltid är i olag. Där något alltid ska göras, men inte låter sig göras. Där allt definieras utifrån sin brist, en brist som aldrig kan tillfredsställas och inte heller riktigt detekteras. Där allting är slitet, även när det är nytt. Där glädjen defineras utifrån en sorg och lyckan utifrån misären. Men inte nu. Nu är det bara att luta, luta, luta er tillbaka. Vattnet, himlen, stranden och stjärnorna tillhör er.

Månadens manikyrer - februari

Månadens sista söndag är här och jag gör som jag tänkt mig - visar upp de nagellack jag burit under månaden som gått. Jag hann med ett extra i januari som inte var med på januaris inlägg, så vi börjar med den. Kommer göra lika samma i mars om det blir någon mer i februari efter att det här inlägget publicerats.

Never a Dulles moment från OPI är en sådan där knasig gul som jag bara älskar. Påminner lite om dijonsenap i färgen. Som alla gula är den dock lite jobbig att lacka med, men det är man liksom medveten om vid det här laget. Undrar bara varför just gula lack ska vara så besvärliga?

Det blev en del A England den här månaden också, precis som jag anade. Jag har nu alla A England i samlingen, och bara några kvar i lådan för otestade lack.
Captive godess var det lack som gäckade mig längst, det tog nästan två år innan jag slutligen fick tag på det. Och se vilken skönhet jag väntade på! Multikromatiskt med jättemycket holo. Hjärtögon på det.

In robe and crown är mörkaste vinröda lacket med en lila flash och rikligt med holo. Riktigt vampigt och snyggt. Alltså på riktigt. Hur? Så snyggt!

Natasha's dance/War & Peace tittade vi närmare på igår. Svart med mörkblå flashar och holo på det. För det är tydligen holo i alla A England numera.

Waltz of the flowers tittade vi också på igår. Mycket holo, duokromt i grått med violetta flashar. Snyggt men inte så mycket mer.

Ett par lack jag fick i julklapp av barnen. Jag hade skrivit upp på en lapp att jag ville ha Cioccolata densa från H&M Beauty, så det var inget misstag att Lilla E och Chilipojken gav mig ett mörkbrunt skimmerlack. Jag tycker på riktigt att det är toksnyggt.

Stora J gav mig Almandin som en del i ett sett om två färgade lack och ett topplack från Idun Minerals. Vinröda lack kan jag tydligen aldrig få nog av för jag hur många som helst. Det här känns ändå lite unikt med sina brunrosa toner. Dessutom är Iduns lack väldigt trevliga att lacka med. Jag har jättemycket span på deras tre vårlack som ser ätbara ut i all sin glassiga smaskighet. Säkert hemma hos mig inom snart.

OPI Apartment for two är ett härligt hallonrosa krämlack. Har inte mycket mer än så att säga. Inte unikt men härligt uppiggande.

Pale to the chief, även det från OPI, kan vara det ultimata nudelacket för denna blekfis. Det försvann in i mina händer riktigt på riktigt. Och när jag bar det här fick jag ett brott på långfingernageln väldigt långt ner, som jag taffligt försökt laga sedan dess. Om ni undrar varför min nagel ser knölig och konstig ut på vissa bilder vet ni nu varför.

Som här till exempel syns det ganska bra att allt inte står rätt till med den däringa nageln. Krämlack döljer inte mycket, så är det.
Lacket är från OPIs Alice through the looking glass-kollektion och heter The I's have it. Stillsamt himmelsblått, eller drottningens ögonskuggeblå, vilket man nu föredrar.

Köpte ett lack till min enhörningsälskade Lilla E. Lånade det såklart. Från Picture polish kommer Unicorn, ett mörkare turkost lack med glitter i silver, rosa och prismatiskt silver. Gillar extra mycket när glitterlack håller sig släta med så lite som ett lager överlack.

Mer från Picture polish, eller piCture pOlish som de gärna skriver det själva. Freya's cats var jag bara "tvungen" att ha, för att jag gillar katter. Är så klart baserat på myten om att den nordiska gudinnan Freja skulle ha blå katter som drog hennes vagn. Ett kornblått jellylack fullsmockat med silverprismatiska glitter. Så jamrans vackert i vintersolen så ni anar inte!

Månadens sista (?) manikyr blir det underbart röda krämlacket Got the mean reds från OPI. Ett lacknamn som för tankarna till mens... Nåväl - det här är riktigt galet snyggt, och ska man bara ha ett enda rött krämlack i samlingen kan det gott få vara det här. Underbar nyans och snudd på en one-coater. Jag använde dock två lager på min bild.

Russian soul från A England

Adina Bodana, som är skaparen av favoritmärket A England, har en bakgrund som kostymmakare för balett och opera. Hon har vid flera tillfällen hämtat inspiration till sina nagellackskollektioner från konstverk och den teatervärld hon länge tillhörde.
Kollektionen "Russian soul" är en hyllning till rysk dans och musik - i lackform. Förra veckan lyckades jag äntligen pensla på mig det sista lacket i kollektionen, och kan sålunda bjussa på ännu en kollektionssammanfattning.
Min gissning är att kollektionssammanfattningar på nagellack kommer vara just A England, eftersom det är det enda märke jag anstränger mig för att få fulla kollektioner av, på grund av vill ha alla! Just nu har jag alla, men det kommer visst en ny kollektion snart om jag förstått hintar på Instagram rätt.

Katyusha blev förra månadens favoritlack och det med rätta. Jag tror till och med att det var kollektionens favorit för mig. Fortfarande en färg som är svår att beskriva, men det är många nyanser av grått, en släng med guld och skiftningar i salviagrönt. Med ett väldigt holosprakande i sig. Dånar dimpen lite.

Ett annat sjusärdeles snyggt lack ur kollektionen, och vid en första blick förvillande lik Katyusha, är Kalinka. Det är fortfarande grått, men här glimtar lacket till i mer violetta toner, som inte riktigt fastnade på bild. Dessutom är det här holo så det sprakar om det! Inte linjärt, men snudd på.

