Den senaste tiden, flera månader faktiskt, har det varit en hel del upp och ner med min motivation för att träna. Jag har inte alls varit pigg på att rulla ut mattan direkt på morgonen, utan ofta fastnat i mobilen istället. Inte hela morgonen, men en bra stund i varje fall. Tränat har jag gjort ändå, för jag är ju hyfsat envis av mig, men det är inte alltid jag känner att jag vill.
Och det är helt okej.
Det vore väl underligt om motivationen alltid var topp. Mer konstigt om den var det. För det händer saker i ens liv, hormonerna leker dodgeball med ens känslor, en kanske har sovit dåligt, eller är sjuk, eller helt enkelt bara inte vill.
Det är bara att gilla läget sådana dagar. Kanske sätta sig med mobilen ett tag, om det är det som lockar mest. Och sedan, kanske, göra det ändå. Fast kanske inte allt, eller lägga om planen. Just nu tänker jag på min egen träning, men det går säkert att applicera på andra saker också.
En sådan där synnerligen omotiverad dag så har det funkat för mig att göra något. Kanske inte allt, men något. Följer jag ett pass (som jag gör med Yoga With Adriene) så kanske jag skippar vissa övningar som jag känner att jag inte riktigt pallar med, av kroppsliga eller mentala skäl. Stå i yogiskt sidplanka en längre stund är till exempel inte helt lätt om jag (som nu) har ont i axeln. Så då gör jag inte det, eller gör en variant av den som min kropp orkar. Och ja, det har hänt att jag brister ut i gråt under ett pass. För att jag är trött, eller ledsen, eller bara allmänt meh. Liv händer, så är det. Och allt sådant är okej.
Så kanske inte "Just do it". Mer "Just do a little. If you can". Vilodagar är nämligen också helt okej.
