Februarifavoriter

Ovanligt lång februari i år. Så blir det när det är skottår, det är sedan gammalt. Idag tänkte jag att vi skulle titta närmare på februaris favoriter precis som vanligt. Februari har varit en hyfsat bra månad, även om allt inte varit toppen. Hade lite ångestproblem några dagar, men med vila och alla de verktyg jag samlat på mig, var det hanterbart och gick över hyfsat fort. Extra plus för att jag fått gosa mycket med katten. Numera duger även jag, och det har blivit vår egen tradition att vi morgonmyser tillsammans. Hon ligger ofta i mitt knä när jag mediterar. Morgongänget, kallar älskade maken oss för

Riktigt kelsugna katter kan till och med klättra upp på matte när hon sitter och jobbar vid skrivbordet. Särskilt om hon virat gosfilten omkring sig.

Bok: "Holly" av Stephen King. Läst om ett par jättebra böcker också, men "Holly" var förstaläsning så den får vinna.

Film: "Ballerina" får det bli. Tyckte väldigt mycket om den, fastän den var så våldsam. Eller kanske tack vare. 

TV: Gillar "White collar" mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Storyn håller, så här tio år senare. Fyra säsonger kvar.

Nagellack: Tokyo från London Grace i sin kollektion tillsammans med Frida Selkirk.

Skönhet: Jag lullar på som vanligt, med samma grejer som vanligt. Inget nytt som hittat in i rutinen. Nästan. För jag har tack vare E hittat en gosig leave in-produkt för håret. Milkshake Incredible milk. E kallar den för hårknark. Luktar jättegott också.

Extra speciell rolighet: En av bästisarna fyllde år och bjöd in på kakkalas. Väldigt mysigt och trevligt, med fina människor och roliga samtal. Att jag droppade totalt dagen efter för att jag tänjde lite på bekvämligheten för den här introverten, det var det värt.

Favoritinlägg: Påminner om att kolla brösten igen.

Februaris nagellack

Eftersom jag inte har hunnit med min planerade omlackning, så blev det inte fler än fyra lack den här månaden heller. Helt i linje med min plan om ett nytt lack i veckan och däremellan intensiv nagelvård. Ändå tyckte jag tydligen att fyra lack var taningt och hade tänkt klämma in ett till, men jag tappade orken så det är som det är. Slitet. Är det. Borde ta av det. Sen.
I den här ordningen bar jag februaris nagellack.

London Grace x Frida Selkirk, Tokyo
Jag började februari färgglatt, med piggt magentarosa Tokyo från London Graces samarbete med Frida Selkirk. Skiftar lite åt det lila hållet med sitt skimmer. Det lack från den här kollektionen jag var mest sugen på och det är precis så fint som jag hoppades.

a England, Haunted
En av a Englands senaste kollektioner heter Ghosts och är en samling skirt svarta lack med kromatiskt shimmer. De går att använda som layeringlack, men jag valde så klart att använda dem på egen hand. Eftersom de är så pass skira har jag behövt tre lager av lacket för att uppnå det här resultatet. Haunted  har ett skimmer som skiftar mellan antikguld och mossigt grönt. Väldigt tjusigt.

H&M, Darth who?
Kommer jag någonsin kunna motstå lack som heter något med referens till Star Wars/Trek? Troligen inte. Alltså kunde jag inte motstå Darth who? heller, som synes. Mörkt grått med mycket silverfärgat shimmer/miniglitter. Ett tag trodde jag att det kanske kunde ha smugit sig in lite holo i det, men så var det inte vad jag kunde se. 

a England, The mist
Från samma kollektion som ovan, alltså har jag byggt upp det på egen hand med tre lager för det resultat vi ser här. Den svara basen syns nästan inte alls nu, utan det kromatiska skimret sätter agendan. Här skiftar det från blått till teal till lila. Så galet snyggt.
Också det lack jag inte har hunnit/orkat lacka om från, så här släpper vi nagellacken för den här gången.

"The priory of the Orange tree" av Samantha Shannon

Riktigt långa böcker som jag undrar varför jag skaffat överhuvudtaget, passar utmärkt att läsa som månadsbok. När de är 800+ sidor långa, kan de till och med få sträcka sig över två månader. "The priory of the Orange tree" var en sådan bok. Nästan ett år låg den och jäste på hyllan innan jag bestämde mig för att läsa den i januari och februari, eller helt enkelt sortera ut den. Med tanke på att jag skriver det här inlägget vet du vad jag gjorde.

Bildkälla The StoryGraph

I tusen år har ätten Berethnet regerat i Inys. Nu måste deras drottning gifta sig och avla en arvinga, för att förhindra en uråldrig profetia att slå igenom. Så länge en Berethnet sitter på Inys tron, så kan Den Namnlöse inte återvända från det djup där han är fjättrad. 
Den Namnlöse är en gigantisk elddrake, som besegrats en gång, men inte dödats. Nu börjar hans anhängare, mindre elddrakar, plåga länderna kring det stora havet. Den Namnlöses återkomst närmar sig.
Ead är en av drottningens hovdamer. En främling i landet, agerar hon som spion för Ordern av Apelsinträdet, och har fått i uppdrag att skydda drottning Sabran i lönndom. Tack vare trädets frukter behärskar hon magi som gör att hon kan utföra sitt uppdrag, men magi är förbjudet i Inys, så hon måste verka i det dolda.

På andra sidan havet har Tané tränat hela sitt liv för chansen att få bli drakryttare. Innan det kan ske tvingas hon fatta ett beslut som kan bli ödesdigert, inte bara för henne utan även för människor som står henne nära.