Polovetsian dances förtjänar nya bilder. Ska ta tag i det någon solig dag. Det har nämligen också A Englands typiska splittrade holo, men det syns ju inte här. Annars är det ett svärtat lila med blå undertoner, mer lila än vad den här bilden visar alltså.

Eftersom jag kommer köra min månadssammanfattning av lack i morgon, kommer ni få se vissa lack i repris. Som Natasha's dance / War & Peace, som jag bar förra veckan under min internetpaus.
Det här är ett blåsvart lack, eller ett svart lack med blå skiftningar. Midnattsblått blir det samlade intrycket av det. Och så splittrat holo så att det blir som en stjärnhimmel.
Jag trodde jag skulle älska det här lacket mest i hela kollektionen. Jag hade fel.

Waltz of the flowers har även det holo, precis som nästan alla A England nu mera. Det är också multikromt med skiftningar i ljust blått, violett och grått. Valdes av Chilipojken med orden "inte det som är mörkblått" under tiden jag betade av kollektionen.

Överlag är jag lite underväldigad av Russian soul. Lackfärgerna ligger lite för nära varandra för att det ska bli spännande. Det är liksom bara grått och blått med aningar av andra färger. Det känns lite väl murrigt kanske.
Saknar dessutom en variation i finishutbud, det är holo i allt numera. Missförstå mig rätt - jag älskar holo, men ibland saknar jag en riktigt fin creme eller de där supersnygga metalliclacken som ploppat till ibland.
Så min önskan vore en större variation i både färger och finish än vad vi sett från A England på sista tiden. Rött, grönt, rosa, orange, turkos. Det finns så många fler färger än blå och grå.

FredagsFilmen: T2 Trainspotting

Det här är en film som jag har längtat efter, utan att veta om att jag längtade efter den. När filmen "Trainspotting" är slut så känns den just det - avslutad. Som att man inte behöver veta resten av Rentons berättelse. Men så kommer det nu en uppföljare 20 år senare, med samma skådespelare och samma regissör baserad på en bok av samma författare, och jag blir liksom lite... till mig i trasorna.

"T2 Trainspotting" hade svensk premiär i onsdags, men när jag ska komma iväg på den vet jag inte. Vad jag vet är att jag kommer ha Chilipojken som sällskap, för han vill se den lika mycket som jag. Älskade maken är mer chill, men det beror nog mest på att det var ett tag sedan han såg "Trainspotting". Chilipojken och jag såg den tillsammans för någon månad sedan dock.

Bildkälla Variety

Det är 20 år sedan Renton såg sina gamla kamrater Spud, Begbie och Sick Boy. 20 år sedan han tog pengarna och stack. Nu återvänder han till Edinburgh och finner att mycket har ändrats sedan sist, och att mycket är precis som det var.

Jag är nog mest nyfiken på hur det är med Spud faktiskt. Gillar den filuren rätt så mycket. Det verkar som att Renton också gör det, men det får vi se. Så småningom.

Tre tomma no. 27

Gick som jag trodde ganska snabbt att få till den där sista tomma för att kunna göra en ny "Tre tomma". Men nu är tomma lådan tom - fast jag har en del förpackningar som börjar kännas lätta...

H&M. Concealer. 17 Soft nougat. Jag hade precis köpt en ny concealer av min favorit när H&M ändrade hela sitt beautysortiment för ett par år sedan. Hur man märker att jag inte sminkar mig så ofta... Självklart försvann den här ur sortimentet när bytet gjordes, precis som allt annat, och jag har ännu inte hittat en ersättare, så jag får väl gå här med mörka ringar under ögonen och vara sådär rödaktig vid näsvingarna. Okej? Var faktiskt på jakt senast i söndags, men maken till tom hylla för concealers alltså...
You will be missed.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Bangerhead. Fresh me up! Refreshing dry shampoo. Jodå, man kan utan problem använda torrschampo när man no pooar. Jag gör det dock inte jätteofta, men ibland händer det. Just det här torrschampot fick jag i en Glossybox för jääääääättelänge sedan. Det var ju en halv evighet sedan jag slutade med Glossybox liksom. Flaskan var dock stor så den räckte länge, även om älskade maken var där och tjuvskakade och sprejade ibland när han ville ha lite strävhet i kalufsen. Den har alltså varit bra. Skulle kunna tänka mig att köpa igen, men har en annan i badrumsskåpet just nu.
Plaståtervinning på korken, som jag tog av för jättelänge sedan för att den höll på att driva mig till vanvett med att vara superjobbig att ta av. Resten kommer jag lägga i det miljöfarliga avfallet på grund av är en sådan där läskig sprejflaska.
Betyg 4/5

Natusan. 24hour moisture hand cream. Den här kom älskade maken hem med en dag när han varit och handlat. Jag blev aldrig riktigt kompis med den. Den kändes så där som att den lade sig som en hinna över huden, och den känslan tycker jag inte om. Den doftar gott och milt dock, men om den hittar hit igen så är det inte för att jag har köpt den. Om vi säger som så.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Dagen B

En av årets bästa dagar är äntligen här! Bokrea! Som jag har längtat har jag gjort har jag.

"The dream thieves" av Maggie Stiefvater

Misstag jag har gjort på senaste tiden - att inte köpa hela Raven cycle på ett bräde. Inbillade mig att jag skulle kunna läsa de här böckerna i en lugn takt och köpa en bok lite då och då. *brister ut i gabflabb* Jo tjena...
De två sista delarna är på väg hit as we speak för jag. måste. veta. hur. det. går.
Maggie Stiefvater har seglat upp på min lista över favoritförfattare, där hon samsas med Stephen King, Jane Austen och Joyce Carol Oates - bland andra. Hon är helt klart min YA-favoritförfattare, där YA då står för Young Adult, hon skriver alltså för en ung publik. Om det betyder att jag är ung i sinnet vet jag inte, jag tror nog bara att det är så enkelt att det här tilltalar mig, även om det handlar om unga människor. Ska jag peta in det här i någon genre hamnar vi i fantasylandet. Urban fantasy med inslag av portal fantasy. Kanske? Med grund i folklore och gamla walesiska sagor och legender. Det ni!

