Novemberfavoriter

Sista dagen i månaden betyder att jag listar favoriterna sedan sist. Just den här november känns det som att det kan bli lite svårt, för jag har knappt lämnat huset den här månaden på grund av det där viruset. Så jag kanske får tänka efter ett varv eller två på vissa saker. Ungefär som vanligt alltså.

Bok: En bok fick betyget 5/5 av nig den här månaden, och det är favoriten "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater. Om det är fusk med omläsningar så säger jag istället "This savage song" av V.E. Schwab.

Film: Med tanke på hur karantänigt vi har levt i den här familjen så är det konstigt att vi inte sett mer på film än vad vi gjort.  Novembers favorit blev nog "Jumanji: The next level", även om den (så klart) inte var lika bra som den första av de nya Jumanji-filmerna.

TV: Har inte tittat så värstans mycket på det heller. Inte så att jag sett ut någon serie eller säsong därav i varje fall. Vad har jag gjort egentligen? Glott på YouTube och läst? Ja... Såg väl ett och annat avsnitt (eller del av avsnitt) av "Svenska nyheter" och det är ju alltid roligt.

Nagellack: a England, If the ravens leave the Tower.

Skönhet: Har jag brytt mig? Nej.

Extra speciell rolighet: Älskade maken och jag firade vår 22-årsdag. Tänk att han har orkat med mig så länge. 😍

Favoritinlägg: Wishlist Wednesday.

Novembers nagellack

Jag tycker det är ganska duktigt av mig att lyckas skrapa ihop hela tre lack att visa upp den här gången, med tanke på att jag målade naglarna för första gången i november för en dryg vecka sedan. Jag har känt mig oinspirerad, helt enkelt. Dessutom har många olackade lack i lådan varit sådana med holo, och hur kul är det egentligen att visa hololack när det inte blir ljusare än skymning på dagarna? Just det, inte så värst. Men sen tittade lilla solen fram, och jag var rask på flaskorna. Eller så.

a England, If the ravens leave the Tower
En teal som jag upplevde drog aningen mer åt det gröna än det blå hållet, har sett bilder där det är precis tvärtom. Med massor av holo, som så ofta med a England. Kan tänka mig att inspirationen här var korpfjädrar, som oftast inte ser helt svarta ut i solljus, utan mer skiftande i mörka nyanser av blått och grönt. Det här är också ganska mörk teal, men inte så jag upplevde det som svärtat direkt.

a England, Ravenmaster
Bronsgrön, är det en färg? För då har Ravenmaster den färgen. För det är mycket brons här, men samtidigt så är det tydligt grönt. Holo så klart, men även guldskimmer. Hade väldigt svårt att fånga det på bild, så det gör sig inte rättvisa här, tyvärr.

H&M Beauty, Well red
Helt enkelt ett rött krämlack. Tydligen kan jag inte få för många. Eller jo, det kan jag, men jag kan inte låta bli. Tydligen. Möjligen en liten droppe brunt, för det drar yttepyttelite åt tegelhållet. Men ska du bara ha ett tomterött lack i jul, så är det här en bra kandidat. Lättlackat och bra pris.

Återstår att se om jag blir mer lackinspirerad i december. Sitter just nu och är svårt sugen på Pahlish Black Friday-kollektion med Studio Ghibli-tema, fast jag inga lack skulle ha därifrån i år... Dessutom kan det vara så att jag beställde hela a Englands kollektion Moments with Virginia för ett par dagar sedan. Finns 12andra  nya a England som jag fortfarande hoppas få av tomten. Bland annat kräm och metallic! Va? Inte holo? Går det ens? ;-)

"Matilda" av Roald Dahl

Några av de bästa souvenirerna jag köpt har varit böcker. "Matilda" är en sådan souvenir, som jag köpte för sisådär 30 år sedan vid en resa till Hastings, England. Jag har så klart läst den många gånger sedan dess, men nu var det ett tag sedan så jag kände att det var dags för en omläsning.

  

Bildkälla Goodreads

Matilda är ett åsidosatt barn i sin familj. De tittar helst på tv, spelar bingo och fifflar med sina begagnade bilar. Det är upp till Matilda att själv lära sig läsa och snart är hon en flitig besökare på den lilla stadens bibliotek.
När Matilda börjar skolan inser hennes lärare, Miss Honey, att Matilda är ett ytterst begåvat barn, men skolans rektor, Miss Trunchbull, struntar fullkomligt i det. Trunchbulls åsikt är att barn helst inte skulle finnas alls - då skulle världen, och hennes skola, vara mycket bättre platser att vistas på. 
Matilda kommen en hemlighet på spåren, och med hjälp av en oanad förmåga försöker hon skapa en drägligare plats för dem hon håller av, och för sig själv.