Påminn mig om att jag inte gillar den här typen av böcker. Jag har till och med sagt till älskade maken att han får kasta boken i huvudet på mig om jag skaffar en annan bok i serien. Hittills finns det två, och den andra är en prequel.
Jag har under läsningens gång tvekat fram och tillbaka mellan om jag ville läsa vidare i serien eller inte, och jag har bestämt mig för att inte göra det, trots att flera av bokens berättare får öppna slut.
Boken har fyra berättare, två på var sida av det stora havet The Abyss. Det är ju inte svårt att lista ut att dessa så småningom kommer mötas, och det gör de också, men resan dit är lång. Alldeles för lång, tycker jag. Boken är som sagt över 800 sidor lång, och innehåller kartor, persongalleri och ordförklaringar. Kunde behövas ibland, för med de krångliga namn som ges till karaktärerna är det ibland lätt att glömma vem som var vem nu igen. Jag blandade ihop vissa så pass mycket att jag hade svårt att hänga med i vissa plotlines, och då kan jag känna att författaren kanske har misslyckats lite. Nu älskar ju inte jag den här genren från början, så det kan så klart ha spelat in, men... 
Det är inte bara namn på personer och platser som är jobbiga att sortera. Här bygger författaren också upp en helt ny värld, med flera vita fläckat på kartan. I den här världen finns det olika religioner, olika politiska system och styranden, och olika typer av magi. Ena sidan gillar inte drakar, den andra sidan gör det. Inte den sort som sprutar eld så klart, utan vattendrakarna, som till och med tillbeds som levande gudar.
Hela boken känns som en enda lång transportsträcka mot något storartat. Det händer så klart massor av saker på vägen till målet, men så här med boken utläst kan jag inte se att jag brydde mig värst mycket om någon av dem. Det är världsbyggande i 750 sidor, sedan brakar det loss i slutet. Lite pyspunka på den. Så nej, inga fler böcker i serien, och jag ska hålla mig borta från genren överlag tror jag. High fantasy/romantasy är inte min grej. Tydligen.
Fanns det något jag tyckte var bra? Ibland glimtade boken till, så klart. Annars hade jag nog slutat läsa. Jag gillade flera av karaktärerna, kanske främst Ead och Tané. Flera av relationerna, vänskapliga såväl som romantiska, var helt okej. Och ibland var det till och med lite spännande. Mellan de där spännande tillfällena kunder det dock vara sövande tråkigt mycket politik och smidande av olika planer. I mina ögon hade den här boken vunnit mycket på att kortas ner betydligt. Vi kanske inte behöver veta precis allt som händer precis överallt i den världen? Men det är ju jag det.

Mitt betyg på "The priory of the Orange tree" blev 2,5/5.

"Holly" av Stephen King

Äntligen kom så turen till att läsa Stephen Kings senaste bok. Efter en lite trög start på grund av mentalt trött gick det rasande fort att läsa det tredje verket med Holly Gibney som huvudkaraktär, hon som först dök upp i Bill Hodges-trilogin, men som ville vara kvar i Stephen Kings böcker ett tag till.

Bildkälla The StoryGraph

När Penny Dahl ringer upp Finders keepers detektivbyrå i förhoppningen att anlita firman för att hitta sin försvunna dotter Bonnie, är Holly Gibney först ovillig att ta sig an fallet. Hennes partner Pete har covid, och Hollys mamma har precis gått bort. Dessutom är det meningen att Holly ska vara ledig. Någonting med fallet får ändå Holly att ta sig an det.
Inte långt från där Bonnie Dahl försvann bor det pensionerade professorsparet Harris, Rodney och Emily. Under den polerade ytan döljer sig mörka hemligheter, och i deras välordnade källare finns den största hemligheten av dem alla. 
Det ska dessutom visa sig att Bonnie inte är det första försvinnandet i närområdet.

Som sagt, när jag väl satte igång att läsa den här boken på riktigt gick det i en rasande fart. Det är spännande från start, och även om vi får veta redan i första kapitlet vem-som-gjorde-det, så är det ändå nagelbitarspännande att läsa om hur fallet nystas upp. 
Boken berättas i olika tidslinjer. Dels bokens nu, men den sträcker bak till oktober 2012 där boken börjar. Sedan arbetar den sig framåt för att till sist sammanstråla i bokens nu under upplösningen. Lite som de olika tidslinjerna i "Dunkirk". Jag gillar det berättargreppet väldigt mycket, för det ger mig som läsare information när det "händer", i stället för att det ska återberättas  Det levandegör också karaktärerna på ett fint sätt. Inte bara de goda och oskyldiga, utan även den ondska som finns dold under en vacker fasad.
Holly Gibney är också en väldigt fin karaktär, och jag förstår att King har svårt att släppa henne. Hon har många brister, men är smart och ser detaljer där ingen tänker på att leta efter dem. Inte undra på att hon är så fenomenalt duktig på att lösa fall, även sådana med en liten twist.

Jag gav "Holly" 4,5/5 i betyg. Jag hoppas Stephen King skriver fler böcker om Holly Gibney. 

FredagsFilmen: Gunpowder milkshake

Jag har tydligen ett lönnmördartema på fredagsfilmerna just nu, för här kommer ytterligare en i raddan. "Gunpowder milkshake" har en väldigt kvinnlig ensemble, och en story som inte känns det minsta lilla unik.

Bildkälla Netflix

När Sam bara var en flicka tvingades hennes mamma lämna henne och gå under jorden. Sam uppfostrades av brottssyndikatet The Firm, samma som hennes mamma jobbade för. 
15 år senare är även Sam en ofta anlitad torped. När ett uppdrag går fel tvingas Sam ta ställning. Överlämna sig själv till The Firm, eller hjälpa en åttaårig flicka undan det gängkrig hon hamnat mitt i. Sams val för henne till många återseenden.