Bildkälla Goodreads

Ronan Lynch, en av Blues Raven boys, kan hämta saker från sina drömmar. Ibland är sakerna han hämtar inte så trevliga dock. Ibland är han inte den enda som vill ha dem.
Efter att linjen under staden Henrietta väckts, den som Gansey tror att kungen Glendower ligger begravd på, så är det mycket som kommer upp till ytan och det blir allt svårare att hålla hemligheter dolda.
Saker kommer ändras i allas liv - och allt kanske inte ändras till det bättre.

Jag säger det på en gång så är det sagt - jag älskar Maggie Stiefvaters sätt att skriva. Det är språket i hennes böcker som "gör det" för mig, som får mig på fall gång på gång. Det är vackert, även om det beskriver något fult, det är poesi på ett sätt. Jag sitter lite och dånar dimpen över hur välskrivet det är, och hur mycket kött på benen hon ger åt sina karaktärer och hur levandegjort allt är, särskilt miljöerna. Man ser riktigt de där dammkornen som dansar i solstrålarna, känner de ljumma vindarna som rasslar i träden, hör den dånande basen från bilstereon när Kavinsky drar förbi i sin vita Mitsubishi. Allt spelas upp för mina ögon som om det vore en film. Klart som sjutton att jag älskar det då.

Annars är "The dream thieves" lite rörigare än seriens första bok "The Raven boys". Det tar ett tag innan jag ser mönstret, och stundtals känns det som att jag har många saker att hålla i huvudet. Handlingen spretar åt olika håll. När polletten trillar ner, vilket den gör, är det dock bara att tuta och köra.
Det är en sorts separation i den här boken av de manliga huvudkaraktärerna, som jag inte upplevde i den första där de mer var som ett brödraskap. Här är det frigörelse på gång. Noah som kommer tillrätta med vad som hände honom, och stundtals försvinner för att energierna på linjen löper amok. Adam som kämpar med sina förluster, sin vilja, och med att försöka förstå vad hans offer egentligen inneburit. Gansey som försöker hålla ihop dem men kämpar i motvind, och så Ronan med sina hemligheter.
Det här är för övrigt mycket Ronans bok, det är kring honom, hans drömmar och hans familj som handlingen kretsar, och det är även hans uppvaknande som är bokens klimax.

Det hade varit så lätt för "The dream thieves" att halka ner i den där transportsträckefällan som en mellanbok i en serie så ofta gör, men här känner jag inte av något sådant alls. Trots att jag stundtals hade lite svårt att hänga med i svängarna så var det ändå andlöst spännande och inte gäspigt en enda gång. Faktiskt så tyckte jag nog att den här andra boken var snäppet bättre än den första. Inte mycket dock, men något litet lite var det allt.
Det finns dock en antydan till en kärlekstriangel eller två, men det är egentligen ingenting som stör själva handlingen - för mig som avskyr triangeldraman. Det är ju det där med att Blue har spådomen över sig om att ifall hon kysser sin sanna kärlek kommer han dö, och det ställer så klart till bekymmer. Inte riktigt än dock.

Mitt betyg på "The dream thieves" blev 5/5. Hittills den bästa boken jag har läst i år. Fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig ibland.

Adam couldn't remember why he was here. He was dissolving in a hallucination of ghostly guests alongside the real ones. 
Because this is Aglionby, he thought, desperately trying to ground himself. This is what happens to Aglionby in the real world. This is how you use that education you've worked so hard for. This is how you get out.
Suddelny, an electric buzz groaned through the room. The lights dipped and crackled. The clinking of glasses paused as the lamps swelled once more.
And then the lights went out entirely.
Was this real?
Not now
The sun had set, and the interior of the house was close and dark brown around the guests. The windows were unfocused squares of grey light. Scents seemed strangely pronounced: lilac and carpet cleaner, cinnamon and mold. The room was full of the wordless shuffle of a stockyard.
And in that brief pause in conversation, in thar shocked silence filled with neither the hum of voices nor of electronics, a high song floated through the dark. A precise, archaic melody, sung by a chorus of women's voices. Pure and thin, spreading from a thread of sound to a river of one. It took anly a moment for Adam to realize that the words were not in English:
Rex Corvus, parate Regis Corvi.
Adam felt charged from his feet to his fingertips.
Somewhere in this darkness, Gansey was hearing this, too. Adam could sense him hearing it. These voices were true in a way that nothing else had been that day. Adam remembered all at once what it felt like to feel, to be real, to be Adam, insterad of my friend Adam Parrish, give him your card. He couldn't believe what a huge difference there was between those two things.
The light surged back on. Conversation collapsed back into place.
Some part of Adam was still lodged back there in the dark.

Måndagsmotivation, del 19/?

Om mitt hem är min borg är mitt sovrum mitt palats. Min sömn är dessutom något jag värdesätter högt, och numera inte alls tar som självklar.

När det var som värst i sömnbristlandet för mig så kallade jag fyra på morgonen för "me o'clock". Jag vaknade väldigt ofta vid fyrasnåret på morgonen och kunde omöjligt somna om. Rätt så jobbigt om jag dessutom hade haft svårt att somna, som jag ofta hade. Två, tre timmars sömn per natt är inget man lever ett fullvärdigt liv på direkt. Just då, i den akuta fasen av min sömnbrist, såg min kurator till att en läkare skrev ut medicin till mig som dels var ångestdämpande och dels hade den vanliga bieffekten att man blev smälltrött. Jag blev dessutom luddig i skallen ett bra tag, så jag tog dem bara när det var riktigt illa, och jag har några piller kvar till akuta fall.

Numera har jag lättare att sova och att somna om ifall jag vaknar, men vägen dit har inte varit spikrak och det finns nätter jag har svårt att somna och nätter jag vaknar och inte kan somna om. Nu är de tack och lov mer undantag än regel dock. Jag är inte längre beredd så pass att jag lägger en tröja och strumpor i vardagsrummet så jag ska ha något varmt att ta på mig när jag vaknar, som jag gjorde då.