Undrar just hur mycket inspiration J.K. Rowling hämtat från den här boken, både namn och vissa delar av handlingen känner jag igen från Harry Potter. Bland annat så behandlas Harry och Matilda på liknande sätt av de som ska kallas deras familj. Och med tanke på hur stundtals upprörd jag blev av hur Harry behandlades av Dursleys, är det kanske inte så konstigt att jag kommer på mig själv med att bli fly förbannad på Matildas föräldrar, men framför allt på Trunchbull. Jag vill liksom polisanmäla dem för barnmisshandel, för det är ju det som pågår i den här boken.
Det är så klart berättat på ett sätt som ska vara humoristiskt, och det är det också till viss del. Vuxna jag kan dock tycka att det inte alltid är roligt när barn blir upplyfta i öronen, eller svingade som släggor i sina flätor. Hade jag varit yngre hade jag antagligen tyckt att det där var jätteroligt. Och det är ju inte direkt till tanter i min ålder som boken vänder sig, utan snarare till nya läsare. Därmed inte sagt att inte vuxna kan uppskatta boken, för det gör jag och det har jag alltid gjort sedan första gången jag läste den - som ung vuxen. Det är bara det att jag läser in andra saker som vuxen, och det är ju det som är det fina i kråksången - en bok som håller över generationerna. Och där tycker jag att Roald Dahl ofta lyckas.
Boken är även rikligt illustrerad med Quentin Blakes underfundiga illustrationer, som tillför boken massor. Matildas spratt och påhitt blir extra tydliggjorda, och det riktigt lyser om karaktärerna vad de går för, både de snälla och de stygga. Bilderna ser nästintill skissartade ut, men ger personlighet åt karaktärerna med enkla medel.

"Matilda" är en trevlig bok att ha i samlingen, så där kommer den förbli. Mitt betyg blev 3,5/5.

Wishlist Wednesday - i juletid

Vad önskar jag mig egentligen i julklapp ett år som i år? Fred på joden och snälla barn? Ett fungerande vaccin mot covid-19? Pyjamas, strumpor och böcker? Att få gå på bio igen? 
Jo. Allt det, men kanske inte så jättemycket mer.

Bildkälla a England

A England släpper i dagarna inte mindre än 19 nya lack, fördelade på fyra olika kollektioner, bland annat "Moments with Virginia", 7 lack inspirerade av Virginia Woolf och hennes böcker. Med tanke på att jag vill ha alla lack någonsin från a England, så vill jag självklart ha alla de där också.

Bildkälla Fragrantica

Det kan kanske tyckas vara onödigt att önska sig parfym just nu, då jag har haft det lite sådär med luktsinnet. Och med "lite sådär" menar jag att det varit helt borta (fortfarande inte bekräftad covid, ska testa mig i december). Numera börjar det komma tillbaka så smått, även både smaken och lukten just nu känns som om det är filtrerat. Nåja. Jag har provsniffat på Guccis Mémoire d'une Odeur flera gånger vid det här laget, och kommit fram till att jag faktiskt gillar den. Inte en doft jag vanligen dras till, men den har något visst, nästan lite nostalgiskt, över sig.

Bildkälla cd.on

Just precis denna här Funko pop-gubben vill jag ha. Shopkeeper från "It 2" spelades nämligen av Stephen King himself i en cameoroll, och jag vill så klart ha den att pryda min Stephen King-hylla med. Och då menar jag att jag har nästan en hel Billy-hylla med bara Stephen King-böcker. Jag kan så klart tänka mig andra Funko pop också. Det finns fler Bond än den jag har, massor av Harry Potter, andra litterära. Men Shopkeeper känns lite som ett måste.

Mer än så kan jag inte komma på just nu. Men saker med rävar går ju alltid hem... 

"This savage song" av V.E. Schwab

Booktube made me read it, är ganska mycket så det kom sig att jag ens känner till författaren V.E. Schwab. En fantasyförfattare som skriver om fantastiska universum, som till viss del bygger på verkligheten. Hon är en ganska ny bekantskap för mig, så jag har en del att läsa ikapp. Och senast på tur ligger hennes duologi Monsters of Verity, som jag nu läst den första delen av, "This savage song".

Bildkälla Goodreads

Kate Harker är beredd att göra allt för att få komma hem igen, till och med bränna ner ett kapell. Hennes pappa är ledaren i V-Citys norra del, en stad delad mellan olika fraktioner, där riktiga monster lurar i skuggorna.
I V-Citys södra del bor August Flynn med sin familj, där pappan är ledare för den norra delen. August störa dröm är att få spela sin melodi till slut, och att få vara en människa. 
Kate och August hamnar mitt i konflikten mellan monster och människa när ett attentatsförsök inträffar. Tillsammans måste de försöka rädda varandra, och sig själva.

 En sak som gör att jag ofta återvänder till V.E. Schwabs böcker är att hon skriver på ett sätt som gör att jag snabbt fastnar. Jag får tydliga bilder av textförloppet, och vissa scener kan jag se nästan som filmsekvenser i huvudet medan jag läser. Så även den här gången, även om det krävdes en liten startsträcka för  mig innan jag hade fått grepp om storyn. Väl där så var det dock bara att hänga med på resan, och det gick i en rasande fart att läsa ut boken. Det enda som gjorde att jag inte föll handlöst för hela konceptet var att jag upplevde det som att det var lite väl mycket som gick på tok för Kate och August. Kunde något gå fel så gjorde det det, på ett ungefär. På så sätt kändes det här mest som en del av en helhet än ett färdigt verk - så slutade boken med sjujädra cliffhanger också. Tur att jag redan har bok två på vänt.

Men gillar, det gör jag. Mycket spännande värld som hon skapat den här gången, det måste jag erkänna. Mitt betyg på "This savage song" blev 4/5. 