Inget nytt under solen. Kanske i så fall att det är en så pass kvinnlig line up, men storyn känns som sagt igen. Lönnmördare som verkar iskall, skyddar någon som har svårt att försvara sig själv, och finner en annan väg. 
Det går nästan inte att göra en sådan här film numera utan att dra paralleller till John Wick, och då är det inte "Gunpowder milkshake" som kommer ut på topp. Därmed inte sagt att den var väldigt dålig, för det var den inte. För att vara så pass våldsam var det en riktigt dråplig film. Karaktärerna var så överdrivna att det var svårt att ta filmen på allvar, men det tror jag inte heller var riktigt meningen. Det här är underhållningsvåld, och som sådan helt okej. Lagom tidsfördriv en trött kväll, tillsammans med en chipsskål.

Bujo i mars

Med en vecka kvar till månadsskiftet kändes det som hög tid att göra klart mina bullet journal-sidor. De ser ut precis som vanligt, fast den här gången är temafärgen lila.

Inser nu att jag aldrig skrev "Mars" på månadsöversikten, jag som brukar vara så noga med att döpa månaderna. Får väl göra det i efterhand. Precis som att skriva ner en dikt eller något på den än så länge tomma sidan.
Tema lila och läsa/böcker. Washin kommer från Willwa, pennorna är en fineliner från Stabilo och en Tombow dual brush i färgen 623 Purple sage. Mer än så använde jag inte, för min längtan efter enkelhet kvarstår.

Jag kommer läsa en månadsbok även i mars, samt använda nagellack och hantera pengar. Som vanligt delar dessa saker på ett uppslag.

Hade egentligen tänkt sätta uppslaget med vane- och humörkollen, och en rad om dagen efter...

... uppslaget med yoga och stretch och dagens skoj. Har gjort det hittills i år och gillat den varianten bättre än den som blev. Tydligen gick jag på autopilot och satte sidorna i den ordning jag gjort massor av gånger förut, och inte bara två.

Sist ut ett av veckouppslagen, som ser ut som de gjort länge nu. Alla citat rör böcker och läsning den här månader. Jag lät washin sätta tonen, så att säga.

Nästa månad kommer bli grön, för det är april alltid, av anledningar som heter mammas födelsedagsmånad och mammas favoritfärg.

Sett på TV: The Bear, säsong 1

Spoilervarning på tv-inlägg.

Älskade maken och jag ligger långt efter på många tv-serier. Vi har inte sett två säsonger av vardera "Fargo" och "Peaky blinders". Vi har länge tänkt se "Succession" men ännu inte kommit oss för. Så det var ju självklart att vi istället började titta på "The Bear". Mest av allt därför att vi båda kände för en serie som var lite mer lättittad. Och med ungefär 30 minuter per avsnitt så går det ganska fort, precis vad vi ville ha. Att det dessutom är bra är bara grädde på moset. Eller risotton?

Bildkälla Digital trends

Carmen "Carmy" Berzatto har återvänt till Chicago för att ta över familjerestauranger efter sin brors självmord. Han har fått utmärkelser för sitt arbete som kock, och arbetat i köken på världens bästa restauranger, så att återvända hem och ta över en smörgåsbutik blir lite av en chock. Lägg där till en nyanställd kock med stora idéer, yrkesnyfiken personal, spänningar i köket, en minst sagt rörig bokföring och hans eget sorgearbete så blir Carmys nya tillvaro minst sagt rörig.

Det har på senaste tiden haglat olika priser över den här serien, och jag förstår varför. Skådespelarensemblen är fantastiskt väl sammansatt, och de spelar av varandra så bra att jag ibland glömmer bort att jag inte sitter och tittar på en dokumentär. Flytet i dialogerna är så klockrent att jag lika gärna kunde ha tjuvlyssnat på någons konversationer. Jag var lite orolig i början att jag skulle ha svårt att släppa Jeremy Allen White i huvudrollen som någon annan än Lip i "Shameless", men jag kan ärligt säga att jag inte tänkte på det alls under säsongens gång.
"The Bear" finns just nu i två säsonger, och en tredje har premiär i sommar. Längtar redan efter fortsättningen.

Bokreatips 2024

Idag börjar årets stora bokrea, och min vana trogen har jag förbokat några böcker som kommer hem till mig inom kort. Hoppas jag. 
Det tog ganska lång tid att titta igenom alla superlånga listor på reaböcker, men jag hittade några fynd jag tänkte att jag skulle tipsa om. Några kanske ligger i min egen kundkorg, till och med.

"Green India: indisk vegomat från grunden" har bott i min kokbokshylla ett par år vid det här laget, men ligger ändå i min kundkorg. E vill nämligen ha ett eget ex när hon flyttar ut, och jag vill samtidigt behålla ett ex här hemma. 
Precis vad titeln föreslår är det här indisk mat från grunden, allt veganskt eller vegetariskt. Det betyder att någon annan har vegetariserat recept på naan och butter chicken, men då det indiska köket innehåller mycket vegetarisk mat ändå, så förekommer genuint vegetarisk indisk mat också. Vi har lagat en hel del ur den här boken, och rekommenderar den varmt.

I "Ödet och hoppet" skriver Niklas Natt och Dag om en stor historisk händelse som hans släkt haft ett finger med i - mordet på Engelbrekt Engelbrektsson. Det här är den första boken i en serie, och jag har inte läst den än. Kommer jag göra när mitt fynd kommer hem till mig.