Det finns sådana där avundsvärda personer som kan somna nästan varsomhelst och i vilken miljö som helst, men dit hör alltså inte jag. Jag behöver ett svalt och mörkt rum, största möjliga tystnad och så lite distraktioner som möjligt. Sovrummet är det rum som jag minst klarar av stök i, och det är även det som vädras oftast, eftersom vi sover med stängd dörr på grund av katt som bits i tårna.

Jag har såklart samlat på mig en del tips på vägen mot ett bättre sovande, och idag tänkte jag dela med mig av dem. Kanske finns det något som du själv inte har tänkt på och vill prova, men det mesta är tips som jag själv har fått. De här funkar för mig, i varje fall.

• Att ha ett välkomnande sovrum som inbjuder till sömn, det har man hört både en och hundrasju gånger. Jag föredrar att lägga mig i en bäddad säng, men jag väntar gärna med själva bäddandet. Min rutin ser lite ut såhär: vaknar och stökar till sängen lite extra, lägger tillbaka kuddar som ramlat ner på golvet under natten. Många timmar senare brukar jag öppna fönstret och stänga sovrumsdörren i minst 20 minuter. Efter det bäddar jag. På så sätt blir man av med en massa kvalster i sängen, eftersom de gillar sängar som bäddats när kroppsvärmen sitter kvar allra bäst. Dessutom luktar lakanen lite bättre när de vädrats ur.
• Bädda om ofta! Minst var 14 dag, helst oftare. Min pappa bäddar om varje dag som slutar på 1, utom 31, var tionde dag alltså. Riktigt så duktig är jag inte, men jag brukar hålla mig inom tvåveckorsgränsen. Som sagt - det är trevligare att sova i en ren säng.
• En annan sak som ofta sägs är att man inte ska tv i rummet. Eller dator. Eller surfplatta. Eller mobil. Jag klarar alla de där punkterna - utom mobilen. Jag använder nämligen min mobil som väckarklocka. Däremot tittar jag inte på den. Innan jag går och borstar tänderna ser jag till att mobilen har ljudet avstängt, att larmet är på och sedan lägger jag den ifrån mig med skärmen ner. Och sedan rör jag den inte förrän det är dags att stänga av larmet på morgonen.
• Gör något avkopplande en stund innan du släcker lampan. I mitt fall är det att jag läser en stund. 
• Se till att rummet är svalt, men du är varm. Man sover bättre i svala rum, och vårt sovrum är så svalt att man nästan huttrar vissa kvällar. Kroppen behöver dock vara varm för att kunna slappna av. En extrafilt är inte fel ibland.
• Sov med strumpor. Jag har börjat med det de senaste veckorna, då jag läste någonstans att kroppen snabbare kopplar igång dags-att-sova-läget om man har varma fötter och händer. Och det funkar! Jag somnar mycket fortare sedan jag började sova med strumpor. De ligger ofta som små korvar i botten av sängen när jag vaknar, men somnar snabbt gör jag.
• Aromaterapi är inte fel ibland. Vi har tyvärr haft problem med silverfiskar i vårt sovrum, och i och med det fick vi veta att rödcederolja var en doft som silverfiskar undvek. Det luktar lackstång så man nästan baxnar, men sov gott gjorde jag. Det visar sig att cederolja inom aromaterapi används för sina lugnande och harmoniserande effekter. Jo, jag tackar jag! Att den är finfin mot skadeinsekter är alltså pluset i kanten på just cederträ. Lavendel är också en sådan där klassisk lugnande doft. Värt att testa med andra ord.

Sov gott!

Hur jag tvättar håret, del 3

Jo då. Det har hänt de senaste månaderna att det har hamnat ett schampo i mitt hår. Två gånger till och med. Men på det hela taget är jag till allra största delen fortfarande en no pooare som tvättar mitt hår med alternativa metoder.
Oftast blir det med bikarbonat, eftersom det är den mest spontana metoden, men jag försöker glesa ut på bikarbonattvättarna eftersom jag tycker att mitt hår blir så himla jobbigt efteråt. Jag har numera betydligt mindre bikarbonat i förhållande till vatten, aningen mer än 1 tsk i 2½ dl vatten. Dessutom sköljer jag mellan tvättarna med äppelcidervinäger, använder torrschampo och letar efter andra tvättmetoder utan schampo.
Som kastanjer till exempel. Och här snackar vi icke-spontan hårtvätt så det visslar om det. Å andra sidan har jag äntligen funnit någon användning för den där kastanjen på min tomt som jag bara tycker står och skräpar ner alla årstider utom vintern. När den är naken. Eller förresten, ibland sitter det flockar med Sidensvansar i den, och de är himla duktiga på att skräpa ner med sitt bajs. Har vi märkt. Fast Sidensvansar är fina, så det får gå.

Ni minns att jag skrev att det var icke-spontant att tvätta håret med kastanjer va? Bra. För först måste man nämligen plocka dem, vilket man då gör på hösten när träden släpper sina kastanjenötter. Det här steget är det som gick snabbast för mig, för det tog mindre än tre minuter att plocka 50 kastanjer och det syntes inte ens att jag hade varit där och tagit några, för jag tror det där jätteträdet vi har på tomten släpper i runda slängar 50 miljoner kastanjer. Jag överdriver så klart. Eller?
När detta är gjort ska de delas i mindre bitar. Jag var envis och skar ner varje kastanj i åtta bitar. Eftersom de är ganska hårda så tog det ett tag, och jag hann få ont i handen. Tips: vass och stadig kniv, vila emellanåt, AKTA FINGRARNA!
När alla kastanjerna är delade i mindre bitar så ska de torkas. Det går säkert att använda dem färska också, men det provade aldrig jag så det är bara en gissning från min sida. Att torka kastanjer tar tid, om man inte har en sådan där piffig torkolle som jag inte har. Det tog ungefär två veckor för mina kastanjer att torka så att jag vågade lägga dem i en burk med lock utan att vara rädd för att det skulle börja mögla.