Decembers bullet journal

Alldeles snart är den här, årets sista månad. Med tanke på vilket katastrofår det här har varit har det ändå gått ganska fort, och det är ju skönt. 
Till årets sista månad behövs det så klart nya bujo-sidor, även om jag inte kommer ha en lika späckad kalender som vanligt på grund av ... ni vet - pesten.
I år blev det isbjörnar och hjärtgirlanger, och färgerna på pennorna är så klart röd, och blå.

Månadsuppslag/startsida på ett ungefär som vanligt. 2020 har fått en extra vecka, så det känns ju typiskt att just det här pissåret skulle föräras med 53 veckor.

Böcker och nagellack på ena sidan, pengar på den andra. Jag kommer troligen ändra på det här upplägget nästa år, men jag har ännu inte bestämt mig för hur.
Som synes inget extrautrymme för yogainkomster, för jag har inga sådana just nu. Med tanke på alla restriktioner har jag stängt för i år. Lite ansvar får en lov att ta.

En rad om dagen, vanor och månadsboken. Har fått för mig att inte läsa bara Gamla testamentet i år, utan hela jädra boken, så nu har det blivit fler sidor. Tar ungefär 45 minuter i anspråk varje dag, men det får det väl anses vara värt för att stilla min inre överenvisa person.

Enda veckouppslagen jag hittills orkat göra. Känner av att det är grått ute, minst sagt. Min pappa skulle ha fyllt år i början på december, så citatet där har så klart med min saknad efter honom att göra.

Snart är 2020 slut, och det betyder en ny bullet journal. Den är på väg hem till mig, så nästa bujo-inlägg antar jag blir upplägget för 2021. I en vinröd bok, minsann.

"Vaggvisa" av Leïla Slimani

Jag tror att vissa delar av "Vaggvisa" är baserad på verkliga händelser, för brottet som begås i bokens inledande sidor känns väldigt likt ett brott begånget i New York för några år sedan. Nu är vi dock i Paris, och boken "Vaggvisa" är inte en true crime, inte ens en kriminalroman. Mer en psykologisk thriller, eller ett renodlat drama. Tragedi är det, hur som helst.

Bildkälla Goodreads

När Myriam bestämmer sig för att återgå till jobbet som advokat, behöver hon och hennes man Paul snabbt hitta någon som passa deras barn. De kan inte tro på sin tur när de omgående hittar Louise, det är som att barnen väljer henne. Hon ställer upp på långa dagar, städar och lagar mat och gör sig snart oumbärlig för familjen.
Men ibland glimtar något mörkare fram. Ingen vill dock konfrontera barnflickan, utan tiden går och allt blir bara värre. Tills dess att något går sönder helt.

Det här är som sagt inte direkt en kriminalroman, även om ett allvarligt brott begås. Redan bokens första meningen låter oss förstå att allt det vi sedan kommer läsa är en resa mot något oundvikligt. Det kan inte bli något lyckligt slut, för slutet har redan hänt.
Och det är lite det som är behållningen med den här boken. Den är både snabb- och lättläst trots att det hela tiden vilar ett mörkt moln över texten. Det är en resa in i ett bräckligt psyke, som ett pussel av mardrömslika bilder som sakta byggs ihop (eller ganska snabbt då det är en kort bok). Brottet i sig kommer i skymundan, både hur det begåtts och efterspelet. Jag kan till viss del sakna det, men det är ju å andra sidan inte det boken handlar om. Det är snarare en bild av vad som kan driva en människa så till vansinnets brant. Hur tänker hon? På vilket sätt kan hon ha rättfärdigat sina handlingar? Den här boken ger en sådan förklaring, till något som inte låter sig förklaras.

Det är inte en bok att jubla över direkt, men den är onekligen fascinerande på sitt sätt. Jag gav "Vaggvisa" betyget 3,5/5.

Har du väldigt svårt för att läsa om barn som far illa, så är det här inte boken för dig. 

FredagsFilmen: Hocus pocus

"Hocus pocus" räknas som en klassiker bland Disneys filmer, och även som en Halloween-klassiker. Igår var första gången jag såg den, enbart för att jag så klart blivit nyfiken på vad det är för film som alla amurricans pratar om vareviga oktober. Nu vet jag.

Bildkälla Revelist

En ung kille har nyss flyttat från Los Angeles till Salem med sin familj, och finner att han har svårt att passa in i staden.
I staden florerar legenden om systrarna Sanderson som avrättades för häxeri 1693. Nu, på dagen 300 år senare, råkar Max återuppväcka dem, och de sprider snart oreda i Salem.

Alltså. Den här första gången jag såg "Hocus pocus" blir nog även den sista. Kul att ha bockat av från listan, men med tanke på att den var... inte bra, så kan jag lämna den därhän. 
Galet mycket överspel, ologiskt beteende rakt av (jag menar - här kommer alla barnen i staden vandrande, men ni ska absolut fånga in den enda som inte är förtrollad av er?), irriterande karaktärer och allmänt schablonartad film. Möjligen var enda behållningen när Bette Midler sjöng, för det kan hon.
Märks tydligt att det är en film för barn som försöker vara lite läskig, utan att riktigt lyckas bli det heller. Det känns så där amerikanskt tillrättalagt. Som att Disney+ väljer att varna för att filmen innehåller tobaksanvändande... 
Så nej. Alla ni som älskar allt vad Halloween heter, alltså definitivt inte jag, kan få behålla "Hocus pocus". Jag ska nog lyckas hitta något annat att titta på.