Mer spänning kan vi hitta i Stephen Kings "En saga". Mer fantasy än skräck, om en ung pojke som hjälper en äldre granne, och på köpet får en vän och hemligheten i skjulet.

Det finns många klassiker att välja bland, och jag tycker du kan passa på att köpa ett eget ex av "Rebecca" av Daphne du Maurier. Och läsa den. En romantisk spänningsroman, om den unga mrs De Winther, som kommer som nygift till släktgodset Manderley, där hon får svårt att fylla tomrummet efter den första mrs De Whinter, Rebecca, som dog under mystiska omständigheter.

Ett sista tips är romancedrottningen Simona Ahnstedts bok "Ett otänkbart öde". Handlar om den unga societetskvinnan Alexandra, som efter en skandal tvingats bo långt från Stockholm under flera år. Nu är det dags för henne att komma hem, och faderns kompanjon Atle tar på sig uppdraget att föra hem henne. 

"Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov

En sak jag har på min mentala bucket list över böcker att läsa, är fler ryska klassiker. Bland dessa finns Bulgakovs "Mästaren och Margarita", som älskade maken gav mig i födelsedagspresent förra året. Nu var det äntligen dags.

Bildkälla The StoryGraph

I 1930-talets Moskva dyker plötsligt en främling upp. I sitt sällskap har han bland annat en naken kvinna och en katt som talar och röker cigarr. Runt honom börjar märkliga saker hända och oro sprids bland litteratörer, svartabörshajar och diverse pampar. När främlingen börjar berätta om Pontus Pilatus och hans möte med en ung man som gripits i Jerusalem, tätnar intrigen ytterligare.

En sak som är hyfsat jobbig med ryska romaner är namnen. Inte nog med att de har förnamn, ofta två, och efternamn - de har smeknamn också, och beroende på vem som talar till dem kan de tilltalas med vilket som helst av dessa namn. När flera av karaktärerna dessutom heter snarlika saker, så tappar jag snabbt bort mig bland namnen. Vem är det jag läser om nu? Är det han eller han eller han? Till slut släppte jag det och försökte hänga med i berättelsen ändå.
Och här har vi nästa problem, för jag tyckte inte vidare värst mycket om den heller. Det är en rörig handling, och det känns ofta som att karaktärerna står på kö för att berättas om. Så gick han och han kom in, och sedan kom han. För förutom titeln Margarita så är det nästan bara karlar i den här boken. Hon dyker för övrigt upp först i bokens andra del, så länge känns bokens titel svårbegriplig. Det är också när Margarita dyker upp som det känns som att det äntligen blir någon handling, istället för randomiserade berättelser som inte riktigt verkar höra ihop. Kan vara jag som var förvirrad igen, för som sagt - jag tyckte den här boken var väldigt rörig.
På ett sätt kan jag förstå storheten i den. Boken skrevs under Sovjettiden, och det var nog inte helt lätt att vara författare då, särskilt inte om man skrev en så pass kritisk bok som den här. För att det är satir och kritik det rör sig om, det råder det ingen tvekan om. Pamparna får på nöten mest hela tiden, och det är deras världsbild som ruckas i ramarna.
Jag förstår dock inte vad den här boken vill säga mig. Vad gör berättelsen om Pontus Pilatus här? Även om det är de kapitlen jag tyckte bäst om, för det var de som det var lättast att hänga med i. 

Jag gav "Mästaren och Margarita" 2/5 i betyg. Nu har jag läst den, men jag tyckte inte det var kul. Snarare förvirrande och ganska långtråkigt.

FredagsFilmen: Bullet train

Ibland, när man är lite trött och off i humöret, är det finfint att titta på en film som inte kräver så mycket. "Bullet train" är en sådan film. Kändes lite som en mix av John Wick, Tarantino och slapstick. 

Bildkälla Brainerd dispatch

Ombord på ett snabbtåg mellan Tokyo och Kyoto finns en portfölj som Ladybug fått i uppdrag att lägga vantarna på. Med sin otur är dock inte uppdraget så enkelt som det först verkar. Tåget är fullt av lönnmördare, och ju längre resan pågår desto mer inser de att slutstationen inte är slutet på uppdraget.

Det här är precis så underhållande som man kan tro av trailern. Handlingen är inte alltför komplicerad, det finns massor av bad guys - vissa av dem good bad guys - och det sparas vare sig på slagsmålskoreografi eller låtsasblod. 
Brad Pitt är filmens centralgestalt, och han flankeras av en fin skådespelarensemble. Det går i ett rasande tempo - både handlingen och tåget. 
"Bullet train" finns på Netflix.

Time to check those titties

På grund av anledningar. Det är långt till oktober, så en påminnelse är kanske på plats. Mammografi är kanonbra, men självundersökningar är lika viktigt. En gång i månaden. Minst.

PS. Män kan också få bröstcancer.

Sett på TV: White collar, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Behöver jag ens spoilervarning på en tv-serie som avslutades för snart 10 år sedan? Kanske, om någon blir sugen på att se var Matt Bomer slog igenom, precis som jag ville göra. Jag hade redan sett pilotavsnittet på den här serien någon gång för flera år sedan, men av någon anledning blev det inte av att jag tittade vidare just då. Nu kände jag däremot att jag ville titta på något som har ett gäng avsnitt att beta av, istället för miniserier eller korta säsonger. Sammanlagt 81 avsnitt finns det, och jag har tittat på de första 14.

