"Frankenstein" av Mary Wollstonecraft Shelley

Den egentliga titeln på den här boken är "Frankenstein eller Den moderne Prometheus". Minns du din grekiska mytologi vet du att Prometheus var guden som gav människorna elden. För det straffades han med att spännas fast på en klippa och varje dag få sin lever uthackad av en örn. Och ungefär lika eländigt är det för huvudgestalterna i den här boken.

Bildkälla Goodreads

Victor Frankenstein börjar studera på universitetet i Ingolstadt. Han fastnar snart för de naturhistoriska ämnena, särskilt kemi. Han intresserar sig även för kroppens uppbyggnad och tror sig ha funnit hur livet kan uppstå. För att bevisa sina teorier skapar han en människoliknande varelse som han ger liv. Han blir dock så förfärad av sin skapelse att han flyr från den i vämjelse. Varelsen får själv försöka finna svar på vem och vad han är, men hans utseende gör att alla han möter enbart ser honom som ett monster. Han bestämmer sig för att ta hämnd.

"Frankenstein" är ju inte direkt obekant. Jag antar att de flesta förknippar namnet Frankenstein med Boris Karoffs platta huvud, skruvar i halsen, fransiga kläder och "It's alive!". Hollywood a la 1930-talets skräckfilm alltså. 

Boken är dock inte alls sådan. Det här är faktiskt mest en ganska sorglig berättelse. Frankenstein överger sin varelse, han får aldrig ens ett namn, och det enda han söker är gemenskap och förståelse, men vart han än vänder sig blir han utstött. 

Det gjordes en film på 90-talet som är mer trogen boken, därav titeln "Mary Shelleys Frankenstein" med Kenneth Branagh som Frankenstein och Robert De Niro som varelsen. Ganska långtråkig, om jag minns den rätt.

Boken i sig är inte lång, sisådär 200 sidor, och gick väldigt fort att komma in i och läsa ut. Jag klämde den i helgen. (I och med det lyckades jag nå mitt läsmål om 50 utlästa böcker under 2020.) Jag har läst "Frankenstein" förut, men jag känner att jag tyckte bättre om den den här gången. Förra gången var också för mer än 25 år sedan, så att jag känner annorlunda för en bok nu mot då är inte så konstigt. Jag tror jag hade hoppats på mer monster och förskräckligheter då, och inte den här ganska finstämda berättelsen om en varelse som söker kärlek - helt enkelt.

Mitt betyg på "Frankenstein" blev 4/5.

Och kan vi prata lite om den här fina pocketutgåvan från Sjösala Förlag. Jag har läst "Moby Dick" i samma klassikerserie, och funderar nu allvarligt på om jag ska ha den här serien som mitt nästa projekt böcker att samla på, nu när jag är färdig med Bloomsbury's Modern Classics. Fast jag hade ju planer på de där snygga Murakami-böckerna också. Hmmm....