Tomma sedan sist

Det märks att jag har levt i mer eller mindre karantän den senaste tiden. Eftersom jag knappt går utanför dörren så anser jag inte att jag behöver pyssla lika mycket med mig själv, och alltså gör jag av med mindre och färre produkter. Jag har till exempel inte målat naglarna än i november, ändå har jag tömt (över) två nagelprodukter av de fyra jag visar upp här nedan. Alla något av storfavoriter.

Ica. Ekologiskt certifierad rengöringsmousse. Oparfymerad.
En favorit bland rengöringsprodukter, som ger precis lagom produkt i en pump av denna liksom mjuka och gosiga mousse. Jag kommer högst sannolikt köpa den igen, men just nu har jag en annan produkt jag gör rent nyllet med. Plasttervinning.
Betyg 5/5

L'Oréal. Mascara. Volume Million Lashes. Waterproof.
Ibland blir produkter gamla och behöver bytas ut och så var fallet med denna mascara. Sminkar mig ytterst sällan numera, men när det sker så är mascara lite av ett måste. Jag ersatte denna här med en samma lika, för jag gillar hur den håller böjen på mina raka fransar. Samt att den verkligen är vattenfast. Den klarade av att begrava en förälder till exempel...
Brännbart avfall. Eller allra helst miljöfarligt.
Betyg 5/5

Kicks. Oxygen treatment.
Har varit mitt val av baslack länge, så det är ju aptrist att Kicks har kickat ur den ur sitt sortiment. Här har jag hällt ihop två slattar så att jag tömde en flaska, men jag har inte mycket kvar, tyvärr. Jag kommer sortera korken som plast och flaskan som glas.
Betyg 5/5

Seche vite. Dry fast top coat.
Ungefär det enda topplack jag använder sedan massor av år. Även här två skvättar som hällts ihop, och sedan tunnats ut så det går att använda lite bättre igen. Samma sortering som ovan - plast på korken, glas på flaskan. Men bara om det är helt tomt så klart.
Betyg 5/5

Soundtrack of my life

Madonna - Open your heart

Watch out!

I see you on the street and you walk on by

You make me wanna hang my head down and cry

If you gave me half a chance you'd see

My desire burning inside of me

But you choose to look the other way

I've had to work much harder than this

For something I want

Don't try to resist me

Open your heart to me, baby

I hold the lock and you hold the key

Open your heart to me, darling

I'll give you love if you, you turn the key

I think that you're afraid to look in my eyes

You look a little sad, boy, I wonder why

I follow you around, but you can't see

You're too wrapped up in yourself to notice

So you choose to look the other way

Well, I've got something to say

Don't try to run, I can keep up with you

Nothing can stop me from trying

You've got to

Open your heart to me, baby

I hold the lock and you hold the key

Open your heart to me, darling

I'll give you love if you, you turn the key

Open your heart with the key

One is such a lonely number

Open your heart

I'll make you love me

It's not that hard

If you just turn the key

Don't try to run, I can keep up with you

Nothing can stop me from trying

You've got to

Open your heart to me, baby

I hold the lock and you hold the key

Open your heart to me, darling

I'll give you love if you, you turn the key

Open your heart with the key

Open your heart

I'll make you love me

It's not that hard

If you just turn the key

Open your heart

I'll make you love me

It's not that hard

If you just turn the key

Open your heart

I'll make you love me

It's not that hard

If you just turn the key

Open your heart

I'll make you love me

It's not that hard

If you just turn the key

"Ronja Rövardotter" av Astrid Lindgren

Nu när jag fick lust att läsa om "Ronja Rövardotter" så var jag tvungen att gå upp till E:s rum och hämta mitt alldeles egna exemplar där. Hon har nämligen fått för sig att den är hennes, då det var den boken som en gång i tiden väckte hennes läslust. Hon håller den fortfarande i kärt minne, och ett sämre hem än så kan ju en bok få, så jag kommer säkert låta henne behålla den. Men den är min.

Bildkälla Goodreads

Ronja föds en ovädersnatt när blixten slår ner i Mattisborgen och delar den i två delar. Hela sitt liv lever hon skyddad i borgen med sin pappa Mattis, som är rövarhövding, mamma Lovis och de olika rövarna. Men skogen lockar och snart är Ronja där och lär sig om alla som bor där, från räven till oknytt som grådvärgar och vildvittror.
En dag bestämmer hon sig för att öva sig på att inte vara rädd för Helvetesgapet som delar Mattisborgen i tu. Hon upptäcker dock att hon inte är ensam vid klippkanten, för på andra sidan står Birk - son till Mattis ärkefiende Borka. Och de har bestämt sig för att flytta in i Mattisborgen.