Bildkälla JustWatch

Neal Caffrey är en skicklig bedragare och förfalskare som alltid kommit undan med sina brott. Tills FBI-agenten Peter Burke får honom fast. Med bara några månader kvar på sitt straff rymmer Caffrey från fängelset, och det blir Burkes uppdrag att hitta honom igen. När Caffrey ger Burke en ledtråd till ett viktigt fall, får Caffrey chansen att avtjäna resten av sitt straff med fotboja, som konsult åt FBI gällande så kallade white collar-brott.
Samtidigt som Caffret hjälper Burke,letar han efter sin flickvän som försvunnit, och verkar hållas mot sin vilja av någon. Någon som vill ha något som Caffrey antas ha stulit.

Det här en sådan där lite småmysig serie. Det är bitvis spännande, även om inte alla fall är av lika stort intresse. Då gillar jag mer den spirande vänskapen mellan Burke och Caffrey. För att ha varit på olika sidor om rättvisan, så har de väldigt mycket gemensamt och liknade värderingar. 
Det märks dock att serien har några år på nacken. Serien gick mellan 2009 - 2014, och det märks på en del val som tagits. Som att Caffrey går omkring med en fedora, och det ska vara coolt... Serien är även drabbad av sådan där tuff musik med mycket elgitarr och trumma, och skakiga klipp med snabbspolningsknappen på. En del missar i castingen också. Inte bland de bärande rollerna, men vissa biroller lämnar mycket att önska.
Det kan jag ändå ta, för det här gillar jag. Precis lagom mycket action och bromance för att jag ska gilla. Säsong två rullar redan nu, och jag kommer antagligen plöja hela serien. Möjligen med avbrott för "Young royals", som kommer med sin sista säsong i mars.

Tomma grejer

Idag är det fettisdag, och jag tänkte vi kunde titta på tomma saker medan vi äter semla så florsockret yr. En hel del idag faktiskt, och jag fuskar lite med en av grejerna.

Nivea. MicellAir. Biphase waterproof make-up remover.
En gång i tiden fanns den här i en variant för ögonmake-up, men den har tydligen försvunnit. Tråkigt för mig trodde jag att det var en sådan jag köpte, och jag har till och med en ännu större flaska av den här som jag använder just nu. Jag skriver tyvärr, för den var inte vad jag ville ha. Jag är inte heller överdrivet imponerad av dess resultat, och kommer inte köpa om den.
Betyg 2/5

Origins. Drink up intensive. Overnight hydrating mask.
Ännu en produkt jag inte riktigt blev kompis med. Efter en natt med den här kändes huden fantastisk, men jag gillade inte hur den kändes på, och doften besvärade mig så pass att jag ofta valde bort den. E gillar den däremot, och hon har köpt sin egen. Kommer inte jag göra.
Betyg 2,5/5

It's skin. Pomegranate clean & vitality mask sheet.
Fusket jag nämnde här ovan. För masken ligger fortfarande i. Jag har bestämt mig för att använda den ikväll, och tyckte det kändes onödigt att ha en tom påse i lådan ända till nästa gång. Så. Minifusk.
Jag har använt den några gånger förut, så jag vet med mig att jag gillar den väldigt mycket. Brukar vara fint återfuktad och må bra i huden efteråt. 
Betyg 5/5, baserat helt på min minnesbild.

Alkmene. Bio olive. Intensiv handcreme.
När det såg ut som att Atrix fallit bort från marknaden (the horror!) så startade jakten på en ny handkräm att älska. Första försöket blev den här handkrämen. Förvisso helt okej, men den doftade lite väl starkt för min smak, och jag valde att inte använda den innan sängdags på grund av det. Eftersom det numera går att hitta Atrix på hyllorna igen, så kommer det inte bli omköp av just den här. Hade det nog inte blivit ändå, just med tanke på att jag inte gillar doften.
Betyg 3,5/5

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad. + Dagkräm.
Dagkrämen är lite lättare i sin formula, annars är de hyfsat lika varandra. Återfuktar bra, till och med min hudterapeut sade att min hud var fint återfuktad. Dessutom lätta att hitta, prisvärda och jag kommer troligen inte sluta köpa dem så länge jag får tag på dem.
Betyg 5/5 på båda.

Ica. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerad.
Av samma bekvämlighetsskäl som ovan så åker det här balsamet ner i korgen när behov uppstår. Med andra ord står det en ny tub i duschen i detta nu, och det kommer säkert hitta in fler när den tagit slut.
Betyg 4/5

"Ghostwritten" av David Mitchell

Sedan jag läste min första David Mitchell-bok 2016 ("Cloud Atlas") har han segalt upp som en av mina favoritförfattare. För det visar sig att han skrivit böcker som precis tilltalar mig och det jag gillar i mina böcker. Intressanta karaktärer, spännande handlingar, och en dos av det oväntade. Dessutom en språkbild som ofta är en berättelse i sig. 
Under 2024 har jag bestämt mig för att (försöka) läsa om hans böcker, i utgivningsordning den här gången. För något jag märkt när jag läst hans romaner lite hipp som happ, är att det finns mycket som återkommer mellan de olika böckerna. Och om jag ska börja från början måste jag börja med debutromanen, så klart.

Bildkälla The StoryGraph

En man gömmer sig efter att ha genomfört en gasattack i Tokyos tunnelbana. I Tokyo arbetar en ung man i en skivbutik, när han drömtjej, från Hongkong, dyker upp i butiken. I Hongkong har en brittisk affärsman hamnat i svårigheter, samtidigt som han tampas med sin skilsmässa och spöket i lägenheten. Vid ett heligt berg bor en kvinna som bara försöker driva sitt tehus, när historien hela tiden ändras omkring henne. I Mongoliet färdas ett väsen från kropp till kropp, sökande efter en saga och svar på vem den är. I Petersburg planerar en museiarbetare en konstkupp, och drömmer om ett annat liv. Under en dag i London hinner en ung man komma till ett viktigt beslut om sin framtid. En vetenskapskvinna vill inte att hennes arbete ska hamna i orätta händer, så hon återvänder till sin hemö utanför Irland för att tänka. Under flera år, på samma datum, ringer samma mystiska person in till radiostationen Night Train. Och vi slutar där vi började - i Tokyos tunnelbana.

