 |
| Bildkälla Goodreads |
Richard Papen flyttar från USAs västkust till östkusten för att ta plats på det prestigefulla colleget Hampden. Han blir snart accepterad i den innersta intellektuella kretsen, det utvalda få som läser klassisk grekiska för en excentrisk professor.
Richard fascineras över sina nya vänner, men upptäcker snart att deras experiment med alkohol och droger i dionysisk anda kan få katastrofala följder. Och snart måste någon ta skulden.
Det känns som att 2020 kommer bli ett Donna Tartt-år för mig, då jag har "Steglitsan" på väg hem till mig just nu, och jag redan läst "Den lille vännen" ("The little friend") tidigare i år. För hittills har hon bara gett ut tre romaner. De kommer med ungefär ett decennium emellan, så det torde snart vara dags för en ny, och alla hennes romaner är ganska långa, kring 700 sidor. Inga små fjuttböcker alltså, men väl värda att försvinna in i. Och försvinner in i dem gör jag. Det är något med hennes sätt att skriva som gör att jag fastnar och bara vill läsa vidare, även om storyn inte alltid fängslar mig.
Och det är lite si och så med storyn i den här. Det är något sorts svårdefinierat mysterium som ligger i grunden här, och jag har lite svårt att förstå hur de kunde trassla in sig så oerhört i dessa barnsliga dumheter att de tror att mord är enda utvägen. Men så kanske det blir om en ständigt är på lyset och knaprar i sig varenda piller som kommer i ens väg.
Boken är knappast förskönande gällande droganvändning, men jag känner ändå att det på något sätt blir en romantiserad bild av det dekadenta studentlivet. Mer fest än plugg, på ett ungefär. Som att det skulle hålla i längden.
I den här boken är det knappast brist på kommunikation som ställer till det för karaktärerna, för de gör inte mycket annat än pratar. Faktiskt så är det snarare deras nästan skvallriga attityd som förvärrar situationen, och en växande paranoia som tillåts ta allt större plats.
Boken utspelar sig under ett läsår, men innehåller både blickar bakåt och avslutas med en rejäl skjuts in i framtiden där vi får veta hur det har gått för alla inblandade.
Gemensamt för de Tartt-böcker jag hittills har läst är att de tar avstamp i en mystisk död. Ett mord som inte fått sin lösning, men där minst en av karaktärerna tror sig finna en syndabock och ibland ganska dumdristigt kastar sig in i att finna sin egen lösning. Lite av domare och bödel i ett. Och så går det så klart fel också. Bitvis är det spännande, men också lite frustrerande.
De hanterar också sorg, och hur sådan på olika sätt kan påverka människor, och då blir det väldigt finstämt.
Jag tyckte mycket "Den hemliga historien", även om den ibland fick mig att känna mig dum, och ofta gjorde mig beklämd. Jag gillade de här karaktärerna, med alla sina fel och brister, och det var lite vemodigt att säga farväl till dem.
Mitt betyg på "Den hemliga historien" blev 4/5.