Det här är en sådan där underbar bok som jag fortfarande fastnar i direkt. Det är så klart en lite naturromantisk bild, som hyllar ett enklare liv, särskilt när Ronja och Birk spenderar sommaren i Björngrottan. Men det förekommer också en stor dos frigörelse - i Ronjas fall från en överbeskyddande pappa (som verkar ha lite problem med humörsvängningar). Det förekommer även ämnen som död och sorg, om än inte i alltför kraftig dos.
Vi får följa Ronja (och Birk) främst under ett år, och på det året händer det massor. Till förtjusning för mig som läsare.
Språket är som vanligt direkt och det går på nolltid att komma in i texten. Det här är ett äventyr från början till slut, och det är lite så jag upplever texten. Som äventyrlig, lite romantiserande. Jag vill liksom också vara med. Fånga min egen lax i älven, mjölka min egen get och ordna fram ved och redskap allteftersom jag finner behov för det. Det är väl den där gamla drömmen om att bo mitt ute i skogen eller något som lockar.

Astrid Lindgren har skrivit massor av bra böcker, och kommit på massor av fantastiska karaktärer. Ronja tillhör en de bästa. Betyget på "Ronja Rövardotter" blev 4/5.

"I klockornas tid" av Maria Gripe

Ärligt talat vet jag inte hur det kommer sig att jag har Maria Gripes "I klockornas tid" i bokhyllan. Jag vet att jag aldrig har läst den, och nu kändes som ett så gott tillfälle som något. En dag tog det, men så är den ju inte värst lång heller.

 

Bildkälla Goodreads

Arvid var bara 13 år när han blev kung. Nu är han 16 men har ännu inte förlikat sig med sitt öde. Helst skulle han vilja vara en vanlig människa.
Eftersom det inte går an att bära hand på en kung så får Arvid en strykpojke. Helge har växt upp i skogen med sin morbror som är skarprättare. Nu kommer han till slottet och känner förundran över det han ser.

Jag tyckte inte om den här boken. Alls. Jag har läst mig till att många som älskar den här boken gör det för det poetiska språket, men något sådant hittade inte jag. Tvärtom tyckte jag att det var onödigt gammaldags och högtravande, fyllt med ord som känns lite väl svåra för den tilltänkta åldersgruppen. 
Dessutom tycker jag att berättelsen i sig mest var underlig. Det presenteras så många potentiellt intressanta saker, som det sedan inte händer något med. Jag får en upplevelse av att inga frågor alls har besvarats när boken är slut. Jag har också känslan av att boken är mer ett utkast än ett färdigt verk. Vissa passager känns som scenanvisningar till en pjäs snarare än handling. Den här gången fastnade jag inte ens i den magiska realismen, för jag tyckte inte den fanns där. Det är mer en renodlad fantasy, eller en saga. Det fanns saker som inledningsvis var mycket intressanta, men som bara rann ut i sanden.

Så nej. Den här boken hade fått kunna stå kvar outläst i bokhyllan utan att jag för den sakens skull hade saknat den. Mitt betyg på "I klockornas tid" blev 1/5.

Säsongssammanfattning: Castle Rock, säsong 1

Spoilervarning som vanligt.

Älskade makens och mitt senaste gemensamma tv-projekt är "Castle Rock". En serie med skräck- och övernaturliga inslag som baseras på Stephen Kings fiktiva värld samt hans karaktärer.

I den första säsongen (det finns två i skrivande stund) hittas en ung man inlåst i ett dolt rum i fängelset Shawshank. Hans enda ord är att han säger namnet Henry Deaver - en man från trakten som nu är verksam som advokat i Texas. Han var tidigare ökänd i staden som pojken som mystiskt försvann och återfanns utan ett minne av var han varit.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: Alla tio. Även om jag tappade bort mig lite i slutet där och inte är helt säker på att jag hängde med på vad som hände egentligen. Tyckte kanske lite extra mycket om avsnitt 1x07 "The Queen" där jag tyckte jag fick mycket information berättad på ett skickligt sätt.

Favoritkaraktär: Ruth.

Favoritpar: Ruth och Alan.

Bäst i säsongen: Jag tyckte det här var bitvis läskigt på riktigt, och jag vet inte om jag hade förväntat mig det. Jag hade kanske mer trott på en dramaserie med övernaturliga inslag, men det var betydligt värre än så.

Värst i säsongen: Mycket av det som hände i avsnitt 8 "Past perfect" kändes mest som filler-handling. Känns som att den tiden hade kunnat förvaltas till att bättre förklara vad som egentligen händer med Henry Deaver och The Kid.

Övriga kommentarer: Jag tror inte det kommer en tredje säsong, men det kan så klart ändras. Serien är trots allt av typen att det är en ny handling varje säsong, de utspelar sig bara på samma plats. Men covid har ju fuckat up mer än en grej det här året, om vi säger som så.
Sen kan jag överlag tycka att det vore roligt om någon kunde casta Bill Skarsgård som romantiskt intresse i en rom com, eller i en komedi. Han får alltid spela så creepy, och även om han gör det med bravur så vore det kul att se honom få ta sig an en helt annan typ av roller.

"1Q84: tredje boken" av Haruki Murakami

Välkommen till sjukstugan! Både jag och älskade maken har förkylningssymptom - jag har till och med förlorat lukt och smak. Vi misstänker alltså att det kan vara covid-19, men eftersom det varit stört omöjligt att få tid för provtagning i vår region, så är det inget vi kunnat få bekräftat. Antar att jag får ta ett antikroppstest efter att jag blivit frisk istället.