Trodde ni att man kunde börja vara spontan med sin hårtvätt nu? Det kan man inte. Nu ska vi nämligen ha ur saponinerna ur kastanjen. Jag gör som så att jag lägger åtta bitar kastanj, alltså motsvarande en kastanjnöt, i en värmetålig kanna. Sedan kokar jag upp vatten i vattenkokaren, brukar passa på att ta en kopp te samtidigt. När vattnet kokat upp häller jag 2 dl av det kokande vattnet över kastanjebitarna och "glömmer bort" dem. Låter dem stå alltså. Över natten är bra, om man tvättar håret på morgonen. Jag som oftast tvättar det på kvällen gör det här redan på morgonen. Det bör stå och dra/laka ur i minst 6 timmar. Som sagt - inget att vara spontan med.

Äntligen dags för hårtvätt! Ser ni skummet på toppen av kastanjvattnet där? Precis det vi vill ha. Häll upp kastanjvattnet på flaska, jag silar bort kastanjen och slänger den i komposten samtidigt. Sedan är det bara att gå upp i duschen och börja gno. Det löddrar pyttelite, men mest är det som vanligt med no poo - det är den mekaniska rengöringen som är viktig.

På grund av att det krävs så mycket planering och tar sådan tid att tvätta håret med kastanj, så är det här ingen metod jag använder värst ofta. Var 6: e vecka eller mer sällan, skulle jag påstå. Jag gör det dessutom några dagar innan jag planerat in en ny bikarbonattvätt, för jag tycker resultatet är sådär. Håret känns aningen fräschare, men min hårbotten vill ha lite mer TLC. Känslan av "mycket skrik för lite ull" är påtaglig. Men ibland så.

Jag har inga före/efterbilder på håret den här gången, men det blev väldigt lockigt, men känns fortfarande lite fett.

FredagsFilmen revisited: The Woman in black

Jag har vid det här laget skrivit 200 inlägg med etiketten "FredagsFilm" - det här blir inlägg 201. Bland dessa finns det filmer som jag skrev om innan jag hade sett dem, för att jag var nyfiken på dem helt enkelt. Jag har länge tänkt göra någon form av "FredagsFilmen revisited" med de filmerna, där jag alltså går tillbaka och läser vad jag trodde då och hur pass de förhoppningarna blev infriade. Nu har jag så klart inte sett alla de där osedda filmerna jag blev nyfiken på då, men det finns en hel del som jag har sett, och det är så klart de jag återvänder till.

Det här blir alltså den första filmen jag återvänder till i just det här syftet, och jag tänkte att jag går så långt bakåt jag kan och jobbar mig sedan framåt i tiden. Är ni med? Då kör vi!

Bildkälla Goodreads

27 april 2012 var ämnet för FredagsFilmen "The Woman in black" med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Det var även Daniel Radcliffes medverkan som överhuvudtaget var lockande för mig då, eftersom jag var nyfiken på att se honom i någon annan roll än som Harry Potter.
Annars är inte skräck en filmgenre jag är värst förtjust i, eftersom jag faktiskt inte tycker om att bli skrämd. Kan ju låta märkligt när jag älskar vampyrer i alla dess skepnader, samt gärna läser Stephen King. Men med vampyrfilm vet man oftast vad man får, och det är en helt annan sak att läsa skräck än att se den. Det är de där plötsliga skrämseleffekterna jag inte är förtjust i. Det har hänt att jag börjat gråta, det har hänt att jag har fått små panikattacker (alltså "små" i bemärkelsen att jag fått dem under kontroll ganska snabbt), det har hänt att jag har gått ifrån filmen. Varför utsätta sig för sådant i onödan liksom?

När jag trodde då, i april 2017, att jag skulle bli svettig i armhålan och kanske lite kissnödig också, så trodde jag alldeles rätt. Den här filmen har sådana där skrämseleffekter som jag egentligen inte alls tycker om. Annars är grundberättelsen i sig inte värst otäck. Själva grejen med den Svarta Damen är så klart inget jag tycker är snuttigt, men berättelsen om advokaten och änklingen Arthur Kipp och hans upptäckter, samt kärleken till hans son, är faktiskt inte otäcka i sig. Skrämseleffekterna på vägen dit kan jag däremot hoppa högt av.
Jag har nu sett den här filmen två gånger. Andra gången var jag lite mer beredd och blev såklart inte lika rädd, men jag känner ändå ingen brinnande längtan efter att se den igen för att undersöka om skrämslet avtar ännu mer. Första gången däremot är jag så himla glad att jag såg den när det var ljust ute, för jag höll på riktigt på att kissa på mig av förskräckelse både en och två gånger, och jag ropade högt rätt ut mer än ibland. Tur att jag hade sällskap - båda gångerna.
Jag vet dock personer, som kanske inte är lika lättskrämda som mig, som tyckte att "The Woman i black" inte var otäckare än en promenad i parken. Till den kategorin hör alltså inte jag.

Infriade den förväntningarna jag hade på den? Ja. Vill jag se "The Woman in black 2: Angel of death" som kom som en uppföljare till den här 2014? Hell to the no! Daniel Radcliffe är inte med i den och kan locka mig. Det räckte så bra så med att se trailern till den. *ryser* 👇

Nope. No way. Se på egen risk.

"Gustavs grabb" av Leif GW Persson

Hela Sveriges mys-professor - är han det, Leif GW Persson? Jag tycker i varje fall att han verkar lite trevligt småmysig, med sitt småbuffliga men ändå väldigt kloka sätt att ta sig an det mesta. Och när jag ser honom i ett av mina favoritprogram, "Veckans brott" på SVT, så tycker jag om att han blir så engagerad. Att han verkar bry sig så mycket om.
Vi pratade om det, mina föräldrar och jag, när jag var hos dem straxt innan jul. Det slutade med att pappa kom och lade Leif GW Perssons självbiografiska bok "Gustavs grabb" på bordet framför mig. Nu har jag precis läst den, den första av hans böcker jag läst faktiskt - jag är som sagt inte så värst mycket för det där med kriminalromaner...

