"Jagad" av Joyce Carol Oates

Det var länge sedan jag läste en bok av Joyce Carol Oates, vilket är underligt med tanke på att jag ofta nämner henne bland mina favoritförfattare, och ständigt hoppas på att hon ska få ett Nobelpris. Att det dröjt så länge innan jag plockat upp en av hennes romaner igen kan vi kanske skylla på den jag läste senast. "De fördömda" var nämligen ingen hit för mig, och möjligen tröttnade jag lite just där och då.
Nu i somras plockade jag ändå på mig boken "Jagad" av JCO. Lite för att komma upp i sadeln igen, och lite för att om jag ska upp i den där sadeln så passar det finfint med en kort liten bok som kan läsas på en dag eller två.

Bildkälla Goodreads

Den unga Abby är nygift med Willem när hon råkar ut för en olycka och svävar mellan liv och död. För att försöka förstå vad som hänt henne börjar Willem granska hennes förflutna, för att kanske få reda på vad som hände i Abbys barndom, när hennes föräldrar så mystiskt försvann.

Det här är som sagt en kort bok, bara straxt över 200 sidor, och den går fort och lätt att läsa. Den är ganska rättfram i sitt berättande, även om historien sker på två olika plan - dels med Abby och hennes olycka i centrum, dels i det förgångna när vi får veta vad som hänt. Jag kunde kanske känna att biten med Abby var snudd på onödig, för det är inte hennes berättelse som är central. Hon är snarare ramen kring konstverket. Jag förstår mycket väl att boken skrevs så som den gjorde, med Abby och hennes berättelse och inte bara föräldrarnas. Det blir ännu ett lager i berättelsen, konsekvenser av en handling (eller flera).
Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. Språket är härligt, och med små enkla medel skapar hon snabbt miljöer och karaktärer, men också känslor. Det är inte utan att jag som läser känner av berättarens förvirring, blygsel eller rädsla bara på hur hon väljer att sätta skiljetecken. Är det sådant som utmärker en bra författare (och översättare)? Jag tycker faktiskt det.
"Jagad" kallas för en spänningsroman, och det är den också, men bara bitvis. Det blir aldrig otäckt, men visst är det spännande ibland. Men framför allt kanske sorgligt. Det blir en del "tänk om" under berättelsens gång, och det största av dem är också det sorgligaste.

Utmärkt skriven bok, och en bra ingång i Joyce Carol Oates romanskrivande. Inte en av hennes bästa böcker dock, för dit räknar jag de där som kanske är lite svåra och långa att läsa. 
Mitt betyg på "Jagad" blev 3/5.