När en är sjuk tryter orken en hel del. Jag sover lite för mycket och gör inte så värst mycket mer än så. Jag har alltså hamnat efter en massa i min läsning (och i mina bloggplaner) så det blir nog inga 100 böcker i år trots allt. Jag har dock äntligen lyckats avsluta "1Q84"-trilogin. Satt långt inne mellan varven.

Bildkälla Goodreads

Ushikawa har fått i uppdrag av den religiösa sekten att hitta Aomame. Hans sökande för honom tillbaka till Tengo.
Tengo sitter vid sin fars dödsbädd och hoppas på att finna svar.
Aomame håller sig gömd. Hon misstänker dock att en stor förändring är på väg att ske.
Tengo och Aomame närmar sig varandra, men frågan är vad deras möte kan leda till i den värld som är 1Q84.

Bok tre tar vid där bok två slutade, med den stora skillnaden att vi nu inte bara följer Tengo och Aomame i de olika kapitlen, här kommer även utredaren Ushikawa med. En man som är skicklig på att ta fram uppgifter om folk, men som samtidigt upplevs som obehaglig av de som ser honom. Ärligt talat tycker även jag att han är ganska obehaglig, och jag känner att hans uppdykande som berättare tar bort mer än vad den tillför. För jo visst - hans perspektiv tillför något, och efter hand växer han kanske något i mina ögon, men.
På det stora hela är jag ganska besviken på den här avslutande boken. Där bok två slutade spännande, med våra två huvudpersoner vid någon sorts korsväg i sina egna berättelser, så fizzlar det bara bort i den här avslutande boken. Det puttrar på lite som vanligt, men känns samtidigt väldigt långdraget och repetitivt. Jag har läst samma sak många gånger förut i de här böckerna. Det gör att långa passager i den här avslutande delen mest känns som transportsträckor.
Det kan så klart vara så att jag helt enkelt inte förstår bokens grundläggande tema, men jag tycker det mest blev ganska långsökt och konstigt - även för att vara magisk realism. Det slutar ändå okej och jag är väl bitvis nöjd med var boken hamnade till slut, men överförtjust är jag ju knappast.

Mitt betyg på tredje boken i "1Q84" blev 3/5 (bitvis lägre än så). Samlat betyg på hela trilogin är npg ändå 4/5. Klart läsvärd, men håller kanske inte hela vägen. 

"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater

It is the first day of November and so, today, someone will die.

Den som gissar att jag valde att vänta till just första november med att börja läsa om "The Scorpio races", bara för att kunna läsa den raden just på den dagen, gissar alldeles rätt. Att boken till allra största delen utspelar sig i oktober är en helt annan femma.

Bildkälla Goodreads

På den lilla ön Thisby någonstans i Atlanten kretsar livet främst kring den årliga kapprittstävlingen Scorpio races. När havet börjar bli kallare och strömmarna vänder upp mot ön dyker de upp, vattenhästarna. De som fångas in och rids i en bana kring ön. En ofta blodig kappritt då vattenhästarna vill tillbaka till havet, och gärna ta sin ryttare med sig.
Puck behöver vinna årets tävling för pengarnas skull. Hon ställer upp i tävlingen, men möter stort motstånd både på grund av sitt val av häst och för att hon är den första kvinnan någonsin.
Sean Kendrick har vunnit tävlingen fyra gånger tidigare. Han räknas som en av de främsta kännarna gällande vattenhästarna och är en av favoriterna även det här året. 
Men vägen till startfållan är lång, och mycket kan hända innan tävlingsdagen kommer. Alla kommer inte att överleva.

Det här var alltså en omläsning för mig. Jag läste "The Scorpio races" för första gången för något mer än tre år sedan. Redan då älskade jag den och kärleken består. Maggie Stiefvater har seglat upp som en av mina favoritförfattare de senaste åren. Jag tilltalas starkt av hennes sätt att skriva på, och jag tycker ofta att hennes språk är poetiskt. Hon skriver så tilltalande att jag ofta drömmer mig bort till hennes miljöer, så i det här fallet känner jag nästan saltdoften och de kalla regnen på den fiktiva ön Thisby. Den känns som en plats jag skulle kunna besöka. Och det kan jag - om jag läser om boken.  
Maggie Stiefvater bygger ofta sina böcker på mytologi och legender och kring dessa bygger hon upp en egen värld av magisk realism som verkligen tilltalar mig. Jag glömmer nästan bort att cappail uische, vattenhästar, inte finns på riktigt. De är ett så naturligt inslag i den här boken att jag hänger på av bara farten.

Mitt betyg på "The Scorpio races" fick vara kvar som det var, 5/5.
En av mina favoritböcker. Dessutom en bra bok att läsa om du är nyfiken på Maggie Stiefvater, men inte känner för att börja med någon av hennes serier. 

FredagsFilmen: Jojo Rabbit

Oktobers bästa film för mig blev "Jojo Rabbit". Jag hade länge sett fram emot att se den och hade vissa planer på att se den på bio. Hur det gick med det vet vi ju vid det här laget. Filmen har fått ganska stor hype, och jag föll in i den hypen och trodde så klart att även jag skulle älska "JojoRabbit" med hull och hår.