Bildkälla Goodreads

Det här är alltså Leifs liv mellan pärmar - som han minns det. Och den klassresa han gjorde från arbetarklass till överklass och ekonomiskt oberoende. Det är inte en smickrande bild han ger av sig själv. Han framställer sig som en frånvarande och inte alltid bra pappa, han pratar om sin alkoholism och sitt "missbruk" av livets överflöd, om hur han gång på gång svikit människor omkring sig. Om hans mycket trasiga relation till sin mamma, och om den stora kärlek han hyser till sin pappa Gustav.

Det är just relationen till mamman som kommer att prägla mycket i hans liv. Misstro. I och med det så påverkas även andra relationer - till vänner, partners och barn. Han har svårt att lita på folk, får jag känslan av. Och med en mamma som ständigt snokar bland sonens hemligheter, och högst troligt fejkar en gedigen sjukdomshistoria, så är kanske inte det så konstigt. Från barndomen till mammans död hyser han misstro till henne, och han förlåter henne aldrig. Jag kan förstå det. Jag tycker bara lite synd om honom för den sakens skull.
Han är dock noga med att påpeka att det här är hans sanning, hur han minns det. Hans syster har en annan bild av mamman och en bra relation till henne.

Det märks att Leif GW Persson är van vid att skriva. Det är lite hoppande i tidslinjen, men aldrig så man tappar tråden, och jag lyckades behålla intresset intakt under läsningens gång.
Om man tror att man ska få en inblick i de olika jobb han haft så har man däremot plockat till sig fel bok. Förutom Geijer-affären så nämns hans arbete som kriminolog bara i förbifarten. Geijer-affären kom dock att påverka honom så mycket som  privatperson att just den berättelsen känns berättigad att ha med här. Och själv sitter man och hoppar lite av ilska i soffan och undrar vad f*n som hände med det där pressetiska källskyddet i just det här fallet.

Mitt betyg på "Gustavs grabb" bev 3/5, och jag har lagt boken i älskade makens läshög, så pappa får vänta ett tag till på att få tillbaka den. Jag tycker det var intressant att få se en annan sida av Leif än den där han sitter i tv och är arg över brottsligheten i vårt land. Som att han sitter med Lucia-krona på huvudet för att visa solidaritet med pojkar som också vill vara Lucia. Eller som minns horribla saker från sin barndom - och även en massa ljusa minnen från ett väldigt intressant liv, och en väldigt intressant klassresa till "rätt sida om Odengatan".

När jag beskrivit min klassresa har jag givetvis försökt undvika att ljuga rakt upp och ner. Försökt att inte förtiga det det elände som jag vållat andra genom vanligt slarv eller allt ont jag gjort dem genom att jag ibland har förhärdat mig och plockat fram det sämsta inom mig. Inte ens försökt undanhålla eller förminska mina misslyckanden, tillkortakommanden och vanliga enkla pinsamheter. Av samma skäl har jag försökt att inte förstora mina framgångar eller hitta på nya som aldrig inträffat i sinnevärlden.
Så långt är allt gott och väl i en biografisk mening.Problemen är samtidigt andra och långt värre. Allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten. Lägg till detta mitt beroende av vad äldre personer i min närhet har berättat för mig om mitt liv, som min egen mamma, till exempel.
Ännu värre. Min lust att berätta skrönor, eller bara göra bra historier bättre, som jag ständigt levt med och alldeles oavsett om jag fått dem från andra eller av annat eller hämtat dem från det som varit mitt eget liv. Rättare sagt, min egen upplevelse av mitt eget liv.

Att pausa

Igår tog jag det där med Alla Hjärtans Dag till helt nya nivåer av självkärlek. Ni vet den där typen av kärlek som är den viktigaste, men den som är allra svårast att ge.
I mitt fall gjorde jag bara sådant som jag tycker om. Jag spenderade dagen i soffan med en bok. Eller två, eftersom jag läste ut en bok och sedan började i en ny. Jag lagade god mat med älskade maken. Hade trevliga samtal med mina barn. Klappade katt. Åt Ben & Jerry's Half baked och drack ett par glas Prosecco.
Saker jag inte gjorde: slog på datorn. Använde någon typ av telefon.

Jag tyckte att igår var så himla skönt, särskilt nu när jag har någon sorts social back lash och inte riktigt orkar vara social med andra än mina familjemedlemmar, att jag har bestämt mig för att förlänga det hela.
Det kommer bli schemalagda inlägg här ett tag framöver, så det kan dröja innan jag svarar på eventuella kommentarer alltså.
Eftersom jag dessutom innerligt avskyr att prata i telefon så kommer jag inte svara i den heller, eller prata i den om någon annan svarar. Är du inte min mamma eller pappa är det ingen idé att du ringer mig, med andra ord. Jag kommer inte svara.
Sms. Skicka sådant så är chansen större att du får kontakt med mig. Inte för att jag har ljudet på på min mobil, det har jag nästan aldrig, men jag tittar på den ibland. Och jag är med på en månadslång fotoutmaning på Instagram så i varje fall en gång om dagen ser jag skärmen på min mobil.

Det är inte du - det är jag. Det här betyder inte att jag inte tycker om dig, det här betyder bara att jag tycker om mig själv. Och just nu behöver jag få vara ifred, så jag väljer att lyssna på det. Jag behöver få koppla bort mig lite från min omvärld, så jag väljer att göra det. För min skull.
Jag menar inte att såra någon, jag menar bara att ta hand om mig. För att jag behöver det.

Kram!

Bildkälla 

Tre tomma no. 26

Häromdagen släppte jag ner tre tomma förpackningar i "tomma lådan", och i den låg det redan två och väntade. Bestämde mig för att köra en "Tre tomma" med hand-tema den här gången.