Boken innehåller tio berättelser, som skulle kunna vara separerade ifrån varandra, men inte är det. De hör alla ihop med varandra, ibland på tydliga vis, ibland lite mer finurligt. Det finns många beröringspunkter att hitta och ibland fundera lite över.
Det är just de där beröringspunkterna som på något vis utgör bokens handling. Då det är en ny handling i varje kapitel, kan det kanske kännas lite svårt att få ett helhetsgrepp. Det är något som kommer först senare, när jag läst klart och kan blicka tillbaka på vad boken berättade för mig, vad som var de stora teman som boken handlade om. Hur en till synes liten händelse i någons berättelse, kan vara något stort och viktigt i någon annans.
Det är många saker som är gemensamma för de olika berättelserna. I flera av dem förekommer spöken i någon form, och det är många kamferträd i en här boken. Jag slås också av en undran huruvida David Mitchell visste redan här, när han skrev "Ghostwritten" att han skulle återkomma till flera av karaktärerna i den här boken, och att han skulle använda vissa... skeenden, kan vi säga, i flera olika böcker. Eller blev det bara så ändå? För i den här boken påbörjas en alldeles egen värld, ett samband mellan böckerna som kommer, som gör att jag redan nu ser mycket fram att fortsätta läsa i Mitchells repertoar. Det är till och med så att jag gissar att jag kommer tycka bättre om vissa böcker, som jag kanske inte var superimponerad av första gången jag läste dem. När jag kan sätta in dem i ett annat sammanhang, kanske jag kommer tänka annorlunda.

"Ghostwritten" är en finfin debutroman, och jag gav den betyget 4/5. 

FredagsFilmen: Ballerina

Ej att förväxla med John Wick-spin offen med Ana de Armas, som för övrigt verkar vara väldigt inspirerad av den här koreanska filmen, som finns att se på Netflix. Å andra sidan såg jag den kallas för en blandning av just "John Wick", och "Black swan" när jag först hörde talas om den. Inte så mycket "Svansjön" kanske, men hyfsat mycket fejkblod.

Bildkälla JPS Media

Okju är en före detta livvakt. Hon sörjer förlusten av sin bästa vän, ballerinan Min-hee. Hennes vän önskade sig en sak - hämnd. Och Okju gör allt hon kan för att uppfylla sin väns sista önskan.

Den här filmen innehåller precis det som det står på omslaget. Hämnd, våld, blod och massor av fightscener. En ren fröjd för ögat. Skickligt berättad på en och en halv timme, och precis lagom underhållning en kväll när en vill ha något snyggt, snabbt och välberättat, med en och annan puttrig karaktär, och bad guys som känns riktigt jävla vidriga som får precis vad de förtjänar. Det här gillade jag. Kanske till och med lika mycket som jag gillade de första John Wick-filmerna.

5 favoriter - i skafferiet

I mitt skafferi har jag massor av saker jag tycker om att äta och göra mat av. Ibland dyker frågor upp som gäller vilka x antal varor du inte vill vara utan i din frys/ditt kylskåp/ditt skafferi/ditt badrumsskåp/din garderob. Som du märker har jag blivit inspirerad av det den här gången och bestämde mig för att ta en funderare över mitt skafferi. Det var inte lätt, kan vi säga. Till slut kom jag fram till dessa fem, på grund av att de går att göra så mycket med.

Olja. Just här är det olivolja, som på grund av små olivskördar några år + inflation och grejer, blivit hiskeligt dyrt. Jag gillar olivolja till vissa maträtter, dressing och många marinader, men den olja jag använder allra oftast är nog rapsolja, för att den är så smakneutral och därmed passar till det mesta. Alltså är olivolja och rapsolja det som (nästan) alltid står i skafferiet.

Mjöl. Det behöver inte vara just Vetemjöl special, men det var den som stod närmast. Jag är en sådan där människa som tycker mycket om bröd, och är glad över att jag inte har celiaki så att jag kan äta det utan besvär. Where there is bread there is life, på ett ungefär. Och för att kunna göra bröd (och kakor) så behövs mjöl. Och vatten och salt och möjligen något jäsmedel. Som surdegsgrund, som jag gjort själv av... mjöl och vatten, tänka sig.

Tomatkonserv. Muttis finkrossade är en av favoriterna, men jag gillar hela och passerade tomater också, och försöker se till att alltid ha åtminstone några tomatkonserver det hemma. Lätt att göra mycket av. Pastasås, soppa, grytor. Flupp i med en tomatkonserv bara så blir det så mumsigt så.

Bönor. Egentligen baljväxter i stort, och här gillar jag att ha både torra och färdigkokta hemma, det sistnämnda helt av bekvämlighetsskäl. Och frysta, om vi snackar sojabönor/edamame. Husets vegetarian flyttar ut om några månader, men gissningsvis kommer det gå åt mycket baljväxter även efter hennes flytt. Det är både gott och billigt, och älskade maken och planerar inte att bli karnivorer, utan kommer fortsätta ungefär som nu - varierat.

Ris. Mitt favoritris är basmatiriset,men jag äter det som serveras. Det har inte alltid varit så, när jag var liten var jag inte alls lika förtjust. Kan kanske bero på att en av mina morbröder lyckades lura i mig att det var myrägg. Möjligen. Ris fick vara med här istället för pasta, för pasta kan jag göra själv om det kniper, ris har jag lite större besvär med att odla själv. 