Bildkälla FandangoNOW

Unge Jojo är stolt medlem i Hitler Jugend och har dessutom en låtsaskompis i form av just Adolf Hitler. Hela hans tillvaro ställs alltså på sin spets när han upptäcker att hans mamma gömmer en ung judisk flicka på vinden i deras hem och Jojo börjar ifrågasätta det han trott på. 

Den här filmen är en satir, men med ett stort allvar i botten. Vissa scener är jätteroliga, särskilt när Taika Waititi dyker upp som Adolf Hitler, men det finns också andra scener som är hjärtskärande och stundtals är det även ganska spännande. 
Det är många kända ansikten med i filmen, som Scarlett Johanson som Jojos mamma och Sam Rockwell som kapten Klenzendorf - en stridstrött kapten som möjligen börjat ifrågasätta vad kriget egentligen går ut på. 
Det är alltså en film att både roas och oroas av. Men älskade jag den? Den blev ju trots allt oktobers favorit? Och jo, visst tyckte jag mycket om den. Den var tänkvärd och gav upphov till diskussioner om alla möjliga ämnen här hemma. Men älskade? Nej. Den var helt enkelt inte riktigt så fantastisk som hypen fått mig att tro. Ganska förutsebar mellan varven, och jag hade möjligen blivit spoilad på en och annan grej som jag gissar tog något från upplevelsen.

Klart sevärd dock. Finns bland annat på Viaplay.

Oktobers bokhög

Jag har gjort många omläsningar de senaste månaderna, och det beror på flera olika saker. Dels hamnade jag i en något nostalgisk sinnesstämning efter pappas död och jag har upplevt en viss trygghet i att läsa om böcker från förr, särskilt min barndoms favoriter från den tid jag verkligen drabbades av läslust. Dels har jag haft en tynande tbr-hög med nya böcker den senaste tiden. Just nu ligger endast två böcker där (varav en är läsning för Plejaderna), fast jag har ett paket med böcker att hämta ut på utlämningsstället. Så jag gissar att de närmaste månaderna kommer visa upp fler nya böcker. Nya för mig alltså.

I oktober hann jag läsa 9 böcker. Om jag ska klara av att läsa 100 böcker i år behöver jag läsa 9 böcker i månaden resten av året. Känns ju som något som inte är omöjligt i dagsläget. Mitt län har dessutom fått skärpta restriktioner de närmaste tre veckorna (åtminstone) så min yogaveksamhet hamnade lite på is där, så jag antar att jag kommer ha tid att läsa ännu mer nu när jag inte kommer jobba med det. Heller. 
Oktobers böcker ser ut som följer, med först utlästa bok överst precis som vanligt.

"1Q84: första boken" av Haruki Murakami är en boktrilogi jag tipsades om. Jaghade av någon anledning fått för mig att den skulle vara svårläst, men det är den inte. Inte värre än andra Murakami-böcker i varje fall. Betyget blev 4/5.

"Madicken" och "Madicken och Junibackens Pims" av Astrid Lindgren tillhör mina favoriter av Astrid Lindgrens böcker. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Madicken och det här var en nostalgitripp utan dess like. Betygen på båda böckerna blev 4/5.

"A god in ruins" av Kate Atkinson blev en stor besvikelse. Trögläst som blev spännande men med ett slut som helt förstörde min läsupplevelse. Att jag dessutom fick hem en bok med ett annat omslag än det jag trodde jag beställde, så att det inte matchade kompisboken "Life after life" (som jag tyckte mycket om) gjorde besvikelsen total. Betyget blev 2/5, och att det blev 2 och inte 1 beror på de där delarna som var spännande.

"Stål" av Silvia Avallone är senaste boken att läsas av Plejaderna. En stundtals ganska jobbig bok, där jag ofta hade svårt för vissa av bokens teman. Men boken satt kvar långt efteråt. Jag hade svårt att sätta betyg på den här boken, för jag både tyckte om den och inte tyckte om den samtidigt. Den är dock väldigt välskriven. Till sist landade jag på 3/5. Plejadernas medelbetyg blev 3,5/5.

"The haunting of Hill House" av Shirley Jackson läste jag om för att det tydligen hör till att konsumera läskigheter i oktober. Samt att jag tycker mycket om den. Jag lät den behålla sitt betyg från förr, 4/5, men funderade på att höja det. Kanske vid nästa omläsning.

"Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe kan kanske också räknas in bland läskigheter. Jag gissar att det här var en omläsning, men jag är inte säker för jag kände inte igen mycket. Hade saker jag fick fnatt på, men Maria Gripes magiska realism har alltid något visst. Betyget blev 3/5.

"1Q84: andra boken" av Haruki Murakami är så klart den andra boken i trilogin. Min ursprungsplan var att läsa en bok i månaden året ut, men som synes kunde jag inte hålla mig. Även den här andra delen fick betyget 4/5, fastän jag tycker att Murakami är rätt så dålig på att skriva om sex.

"Cloud Atlas" av David Mitchell är en av mina favoritböcker och det här var tredje gången jag läste den. Den här gången valde jag att läsa de 6 olika berättelserna var för sig, och jag fick stor behållning av den även på det sättet. Betyget fick den självklart behålla, 5/5. Också månadens favoritbok, i sällskap med "1Q84"-böckerna.