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. Den här har ni sett förut.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Depend 02. Protecting basecoat. Det ligger en liten svårfångad klick baslack kvar i botten på den här flaskan, men eftersom det tjocknat rejält och jag inte tyckt om det här baslacket - samt har ett nytt som jag älskar - så tänker jag inte bry mig om det.
Vad är det då jag inte gillat? Att det färgade lacket har suttit superdåligt med det här i basen. Det kan vara så att det funkar allra bäst tillsammans med andra lack i Depends 02-serie, men jag är inte mycket för det där med att ha olika produkter beroende på märke. Jg vill ha et baslack som funkar till alla lack, och ett topplack som funkar ungefär likadant. Så när det färgade lacket chippar i stora flagor efter mindre än en dag, vilket det bara gjort med det här baslacket, då blir jag less. Jag älskar Depends färgade minilack, men hittills är jag oimponerad av alla deras behab´ndlingslack jag har testat.
Sorteras som miljöfarligt avfall, eftersom det finns produkt kvar.
Betyg 1,5/5

Urtekram. Hand cream. Aloe vera. Köpte den här lilla tuben att ha i handväskan, men tyckte att den tog lite väl lång tid på sig in i huden för att vara smidig 'on the go'. Där vill jag ha något som tar sig in i huden snabbt, så jag förpassade den här till nattygsbordet och stoppade ner min favorit i handväskan i stället.
Väl inne i huden är det här dock en väldigt trevlig handkräm, som doftar väldigt gott av citrongräs, av de där solmogna apelsinerna som nämns på förpackningen känner jag dock inte något vidare värst. Inte alltför påträngande doft dock, så jag har klarat av att smörja tassarna med den när jag går och lägger mig. Att krämen dessutom är ekologisk, veganvänlig och inte använt sig av djurförsök i något led är bara extra plus i kanten.
Kommer köpa igen, men kanske i någon av de andra varianterna för att variera mig och för att det är kul att prova nytt!
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Måndagsmotivation, del 18/?

Jag brukar påstå att jag inte har några större problem med att det är lite stökigt omkring mig. Som lite kläder på golvet, en bokhylla med böcker som svämmar över åt alla håll och kanter, nagellack som står och dräller överallt. Och kanske har jag inte det, om fokus ligger just på ordet lite i "lite stökigt". Blir det mycket stökigt är det värre, då kan jag bli alldeles stressad av röran.
Det händer alltså att jag drabbas av rensa-i-röran-mani, och det är precis vad som har hänt här de senaste veckorna.
Det började med att älskade maken och jag äntligen tog tag i att röja i ordning i vår bokhylla, och placera in de där extra hyllplanen vi norpade åt oss innan IKEA ändrade måtten på Billy för... två år sedan? Tre? Det här är vår bokhylla idag. Om ni gissar att jag går in dit ibland och bara njuter av ordningen så gissar ni rätt.

Ser ni? Raka rader och sorterat! Kanske har tre hyllplan med bara Stephen King. Möjligen.

Men såklart nöjde jag mig inte med en bokhyllerensning/städning.
Min garderob lämnade nämligen en hel del att önska. Så jag rensade ur den förra helgen. Bara det var jätteskönt. Å andra sidan var det fortfarande bitvis svårt att hitta bland kläderna, ett evigt bläddrande bland t-shirts för att hitta den där jag var ute efter. Som av en slump, eller så lade sig universum i, så fick jag helt plötsligt upp en massa videos bland mina förslag på YouTube om något som kallas KonMari. En röj-i-röran-metod utvecklad av en dam vid namn Marie Konde. Det verkar vara någon sorts minimalistgrej, och någon minimalist är jag inte, men jag kollade på några videos och tyckte att det där sättet att vika och förvara kläder - det kan jag ta till mig. Att sitta med pryl efter pryl och känna efter om den "sparks joy" lämnade jag därhän, även om det är ett bra knep att ta till om man är tveksam över något. "Does it spark joy?" Är svaret ja - spara, är svaret nej - hej då.
Om jag hittar bland mina t-shirts nu? Och byxor, tröjor och trosor? Svar ja. Det enda jag inte har vikt om är mina strumpor. Kommer säkert hända vilken dag som helst.

Kolla bara! Det är liksom bara att bläddra fram den t-shirt man vill ha! #thebliss

Sedan rullade det på och jag har nu vikt om både Lilla E:s kläder och älskade makens.

Före...

...efter.

Som synes sparar man även massor av plats. Eller som Lilla E sa: "Nu kan jag skaffa ännu mer tröjor!" Hon gillar tröjor.

Och efter det fick jag alltså även vika om älskade makens tröjor och t-shirts, men jag tvingade honom att rensa först. Där var frasen "does it spark joy" avgörande i några fall.

Före...

...under...

...efter.

Jag hade tjuvvikt lite av hans kläder innan han gav sitt godkännande. Och se så mycket plats vi har nu - det är en helt tom trådback längst ner!

Det är jobbigt att röja. Det är jobbigt att vika om alla kläder. Det är jobbigt att bestämma vad man ska behålla och vad man ska slänga. Det är jobbigt att rensa ut varje hyllplan i en bokhylla, damma och bestämma vilka böcker som ska få komma tillbaka och vilka som ska plockas bort. Det är jobbigt att flytta om hyllplan.
Men när det är gjort - då är det en befrielse. Då kanske man till och med tycker det är så fint och rogivande att man liksom bara går in i det röjda rummet, står och tittar på den där städade bokhyllan en stund. Drar ut en låda och tittar ner på de prydligt hopvikta och lättöverskådliga raderna med kläder. Jag vet att jag gör det i varje fall.
Helt klart värt jobbet.

Judgement day - vad som hände

I måndags hade jag en av mina jobbigaste dagar med ångest på länge. Så där så att jag satt och pillade på min förpackning med ångestdämpande medicin och funderade på om jag behövde ta en. Jag bestämde mig för att avstå tills efter domen fallit - den där som jag väntat på sedan maj förra året. Man hinner samla på sig en del ångest mellan maj och februari.