Föll på mållinjen: socker/honung, havregryn, pasta/nudlar. Kryddor och salt har jag i kryddskåpet, så det var utom tävlan, och te förvarar jag också i ett annat skåp. Annars hade det självklart stått Earl Grey på bilden. 

Dagens

Låt: Det enda jag lyssnat på är musiken från spellistan på datorn. Sån därn lofi. Ingen aning om vad jag lyssnat på, med andra ord.
Outfit: Svarta byxor från Kapp Ahl (hade de haft fickor hade de varit perfekta), röd tröja från H&M.
Smink: Tänkte sminka mig idag, men så lät jag bli.
Nagellack: Har en lackfri dag just idag.
Doft: Har precis pickat rödlök som förberedelse till morgondagens kvällsmat, så ättiksdoften från inläggningen är det enda jag känner just nu.
Läser: Månad två med "The priory of the Orange tree" av Samantha Shannon, som är månadsvalet för både januari och februari eftersom den är över 800 sidor lång. Ska precis börja läsa "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov.
Frukost: Te med mjölk, Bärry med körsbär och den ostmacka som älskade maken inte orkade äta upp.
Fika: Te och sockerkaka. 
Middag: Kyckling med ris och currysås.
Pryl: Menskopp.
Motion: Yoga, stretch, motionscykel.
Kvällsnöje: Uppe för diskussion. Kanske film, kanske läsa. Beror på.
Att tillägga: Det syns ju hyfsat tydligt hur mycket mitt hår växt sedan det där året som var lite stressande för både min kropp och min själ. 2020 bröt jag benet, min pappa dog, jag tappade massa hår och det var innan jag hade covid på hösten. Så nej, det är inte färg som växer ut. Har inte färgat/tonat håret på 10 år eller så.

Drömmar

Jag hoppas jag inte mer rubriken lurade någon till att tro att det skulle handla om mina drömmar eller drömtydning nu, för nej - jag har bakat.
Drömmar är en sådan där klassisk småkaka som alltid fanns med på fikabordet när min farmor bjöd på fika. Himla goda små grejer, kanske var hennes chokladdrömmar allra bäst. Vaniljdrömmar var min bästa kompisstorasyster en riktig hejare på, och jag var så glad i hennes drömmar att hon gav mig en hel påse att hänga om halsen när jag tog studenten, istället för en blomma. Poppis på flaket sedan, kan jag lova.
Och sedan bakar jag dem så klart själv, för vem skulle annars göra det? Receptet kommer från bakboken som bör finnas i varje svenskt hem där någon gillar att baka sött -  "Sju sorters kakor". Jag gör dem dock en aning annorlunda än det receptet.

Drömmar

100 gram smör
3 dl socker
2 tsk vaniljsocker
1 dl olja
1 tsk hjorthornssalt
4 dl vetemjöl

Värm ugnen till 150℃.
Låt smöret bli rumsvarmt. Rör det tillsammans med socker och vaniljsocker tills det blivit smidigt. Tillsätt oljan lite i taget, rör noga mellan varje gång.
Bland lite av mjölet med hjorthornssalt och rör ner det i degen. Tillsätt sedan resten av mjölet och forma en deg som påminner lite om play-doh i konsistensen.
Ta upp bitar av degen, ungefär en matsked, och rulla dem till bollar och lägg på en plåt. De behöver lite plats för att kunna sprida ut sig. Receptet ger ungefär 40 - 50 kakor.
Grädda en plåt i taget tills de blivit gyllene, ungefär 20 minuter. Kakorna ska platta till sig och spricka upp.

Grejen med hjorthornssalt är att det inte luktar särskilt mumsigt när det blir varmt, lite åt ammoniakhållet, så tipset är att låta kakorna svalna till rumstemperatur innan du äter dem. De blir ganska spröda och tenderar att smula en del, så gör kakorna i en storlek som lätt går att stoppa in hel i munnen.

Januaris utlästa böcker

Det här blir ett litet nätt inlägg.
Jag har kommit lite mer än halvvägs i månadsboken som jag valde att dela upp mellan januari och februari. Det blev ändå 14 sidor om dagen i "The priory of the Orange tree" av Samantha Shannon, och jag känner att det varit en alldeles lagom takt för mig att läsa en bok jag inte för mitt liv kan begripa mig på varför jag skaffade.
I övrigt har jag läst 3 böcker i januari, och det är ju inte så jättemycket för att vara jag. Så kan det också gå. Uppifrån och ner, precis som vanligt.

"Folk som sår i snö" av Tina Harnesk är den senaste boken att läsas av min bokcirkel, Plejaderna. Tyvärr var den väldigt dåligt läst när vi sågs, och på grund av det så pratades det inte så mycket bok, tråkigt nog.
Jag tyckte i varje fall att den var väldigt bra. Spännande med an bok i ett samiskt perspektiv, med fina människoöden. Jag skrattade och grät om vartannat. Mitt betyg blev 4/5. Det har droppat in några betyg i efterhand, och då har Plejadernas medelbetyg hamnat på 3,8/5.

"The book of form and emptiness" av Ruth Ozeki var månadens stoppstoppskylt för mig. Och det beror absolut inte på boken, utan enbart på mitt läshumör. Faktiskt blev det här januaris favoritbok, med 4/5 i betyg, men det tog tid för mig att komma till ro med den. Vackert berättad historia, om mänskliga relationer, sorg, och mental hälsa, bland annat. Och så bibliotek och böcker. Dessutom märks det att författaren är zenbuddist, och det gillar jag.