"Cloud Atlas" av David Mitchell

Det har tydligen blivit en grej för mig, att läsa "Cloud Atlas" när det är jämna år. Jag har tänkt läsa om boken sedan i våras, men det var alltså först nu det blev av. 
Den här tredje gången jag läste boken valde jag dock att busa till det lite. Jag läste den nämligen inte från pärm till pärm, utan valde att läsa varje berättelse för sig. "Cloud Atlas" är nämligen uppbyggd som 6 olika berättelser, men de ligger inte i boken som noveller, utan delas upp ungefär halvvägs - alla utom den i mitten, som är den sista kronologiskt sett.
Varje berättelse utspelar sig i sin egen tid, från 1850-talet till in en en avlägsen framtid. De har olika berättare och tillhör olika genres. Jag ville alltså veta om boken skulle funka även som en novellsamling, och så här tredje gången i handen så gjorde den det. Jag upptäckte massor som jag förut inte sett eller inte fäst mig vid, och vissa saker tydliggjordes ännu mer för mig den här gången. Så pass att jag funderar på att läsa novellerna i fallande ordning vid nästa omläsning, för en sådan kommer det bli.

Bildkälla Goodreads

The Pacific journey of Adam Ewing är bokens inledande och avslutande berättelse. Alltså den jag läste först den här gången. Om en man som till skepps tar sig hem till San Fransisco efter att ha varit i Australien på uppdrag. Han skaffar sig vänner på resan. Alla har dock inte gott uppsåt. Något som gör att Adam Ewing ändrar livsuppfattning på resan, och bestämmer sig för att ge sitt liv en annan riktning.

Letters from Zedelghem är en samling brev som skrivs av kompositören Robert Frobisher till hans vän Sixsmith. Frobisher har fordringsägare efter sig, och på impuls flyr han från London till Belgien och lyckas få position som medhjälpare till den berömde kompositören Vyvyan Ayers. Under sin tid på slotter Zedelghem finner Frobisher en bok skriven av Adam Ewing om hans resa över Stilla havet.

Half-lives - The first Luisa Rey mystery handlar om journalisten Luisa som under ett stömavbrott fastnar i en hiss med en åldrande Rufus Sixsmith. De formar en snabb vänskap, och Sixsmith leder in Luisa på ett scoop om kraftverket på Swannekke. Luisa får även möjlighet att läsa breven Frobisher en gång skrev till sin vän Sismith.

The ghastly ordeal of Timothy Cavendish är berättelsen som bokförläggaren med samma namn. Han hamnar i ekonomiska svårigheter och med hjälp av sin bror går han under jorden på ett avlägset hotell. Det enda läsvärda han får med sig i flykten är manuset till en bok om Luisa Rey. Hotellet visar sig dock vara ett ålderdomshem som hans bror lurat in honom på, och nu börjar striden för att ta sig därifrån.

An orison of Somni~451 utspelar sig i vår framtid, i en värld som består av riktiga människor och av skapade fabrikat - en sorts kloner vars liv går ut på att arbeta för människorna. Ett sådant fabrikat är Sonmi~451 som nått medvetande med hjälp av en sorts motståndsrörelse. Under sin tid i frihet ser hon en gammal (och olaglig) film om en viss Timothy Cavendish.

Sloosha's crossin' an' ev'rythin' after är bokens avslutande berättelse kronologiskt sett, eller den i mitten om en läser boken som den är skriven, alltså den enda som inte delas upp i olika delar. Nu befinner vi oss mycket långt in i framtiden, hos ett folk vars gud heter Somni. Här berättar Zachary om sitt liv och vad som hände när den utomstående Meronym bodde hos hans familj.

Sir Sean Connery

90 år hann han bli, Sir Thomas Sean Connery. Skotten som kom från fattiga omständigheter i Edinburgh, och sedan blev känd som den förste, och i mångas ögon den bäste, James Bond. Och möjligen är det som just James Bond han kommer bli mest ihågkommen, tveklöst är ju att han gav denne gentlemannaspion en viss karaktär, och alla följande tolkningar av rollen jämförs alltid med Sean Connerys tolkning. Att han så småningom skulle  uppleva att bli synonym med Bond som ... ganska trist, om vi ska vara snälla, är en helt annan femma.
Och han var ju så mycket mer än bara en mästerspion som sippade Martinis och räddade fagra flickor ur ondskans klor. Han var en utmärkt skådespelare med ett brett register. Allt från actionfilmer, till drama till komedier. 

Sir Thomas Sean Connery, 25/8 1930 - 31/10 2020
Bildkälla From Sweden with love

Som Bond-fan ligger det såklart nära till hands även för mig att tänka på honom främst som James Bond. Men jag minns honom även i "Highlander", "The man who would be king", "Rosens namn", "De omotbara" - som han blev Oscarsbelönad för, "The Rock", "Sex lektioner i kärlek" (Playing by heart) och ej att förglömma - en underbar pappa till självaste Indiana Jones i "Indiana Jones och det sista korståget".

Sean Connery gick officiellt i pension 2006 och efter det gjorde han bara några sporadiska skådespelarjobb, främst som röstskådespelare. Han sista stora roll var 2003 i filmen "The League", som floppade ganska rejält. Så kan det gå.