Om man som läsare av min blogg blivit nyfiken på vad som hänt så förstår jag det. Därför tänker jag nu ge den korta versionen av händelserna fram till i måndags klockan två när jag fick ett samtal från den genonkologiska avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Bildkälla Vetenskapspedagogen

Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog i magsäckscancer när min mamma var bara 17 år. För några år sedan fick en av mina kusiner magsäckscancer och ett par år efter honom även hans dotter. Båda är döda idag, hon var bara 27 år.
I och med detta drogs en ärftlighetsutredning igång i min släkt. Man hittade en mutation på en gen som heter cdh-1, som styr ett protein som återfinns i bröstvävnad och magsäcksvävnad. Anlag för mutationen ger en ökad risk för både bröstcancer och diffus magsäckscancer. Den sistnämnda är en mycket otrevlig sak.
Min mamma, överlevare av bröstcancer, bär på detta anlag. Min ena bror och jag bestämde oss för att testa oss, min andra bror har hittills avstått.

I augusti förra året åkte brorsan och jag till Uppsala för att få information och ta blodprov för testet.
Vi fick möjlighet att få svaren via telefon, och eftersom det strulade lite tidsmässigt med den besökstid vi fick, valde vi så småningom den möjligheten.

I måndags fick vi alltså våra svar. Varken jag eller min bror bär på anlaget. Vilket gör att det inte heller finns någon risk för mina barn, eller hans, eftersom det här inte är något som "hoppar över en generation".

All ångest jag burit på, sedan min mamma berättade att hon bar på anlaget i maj förra året, är således som bortblåst, bara av ett telefonsamtal på tre minuter - för övrigt det bästa telefonsamtal jag någonsin fått. Utan att överdriva minsta lilla grät jag så mycket att jag knappt kunde få luft, när jag fått mitt besked. När sedan min bror hörde av sig och meddelade sitt positiva resultat grät jag så mycket att man lätt kan kalla det för att gråtskrika. Sådär så att älskade maken såg orolig ut. För min skull, eftersom jag snudd på fick en panikattack av pur lättnad.

Vi firade med min favorittårta, Gisellatårta. Och så bubbelvin igår som jag fick i grattis-till-det-positiva-resultatet-present av min svärfaster med sambo, tillika den däringa älskade hundens matte och husse.

Så ja - jag mår rätt så bra just nu. Vill bara att mamma ska komma hem från Kanarieöarna så att jag kan få  krama om henne hårt och länge.

Frukost hela veckan!

Frukost alltså - vilken grej! Och attans vad svårt det kan vara att variera den.
Länge var jag en te-och-macka-tjej när det kom till frukosten, så det var väl inte undra på att jag tröttnade. Jag menar, är det kul att äta samma lunch varje dag i veckan året om? Eller samma middag? Nej, just det. Variation har varit nyckeln till att få mig att äta frukost igen. Något som gjort att det är mycket lättare att inte stå där och glänta på skafferidörren och mula käften full med kakor vid tiosnåret på förmiddagen.
Jag är dock en sådan där människa som behöver planera. Inte så att jag skriver matlistor över frukosten, som jag gör med middagsmaten, men dagen innan brukar jag bestämma mig för vad jag ska äta till frukost dagen därpå och förbereda om det är något särskilt.

Den senaste veckan har mina frukostar sett ut så här. Med recept där sådana känns nödvändiga.

Gröt äter jag minst ett par gånger i veckan, så det kommer en till längre ner. Det här är äpple-kanelgröt som jag kokar som så: 1 dl havregryn, 2 dl valfri nötmjölk (min favorit är kokos/ris), en nypa salt, 1 rivet äpple, kanel efter smak. Jag kokar min på spisen under omrörning, sisådär 5 minuter. Det beror lite på vilken konsistens man vill ha.
Den här gången toppade jag gröten med skivad banan, pumpakärnor och lönnsirap.
Alltid te.

Pannkakor till frukost är mums! Just de här är dessutom veganska. De blir lite mer kompakta så, men fortfarande goda. För en portion pannkaka: mixa 1 dl havregryn till ett mjöl, tillsätt ½ dl valfri nötmjölk och en halv banan, mixa till en smet. Stek på medelvärme med lite olja. Smeten kan vara ganska tjock och behöva spridas ut  lite med en sked. Vänd på pannkakorna när de är matta på ovansidan och stek andra sidan.
Jag åt mina med andra halvan av bananen, pacannötter, lönnsirap och te.

Mer gröt! Kokad på samma sätt som ovan och toppad med pumpakärnor och kakaonibs. Man kan smaksätta sin gröt lite hur man vill faktiskt. Blåbär är gott, eller hallon. Eller testa med riven morot, kanel och lite vanilj - blir som morotskaka fast inte.
Te? Te.

En smoothiebowl som blev mer som en nicecream. Mixade mango och ananas med kokosmjölk. Det kan vara en banan i där också, jag minns faktiskt inte.Toppade med riven kokos, pumpakärnor och chiafrön. I bakgrunden skymtar temuggen.

En skål yoghurt med skivad banan och min hemgjorda granola. Massor med nötter! Receptet på granolan är ganska långt, men jag har en variant på den här. Sedan några månader tillbaka gör jag den dock annorlunda. Hojta till om ni vill ha det receptet, för som jag gör den nu är den godaste granolan jag har ätit, om jag får säga det själv.
Ni ser teet va?

Frukttallrik med granola. Jag hällde på lite yoghurt också. Egentligen hade jag tänkt ha på keso, men den hade blivit lite luden, så jag lät bli. Banan, apelsin, blåbär och granatäpplekärnor.

Och så dagens frukost! Ni anar nu att jag har en favorittemugg va? Rostad bagel med färskost. Jag har inte bakat den här bageln själv, men det händer att jag gör det. Chiapudding med kokosflagor, kokt ägg.
Chiapuddingen har smak av blåbär och kakao. Mixa 1,5 dl blåbär med 1 dl kokosmjölk, 2 msk chiafrön, 1 msk kakao och 1 tsk valfri sötning, jag använde lönnsirap. Häll upp i skål och låt stelna/svälla i kylen över natten.

Det var det! Nu ska jag steka yakiniku och dricka bubbel och fira att jag har haft en rätt så underbar vecka.
Puss på er!