"Fjollornas fest" av Jonas Gardell var min enda julklappsbok häromsistens, och eftersom den är ganska kort valde jag att läsa den härnäst. Annars hade den där bokhögen varit sorgligt låg, antar jag. En roman baserad på verkliga händelser och personer. Gardells vanliga finstämda berättarstil, humorn finns där, men den balanserar på en tunn tråd över något allvarsamt och ofta mörkt. 
Kanske tyckte jag till och med att den var i kortaste laget och dock hade kunnat gå ännu lite djupare. 

TW för sexuella övergrepp på barn. Betyget blev 3/5.

Sett på TV: Loki, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om TV.

Ibland går det trögt med tv-tittandet, men i januari fick jag och älskade maken äntligen tummen ur och tittade på den andra och avslutande delen om "Loki". Som person som vuxit upp med nordisk mytologi tycker jag kanske lite så och så om Marvels version av asagudarna, men Tom Hiddelston är ju alltid fin att vila ögonen på.

Bildkälla Nordic IGN

Den andra säsongen tar vid nästan exakt där den första slutar, och jag kände mer än en gång att det möjligen hade varit en bra idé att fräscha upp minnet lite mer än vad den inledande sammanfattningen gjorde. Sylvie dödade The one who remains, men det är ungefär allt jag kommer ihåg. 
I och med att The one who remains dog, finns det inget som lägre hindrar att den sanna tidslinjen förgrenar sig, vilket leder till kaos. Systemet på TVA blir överbelastat och all tid verkar vara på gränsen att kollapsa. Loki tar upp kampen för att försöka rädda allt och alla, vilket leder till massor av tidsresor på flera olika tidslinjer.
Jag älskade inte det här. Jag är allmänt trött på att vad Marvel och superhjältar heter, och tidsresor är ofta ganska tråkiga och röriga enligt mig. Här blir det lite för mycket av det mesta. Jag tycker det är rörigt, drar ut på tiden, och hoppar fram och tillbaka på ett sätt som gör att jag får svårt att hålla ordning på vad som händer, när det händer, och vad som egentligen är av relevans. Det känns som att det som händer i den här andra säsongen hade kunnat berättas på ett par extra avsnitt i den första säsongen. Ändå lite roligt att få se Ke Huy Quan i en roll, det känns så välförtjänt att han fått en nystart i sin karriär.

Jag har funderat på att den tredje "Guardians of the galaxy", men om jag ska var riktigt ärlig med mig själv så tror jag faktiskt inte det. Jag är färdig med Marvel helt och hållet, känns det som. Tydligen inte bara jag som känner så heller. Folk tröttnar, så är det.

"Fjollornas fest" av Jonas Gardell

Jag hann läsa ut en bok till innan januari blev februari. Valet föll på den enda boken ja fick i julklapp, hör och häpna. Gav min svärmor en lista på ett gäng böcker, och bland dem valde hon ut Jonas Gardells senaste roman, "Fjollornas fest". En inte alltför lång bok, som passade mig utmärkt, nu när jag inte riktigt orkar med låååånga romaner.

Bildkälla The StoryGraph

29 juli 1971 flyttade Club Etoile till Piperska muren, och bjöd in till en stor fest. En efter en droppade de in, stadens alla fjollor, för att festa, dricka gratis champagne, och samtala med varandra.
Samtidigt utanför staden ligger en liten pojke i sin säng. Långt borta från ljuset där staden ligger, tycker han sig höra ett skratt. Som något som lockar honom till sig.

Boken är indelad i flera olika delar, som i sin tur är indelade i ganska korta kapitelavsnitt. Det gör att boken går väldigt fort att läsa, och 200 sidor gick på ett litet kick. 
Jonas Gardell har ett speciellt sätt att skriva på. Hans prosa speglar ofta den utsatta människan, och han lyckas med små medel ge sina karaktärer liv. Det ligger en humor i textraderna, men samtidigt anas ett mörker där. Något som finns inuti, eller något som väntar - som en fara.
Första bokhalvan handlar dels om pojken Mikael i förorten, och hans mammas något klumpiga försök att varna honom för främmande farbröder som lockar med godis. Hennes varningar har snarast något lockande i sig, godis är ju gott!
Å andra sidan får vi följa med på festen vid Piperska muren, och höra fjollornas berättelser om sina liv, det som de talar om när de möts. Den här delen är baserad på intervjuer som Gardell gjort, så här lyser riktiga människoöden upp. Från tiden innan Sverige avskaffade lagar om att homosexualitet var olaglig, eller en sjukdom. Lång innan Pride-parader och acceptans. Har finns ändå mycket hopp och gemenskap, och en hel del dråpligheter.
I bokens andra halva är festen slut sedan många år. Mikael växer upp och har svårt att passa in. Han söker sig in till staden, där han hoppas på att träffa sådana som honom själv. Vad han istället möter är en förövare. Här är boken väldigt mörk, och vi kan ana Gardells egna erfarenheter och tankar här. Han har ju aldrig gjort en hemlighet av att han blivit utsatt för sexuella övergrepp själv.
Jag hade blivit lite spoilad på de här mörkare delarna, och jag bävade för att läsa dem. Jag såg noga till att det inte skulle vara något jag läste innan det var sovdags, så att säga. Och här kommer den där fina sårbarheten fram, som Gardell är så otroligt bra på.
TW för övergrepp på barn, även om det inte beskrivs väldigt ingående är det aldrig trevligt att läsa om.

"Fjollornas fest" fick 3/5 i betyg av mig. Jag hade ärligt talat velat ha ännu mer, särskilt av fjollornas berättelser.